Inte minst märkligt är ju det här med djurlivet. Ett flock getter promenerar omkring i en förort till Florens Llandudno (plagierat ur Calvinos ‘De osynliga städerna’!) En ankfamilj ligger och vilar mitt på en motorväg. En grävling kutar ner för en gata. Bara i trädgården utanför fönstret ser jag fågelarter jag aldrig sett förut (ingen aning vad de heter, jag är urusel på fåglar). Detta i kombination med den allt renare luften för varje dag som går, och den annalkande våren. När vi väl kommer tillbaka utomhus igen efter karantänen vänder sig jordens fauna mot oss och säger, “Who the fuck are you, then…?!”

+ Det blir bara sant när det står i The Guardian…

In the spirit of supporting quarantined people across the world, and their mental health, I can’t in all honesty provide exercise modules or boardgames for children. I can only submit to you the thing I know best, which is a basic course in my native language.

Let’s start with the fundamentals. Pronouns. First, the singulars.

Jag [pronounced “yaag”] Usually translates as “I”. Be careful here, though. This pronoun only really applies to poets who were writing in the 1940’s. They had a lot of “jag” to deal with, in relation to bombs falling and their own pitiful existences, never mind contemplating the lone fir tree rooted on the edge of a cliff in the wilds of Dalsland, and what that lone erection said about their own chances of getting laid, or published.

Du [pronounced “dew” without the “j”, sort of] This is “you” – and I mean you – in singular form. Sweden, in contrast to Germany, long ago abandoned the distinction between formal and informal “you”. This “du” is basically the person autofiction is aimed at, someone who buys your book and kind of likes it, but waits anxiously for the next one. Which isn’t coming, is it?

Han [pronounced as in “pan”] Is obviously “he”, the bloke (he has a beard) who bore the brunt of Swedish welfare reforms throughout the 20th century and now spends his time pushing prams and his luck in order to find a space where he can feel at least equal to the incels his daughters are raging about. “Han” feels he is a dying breed but will take up road racing again as soon as this corona thing is over.

Hon [pronunced “hoon”] “She”. I rest my case.

Hen [pronounced “bullshit”] A word meaning “the mother of a chicken”, or “a layer of eggs”. Originally meant as a “gender-neutral” pronoun, halfway between “han” and “hon”, it served for a short while (roughly between 2016 and 2019) as a way for freelances to time-stamp their contributions to Dagens Nyheter and Aftonbladet newspapers, until everyone realised it made no one any the wiser. Now largely out of use.

Det [pronounced as “date” in Birmingham] This is “it”…! The thing many parents call their newborn child before they’ve decided on Knut, or Åke, or Gudrun. Or, the thing some Swedes point to on their abdomen, the letters spelling “Hammarby For Ever” in sickly blue, which has now started itching like crazy. Or, the “it” that should have been their lives, which they abandoned for a life as handball coach for a group of joyously uninterested immigrant girls from Somalia.

Then, the plurals.

Vi [pronounced the way a German would say they’re having a wee] This pronoun, meaning “we”, is of little use to you as it’s almost only employed to refer to “vi svenskar”, i.e. “we Swedes”, among whom you are by definition not included. By way of example, there is a magazine called Vi which relies entirely on the Swedish language and once you are capable of reading it you would still only be consuming articles “they”, i.e. the Swedes, have produced. For “they”, see below.

Ni [pronounced as “knee”] This pronoun (“you”) is exclusively used when talking to groups of Norwegians.

De [pronounced as “day” in Birmingham, but in spoken language almost always pronounced “dom”, as in Cummings] “De/dom”, denoting “they”, is far more broad-ranging in its use than either “vi” or “ni”. In fact, it refers to every people on God’s earth except, obviously, Swedes. Philosophers and sociologists often conceptualize it as “the Other”, a dark, unspoken and at times invisible counter-presence lending particular definition to the concept of “vi”. Romanians, Somalis, Syrians and Danes are often mentioned in this context.

In ‘Swedish Lessons, part 2’: The two genders: indefinite, definite and plural noun forms.    

“Serendipity” heter det ju. Det råkar sig så att jag just nu läser om Berggren/Trägårdhs ‘Är svensken människa?’ om statsindividualismen och välfärdssamhällets ideologi och allt det andra, och det är återigen väldigt intressant. Så satte jag mig ner med min kvällsmacka för att se vad YouTubes algoritmer tyckte jag skulle titta på i kväll och det första var detta, från Skansen. Sånger om “jag vill hitta fram till mig själv”, “jag vill älska men vara oberoende”, “vi är så konstiga men vi hör ihop”. Liksom Almqvists ‘Det går an’ uppskruvat till elva.

Då slog mig följande. I Berggren/Trägårdh beskriver de naturligtvis utvandringen till Amerika, och alla de motstridiga reaktioner den förde med sig. Svenskar saknar fosterlandskärlek, sas det från konservativt håll. Svenskar saknar rättvisa och ekonomisk trygghet, sas det från liberalt håll. Dessutom får man reda på att den svenska utvandringen på 18-1900-talet var den tredje största från Europa. Men det framgår inte vilka de två första var, fast en av dem måste ju ha varit Irland.

Det finns ett gammalt skämt som säger att en irländsk bumerang inte kommer tillbaka, den bara sjunger sånger om att komma tillbaka. (Som i en klassisk version av ett par gamla vänner här). Men svenskarna sjöng aldrig om att komma tillbaka, vad jag vet. De skapade inte tillstymmelsen till en litteratur om att komma “hem” igen, vad jag vet. De lämnade Sverige – and that was it, end of. Vad jag vet. Jo, det finns hembygdssällskap i Delaware, och svenskrestauranger i Minnesota. Men, jag menar, saknaden saknas.

Det här är av förståeliga skäl något som intresserar mig djupt och brett. En av de saker jag tog upp i Londonboken är ju skillnaden (som kanske inte är så skarp ändå) mellan att komma “bort från” Sverige och komma “bort till” resten av världen. Det är nog mestadels en kombination av båda, som i mitt eget fall. Men nu, med den boken och den Skansen, börjar jag undra om det inte finns en ganska skarp skillnad ändå. Var någonstans, i min coronaisolering, är jag “hemma”, annat än fönstret jag tittar ut genom?

Ian Dury dog 27 mars 2000. Ur Londonboken: “Ian Dury är i mina ögon en av huvudpersonerna på Londons rockscen. Den enda begravning jag gått på där jag inte kände liket personligen var Durys på Golders Green Cemetery i mars 2000. Jag såg honom första gången i början av 70-talet när Kilburn and the High Roads, som de då var, spelade på mitt lördagshäng Dingwalls i Camden Town, där de dök upp var och varannan vecka. Dury var en av de mest kompletta rockmusiker jag stött på, i den meningen att han inte bara var musiker och låtskrivare av rang utan en samlare och arkivarie, en historiker och historieberättare, en krönikör och språkmassör. Det finns ett flertal intervjuer med honom på YouTube, den ena mer fascinerande än den andra. Jag tycker det inte är för mycket sagt att Ian Durys frånvaro sedan dess är en av de största och mest talande förlusterna Londonmusiken drabbats av.”

Jo, det funkade faktiskt i mitt kvarter också. Alla lutade sig ut genom fönstren klockan 20:00 och klappade händerna i en fem minuter lång applåd till alla som jobbar inom sjukvården. Det skedde över hela landet. Och, jo, jag kan motargumenten utantill: “vore det inte bättre att ge sjukvården pengar i stället?” Mitt svar är: försök hålla två tankar i huvudet på samma gång. De förtjänar båda. Det är just därför de är hjältar.

Mothypotesen, då, i alla fall vad gäller den politiska/ekonomiska framtiden, på makroplanet. I stället för djup ekonomisk kris och nya politiska paradigmer är det ju minst lika tänkbart att förändringarna kommer att bli marginella och övergående, att samhället i stort sett återgår till det “normala”. (Och, återigen, jag är naturligtvis ute och spånar på lika tunn is här som i föregående avsnittet…)

Det finns ju många anledningar att tro att en återgång till normaliteten kommer att bli fallet. För det första, de ekonomiska och politiska strukturerna, särskilt i Storbritannien, är för inrotade/stabila/motståndskraftiga (vad man nu vill) för att göra seriösa reformer svårgenomförbara, om inte omöjliga. Om detta skulle man i sin tur kunna skriva flera uppsatser, men det får räcka med detta just nu.

För det andra finns det ju belägg för att stödet för sittande regeringar ökar under och efter kriser. Efter spanska sjukan 1919 röstades både den brittiska och den amerikanska regeringen kvar på sina poster, trots att deras åtgärder var så ineffektiva och att smittan orsakat fler dödsoffer än antalet stupade i hela 1:a världskriget. Likadant ökar nu Trumps förtroendesiffror bland amerikanerna, otroligt som det låter.

För det tredje ska man inte underskatta den lockelse “normaliteten”, och en återgång till den, har på en befolkning/väljarkår som genomlidit alldeles för mycket under så (förmodligen) lång tid, som fått nog av omvälvningar i samhällskroppen, som ser det förgångna (Brexit och allt) som ett avlägset men efterlängtat idealtillstånd. Eller krasst uttryckt: som hellre vill gå på puben igen än demonstrera för rättvisa.

Med tanke på den sista poängen så kan man förstås argumentera att det dystopiska scenariot jag skissade igår inte nödvändigtvis behöver börja utspela sig redan hösten 2021, så att säga, eller ens under de närmaste åren. Det kan lika väl hända att när lättnadens och normalitetens behag gått över, fem-tio år framåt, att det är då man börjar titta närmare på de felande mekanismerna under pandemin: huruvida det rörde sig om detaljproblem eller systemiska fel – i synnerhet med Brexit i bak- eller förgrunden, vilket det nu blir.

Och då inte nödvändigtvis enbart i folkflertalet, utan också inom avsevärda segment av den politiska och ekonomiska klassen i sig. En anonym regeringsledamot sa häromdagen att coronakrisen utan tvekan kommer att ge upphov till “the mother of all public enquiries” när det hela är över. Det finns ju anledning att tro på det, och dessutom tro att resultaten av de utredningarna kan bli omvälvande. Om man nu nödvändigtvis ska jämföra med 2:a Vk: se vad som hände i valet 1945, och reformerna som följde.

Avslutningsvis, två färska artiklar som tar upp mer eller mindre samma ämne. Martin Kettle i The G i dag och David Runciman i nya LRB (bör vara gratisläsning). Dessutom en artikel i New Statesman av Robert Saunders om nackdelarna, t.o.m. faran, med en samlingsregering just nu.

Att spå om framtiden är väl något av det mest befängda man kan ta sig för just nu. Men, som vi vet, “befängd” är bara förnamnet när det handlar om Pressylta. Jag tänkte alltså spåna lite om det här med coronakrisen i relation till – vad hette det nu igen? – “Brexit”, ja…

Den officiella linjen hos regeringen är just nu att förhandlingarna kommer att fortgå som planerat. Datumen står fast: juni är sista chansen att begära förlängning av övergångsperioden, i annat fall är 31 december 2020 datumet för det definitiva utträdet, oavsett förhandlingarnas utgång.

Om man då förutsätter (och det är ju lite vanskligt) en del saker om coronakrisen så verkar detta allt mer orealistiskt för varje dag som går. De förutsättningarna gäller då inte bara UK, utan EU och resten av världen.

Det första är att krisen kommer att hålla i sig till ungefär sommaren 2021. Vid det laget bör man ha tagit fram ett vaccin. Vid det laget vet vi någorlunda säkert om viruset har muterat till något mildare eller ännu värre, och huruvida det kommer en andra eller tredje våg av smittor, särskilt när folk börjar gå tillbaka till jobben (vilket vi väl kommer att se i Kina rätt snart).

Det andra är att krisen kommer att förändra våra samhällen i grunden, på både makro- och mikroplanen.

Å ena sidan ekonomiskt och politiskt: djup ekonomisk kris + nyliberalismens definitiva död? experiment med, och krav på, medborgarlön? statens roll i ekonomin radikalt omvärderad? eventuella samlingsregeringar (som man just nu talar om här i UK) och hur de kommer att fungera? en ny öppenhet och transparens i de politiska processerna, inkluderat medborgarinflytande? Å andra sidan: kost- och konsumtionsvanor, umgängesformer och sociala relationer, krav på medbestämmande i smått som i stort, nya och dynamiska former av solidaritet medborgare emellan. Och så vidare.

Det kan alltså bli så att omständigheterna (“Events, dear boy, events” som Macmillan sa) helt enkelt kommer att diktera vad som händer med Brexit. Jag ser det inte ens som omöjligt att, med dessa omständigheter i tanken, en ny folkomröstning blir oundviklig när krisen väl har mattats av, eller försvunnit. Om inte, så kommer möjligtvis UK och EU att inse att det minst plågsamma sättet att gå tillväga är att stoppa klockan vid fem i tolv och låta övergångsperioden fortsätta open-ended. Alltså varken ett utträde eller ett återinträde, bara ett upphävande av processen. Jag tror just nu att någon annan möjlighet inte existerar.

Och då har jag inte ens berört hur krisen kommer att påverka EU själv. Vad kommer att hända med eurozonen, centralbanken, Schengen? Redan nu ser vi en ny slags dynamik i förhållandet mellan nationalstaten och det centrala EU-styret: vad kommer det att få för framtida konsekvenser?

Nå, jag lämnar av där. Det är mycket att tugga på bara så här långt. Och det är ju ett ämne man praktiskt taget blir tvungen att återkomma till.

Kolla bara vad mycket mer fint det finns att lyssna/se på via The G:s website, operor och konserter i massor, gratis. Jag använder den mer eller mindre varenda dag. Underbart.

Och här en massa länkar till de stora konstmuséerna, som bjuder på virtuella visningar…

Så här första dagen efter nedstängningen (där är förresten en annan språkfråga jag ska PS:a här nedan) märks ingen större skillnad. Trafiken på Balls Pond Road, en ganska livlig genomfartsled från Dalston Junction i Hackney och bort till Highbury Corner, skulle jag beskrivit som söndag-plus, eller kanske en lördagseftermiddag under högsommaren. Bussarna är dock allt mer tomma på folk i rusningstid, till skillnad från vad man sett från tunnelbanan. Fotgängarna är färre till antalet också, främst så klart därför att det inte är någon school run morgon och eftermiddag längre. Mest joggare på morgnarna. Många byggarbetare är också kvar på jobben. Men några polispatruller som bryter upp grupper större än två till antalet ser man inte till. Ännu, för det kanske kommer att bli allt sparsammare med folk allt eftersom dagarna och veckorna går.

PS: Jo, språkfråga #136: Än en gång fick jag smäll på fingrarna i korrekturet när jag skrev “ner” i stället för “ned”, som i “nedgången”, “nedför trappan/gatan”, “nedifrån”. Här får jag också en känsla av att det är dialektalt, att “ner” är västsvenskarnas och “ned” är svearnas. Stimmt das?

“Precis som det inte finns några ateister på ett sjunkande skepp finns det inga nyliberaler i en pandemi” – Jonathan Freedland. “Rough sleepers in London given hotel rooms” (BBC)

Om ni, som jag, har oroat över Bodil och jordbävningen i Zagreb. Fick just mail, hon är OK. Skakad, trött, men OK.