Jag sitter mitt uppe i översättningsbestyr, så det här blir lite kort, men bara en tanke till om George Steiner. Vad som var så främmande och därför så välkommet med honom, ur ett engelskt perspektiv (och vad som orsakade så mycket fientlighet mot honom) var att han var seriös. Inte allvarsam, eller solenn, eller butter, utan menade allvar med sina undersökningar av språk, kultur, läsningen, moraliskt ansvar, historien som sanning, som tolkning, och allt annat därtill. Det var ett målmedvetet allvar som tog honom ända till slutet, till stupet, till det oerhörda, som i kortromanen ‘The Portage to San Cristobal of A.H.’ där han alltså låter Hitler komma till tals, i efterhand. Jag vågar påstå att ingen engelsk intellektuell ens skulle börjat på den vägen, långt mindre färdats till dess slut. Det finns något – jo, det är svårdefinierat, visst – men ändå oseriöst hos engelska intellektuella, från George Orwell till Raymond Williams, från Ralph Miliband till Mark Fisher, i att de undviker (eller helt enkelt inte kan) tänka bortom det existerande, bortom det stadgade, bortom det givna. Sättet de närmar sig vilket ämne det än rör (kolonialismen, litteraturen, populärkulturen) är institutionaliserat, inte utifrån, inte från Steiners exil, utan hemifrån, inbäddat, tryggt. Det är därför jag tog min an Steiner så mycket på den tiden för det blev en levande kontrast till vad jag upplevde som ett etablerat kodspråk, språkliga ritualer, ständiga bekräftelser på vad som redan slagits fast. Att vara seriös, visade Steiner, är inte att vara tråkig eller butter utan att vara konsekvent. Jag trodde länge att Steiner var i grunden kulturkonservativ, och det var han väl i många hänseenden. Men i ett engelskt sammanhang var han en radikal, och det ska han ha heder av.