Owen Hatherley är, som bekant, alltid värd att läsa. Vilket dock inte betyder att man alltid måste hålla med honom. Här skriver han om Labour och den pågående partiledarkampanjen (spoiler: han kommer att rösta på Rebecca Long-Bailey). En hel del i texten kan verka ganska abstrust för den som inte följt de senaste årens to’ing and fro’ing, men texten är värd en genomläsning ändå därför att den ger en klok och sansad bild (från en klart redogjord vänsterståndpunkt) om hur decembertraumat drabbat sympatisörer och aktivister såväl som partiledningen. Och ett trauma är det, utan tvekan, som kommer att fortsätta en god tid framöver. Hatherley ger en vink om hur man skulle kunna hitta vägen ut.

Här bakgrund. Det är det här med “berättande sång” jag finner så uppmuntrande och gripande på samma gång. Som de flesta hörde jag dem först med Paul Simon, men har aldrig slutat lyssna sedan dess.

Jag sitter mitt uppe i översättningsbestyr, så det här blir lite kort, men bara en tanke till om George Steiner. Vad som var så främmande och därför så välkommet med honom, ur ett engelskt perspektiv (och vad som orsakade så mycket fientlighet mot honom) var att han var seriös. Inte allvarsam, eller solenn, eller butter, utan menade allvar med sina undersökningar av språk, kultur, läsningen, moraliskt ansvar, historien som sanning, som tolkning, och allt annat därtill. Det var ett målmedvetet allvar som tog honom ända till slutet, till stupet, till det oerhörda, som i kortromanen ‘The Portage to San Cristobal of A.H.’ där han alltså låter Hitler komma till tals, i efterhand. Jag vågar påstå att ingen engelsk intellektuell ens skulle börjat på den vägen, långt mindre färdats till dess slut. Det finns något – jo, det är svårdefinierat, visst – men ändå oseriöst hos engelska intellektuella, från George Orwell till Raymond Williams, från Ralph Miliband till Mark Fisher, i att de undviker (eller helt enkelt inte kan) tänka bortom det existerande, bortom det stadgade, bortom det givna. Sättet de närmar sig vilket ämne det än rör (kolonialismen, litteraturen, populärkulturen) är institutionaliserat, inte utifrån, inte från Steiners exil, utan hemifrån, inbäddat, tryggt. Det är därför jag tog min an Steiner så mycket på den tiden för det blev en levande kontrast till vad jag upplevde som ett etablerat kodspråk, språkliga ritualer, ständiga bekräftelser på vad som redan slagits fast. Att vara seriös, visade Steiner, är inte att vara tråkig eller butter utan att vara konsekvent. Jag trodde länge att Steiner var i grunden kulturkonservativ, och det var han väl i många hänseenden. Men i ett engelskt sammanhang var han en radikal, och det ska han ha heder av.

Det är nästan oundvikligt, dessvärre, att man tolkar George Steiners död vid 90 års ålder i ljuset – eller mörkret – av Englands utträde ur en europeisk politisk och kulturell gemenskap. Som kulturkritiker av den gamla centraleuropeiska skolan gjorde Steiner kanske mer än någon annan det kontinentala kulturarvet tillgängligt för en ofta motvillig engelsk publik. Inte minst i hur han utvecklade tankar om läsandets natur och översättningens möjligheter och begränsningar.

Det var därför Steiner blev så föraktad bland många av sina akademiska kollegor. Han kunde för många språk, hans bildning var för djup och bred, hans föreläsningar var så välbesökta att det måste vara något skumt med dem. Han överöstes med hedersbetygelser över hela världen, men på Churchill College i Cambridge fick han aldrig någon lektorstjänst, förblev “bara” en college fellow. Småaktigheten och avundsjukan och instängdheten var så kompakt att man undrar hur han överhuvudtaget stod ut med att stanna kvar.

Jag har läst en hel del av Steiner, han var faktiskt en viktig del av det som man med viss ansträngning kan kalla min intellektuella utveckling, särskilt under 1970- och 80-talen. Även om man stod främmande för mycket – han var helt tondöv vad gäller “teori” och modernare konstuttryck – så blev Steiner den som (bland mycket annat) ledde mig att läsa Paul Celan, som gjorde att jag gav mig på Dante på allvar, och framför allt gav mig en djupare förståelse av Förintelsens alla moraliska och historiska schatteringar.

Hans självbiografiska texter var lika fascinerande. Han skrev bl.a. i ‘Errata: An Examined Life’ (1997) väldigt gripande om hur han växte upp med tre språk flytande – tyska, franska, engelska – men att inget av dem är hans förstaspråk, hans grund att stå på, hans naturliga återvändo när uttrycken sinar och dör ut. Det är en hemlöshet som ligger till grund för mycket av det han skrev.

PS: Jag har ändrat ett par små skönhetsfel i den ursprungliga texten.

PPS: Och hur pompöst låter inte det… Men, jag menar, om man inte kan vara exakt, why bother…?

Jag tog bort den där hemska Trumpbilden. Står inte ut med att se den, kanske flera dagar framåt. Här är en bild på en flaska vin i stället. Mycket hälsosammare.

Boris Johnson har ju beordrat sina ministrar att bojkotta BBC Radio 4:s nyhetsblock på morgnarna, ‘Today’, på grund av att de ska ha visat tydliga antibrexit-tendenser de senaste åren. Vilket bara är, som så mycket annat från det hållet, ett dåligt skämt.

Själv lyssnar jag ganska sällan på ‘Today’, men jag har nu hört och sett flera personer säga att programmet blivit avsevärt bättre sedan bojkotten. Inga goddag-yxskaft-svar och regeringslojalt svammel, inga gapfester med programledarna. I stället har man tvingats rekrytera konservativa röster från ett bredare politiskt, akademiskt och intellektuellt skikt och därmed fått en mycket mer informativ belysning av frågorna.

Finns här inte något att lära sig? Om skådespelare bestämde sig för att bojkotta The Guardian tror jag tidningen skulle bli mycket mer läsvärd. Som det nu är intervjuar man en skådis varannan dag i snitt, av någon obegriplig anledning. Regissörer? Manusförfattare? Scenografer? Skit i det, det får bli en skådis…

Tänk om alla seriekrockar på E4:an skulle bojkotta Aftonbladet och Expressen? Eller om alla bantningsexperter skulle gå i strejk? Vilka tidningar de skulle bli…!

I could go on. But I won’t.

Golf. Är. Inte. En. Sport. Det är en redskapshobby för folk utan umgängesvanor.

Har just sett min första hockeymatch på åratals. Eftersom London inte har något lag i Elite League fick sonen och jag ta oss en timmas tågresa söderut för att se Guildford Flames slå serieledarna Sheffield Steelers med 6-5.

En trevlig överraskning, måste jag säga. Jämn och spännande match, entusiastisk 2000-hövdad publik. Skönt att veta att de fortfarande spelar Queens “We will rock you” under pauserna. Lagen i elitligan, som är semi-pro, får ha inte mindre än tio utländska spelare, alltså i princip första- och andrakedjan. Och här finns förstås en hel del hyggliga amerikaner och kanadicker, och några svenskar också (såg t.ex. “Lundin” och “Lindhagen” på ett par Guildfordtröjor).

Visst hade spelet sina brister. Senast jag såg elithockey i det här landet spelade man mer eller mindre i halvfart, nu har det accelererat till trekvartsfart ungefär. Puckföringen är väl inte alltid på topp, inte heller positionsspelet. Det var mycket slagskott från blå under power plays, vilket sällan lönar sig, men med lite röriga försvar som dessa funkade det faktiskt ibland. Nej, på det hela blev jag faktiskt imponerad.

Faktum är, jag tänkte börja åka skridskor igen, kanske nån gång i veckan sådär. Måste bara få dem slipade först. Det ligger nämligen en rink på bekvämt avstånd, Lea Valley Ice Centre, det är bara femton-tjugo minuter härifrån med 56:ans buss. Men det är alltså bara en plan…