Folk och försvar
Categories: Svenskt allmäntTuesday, Jan 14, 2020
Jag har ett antal gånger funderat på att skriva en bok med titeln “Folk som har ljugit för mig”. Många anledningar finns varför den inte skulle gå att skriva. Eller, ja, skriva skulle väl gå, men inte ge ut. Mer eller mindre oskyldiga lögner (fast en del väldigt mycket mer än oskyldiga); ärekränkningslagarna med tanke på bristen på pappersbevis; en viss omtanke om deras psykiska hälsa; och så vidare.
Men historien om den lögnaktige officeren, som DN just dragit fram, syns mig som ett fall för sig. Det märkliga med historien, i mina något starriga ögon, är ju att han verkar ha gjort ett utmärkt jobb trots att han inte hade rätt att utföra det. Ingen misstänkte något. Vad säger det om lögnaren, och vad säger det om de som föll för lögnen? Tillgång till den hemligaste kryptologin på Must, ansvarsfulla jobb både i Sverige och utomlands, superkänsliga saker.
Ahem… You mean, anyone can do it…?! Jag har skrivit om detta förut. Militär- och underrättelseväsen är verkligen amatörernas paradis. Jo, det finns mycket seriöst arbete att hänvisa till i den sfären, absolut. Men det finns förfärligt mycket mer som bara orsakar höjda ögonbryn och djupa skratt när vi väl får reda på det, och det här är ett skinande exempel. Det finns alldeles för många Nisse Tjosan i befälsgrader när det handlar om vårt folk och försvar.
January 14th, 2020 at 9:43 pm
Just det. Min biografi ska heta “Nisse Tjosan och jag, Mata Hari”. Men du får sno idén om du vill.
January 16th, 2020 at 11:55 am
Ingen klassisk mytoman tycks det, men det finns kanske inga såna. Han verkar i alla fall inte ha åsamkat sina arbetskamrater någon större skada, till skillnad från Claas Relotius:
https://www.svd.se/sa-avslojades-tidernas-storsta-journalistbluff
January 16th, 2020 at 1:22 pm
Nej, precis, den där militären var väl “an impostor”, som alltid brukar översättas “bedragare” men – du som kan sånt här – borde det inte finnas något bättre ord? Jag menar, en bedragare kan ju vara en ekonomisk sådan, checkförfalskare, osv. En “impostor” hör jag mer som någon som utger sig för att vara en annan person. Personbedragare?
January 16th, 2020 at 5:19 pm
Bluffmakare är kanske ordet vi söker. Annars är det synd att humbug som personepitet har fallit i träda.
January 16th, 2020 at 6:04 pm
Sol- och vårare är ju något mer specifikt, men det håller sig till det personliga förhållandet i alla fall. “Impostor” har ju samma rot som verbet “impose” (lägga på, pracka på, lura) och OED definierar “impostor” som just “One who imposes on others; deceiver, swindler, cheat; now chiefly one who passes himself off as someone else”. Bluffmakare, jo, men kan man inte använda det om checkförfalskaren också?
January 16th, 2020 at 8:01 pm
Apropå det så tycker jag Jenny Diski berättar så strålande lugnt och delvis kärleksfullt om sin pappa, som tydligen var en conman – det är väl också bedragare – och womanizer, men som hon ändå älskade mer än sin fatalt jobbiga morscha. Ni har väl läst den ljuvliga lilla boken A feeling for Ice, som f.ö. ligger i Biography-delen av LRB:
January 16th, 2020 at 8:02 pm
Just det, länken var det ju : https://www.lrb.co.uk/the-paper/v19/n01/jenny-diski/a-feeling-for-ice
January 16th, 2020 at 8:12 pm
Absolut! För att inte tala om John Le Carrés pappa (avbildad i den geniala ‘A Perfect Spy’) men han var å andra sidan inte impostor utan bara skojare, en lysande skojare, men skojare ändå.
Vad jag är ute efter, tror jag, är ett svenskt ord som betyder en bedragare som inte är ute efter pengar. En förställare.
Jag har ett levande exempel här i huset där jag bor, en man som säger sig vara en rätt berömd idrottsman, men inte är det, och alla vet det, men han fortsätter hävda det, trots att hans “förebild” dog för två år sen. Vilket går att kolla, hur enkelt som helst. En mental störning? Antagligen. Men det finns andra trådar. Sociala medier (gäsp) till exempel. Vidare: varför blir textplagiaten mer och mer vanliga när de är mer och mer lätta att upptäcka? Här är en konstig dynamik, som jag inte ens fattar början på.
January 16th, 2020 at 9:19 pm
Textplagiat är sånt där som är så långt ute i min periferi att jag inte ens kan föreställa mig det; varför, vadan, varthän?
Och man kan ju fråga sig lite var gränsen går mellan influencer-image och (själv-)bedrägeri.
Nätets personor är värda en sociokulturell och psykologisk undersökning. Mannen i ditt hus, kan man kanske lugnt betrakta som Odd Philip, t.v.
Ska läsa den där Le Carré-boken känner jag. Tycker så enormt mkt om honom. Delvis för att han är lik min pappas halvbror.
January 16th, 2020 at 9:24 pm
Se hellre tv-serien av ‘A Perfect Spy’. Boken är säkert bra också, men BBC-serien med Peter Egan, förvånansvärt nog, men genialt, i huvudrollen.
Sociala medier, influencers… där har du säkert rätt, jag vet inte. Jag följer inte.
January 16th, 2020 at 10:49 pm
Jag följer inte heller såna inflations-figurer, men märker ju hur det bullrar om dem: Lamotte, Bard, Bali, Blondinbella. En delvis gräslig klubb.
Ska nog läsa boken ändå. Här streamas det inte.