Jag måste så klart och gå och se Iannuci’s David Copperfield. Den verkar vara en version jag kommer att gilla skarpt. Bara att se Ben Whishaw som Uriah Heep…! Men också för att romanen var en så avgörande del av min uppväxt. Jag älskar ju Dickens, trots allt.

Under några tidiga tonår brukade jag läsa ‘Pickwickklubben’ på julen och ‘David Copperfield’ på sommaren. Den sista sommaren det hände måste ha varit 1965 eller -66. På den tiden kunde man ta “sommarlån” från biblioteket (det kanske man fortfarande kan?), alltså tre-fyra böcker som man inte behövde lämna tillbaka förrän efter lovet.

Den sommaren tog jag som vanligt ut ‘David Copperfield’ (vet inte vems översättning det kan ha varit). Men jag hade blivit compos mentis nog att inse att jag borde läsa något annat också, något modernare. Jag hade hört talas om James Joyce, och fattat att han var lite “svår”, något som ju alltid tilltalar en femtonåring med konstnärsdrömmar.

Så jag tog med mig ‘Ett porträtt av konstnären som ung”, och det måste ha varit Emma Atterboms översättning. Så där ligger jag på soffan i vardagsrummet i sommarstugan i Onsala och läser de sista gripande sidorna i ‘David Copperfield’ – “Agnes! Oh, Agnes…!” – när min mamma plötsligt ropar från diskbänken: “Kom och torka besticken nu!”

“Nej, vänta…!” ropar jag, med tårarna trillande inför Davids oändliga kärlek till den förståndiga Agnes efter att den korkade Dora, the child bride, har dött. “Jag har bara en sida kvar!” Att torka besticken var mitt bidrag till hushållet, men Den Stora Kärleken måste ju ha företräde. Jag hade bara några rader kvar. “Jag kommer!”

Besticken blev torkade, till slut. Och jag har inte läst om ‘David Copperfield’ sedan den gången. Men några dagar senare kastade jag hans kärlek till Agnes vind för våg och började läsa Joyce i stället. Jag slog upp första sidan, sittande i soffan. Jag förblev sittande. Jag lade mig aldrig ner igen.

“Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo. . . . His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face. He was a baby tuckoo. The moocow came down the road where Betty Byrne lived: she sold lemon platt”.

Jag har alltså inte Atterboms översättning till hands, men den läsupplevelsen förändrade mitt liv. Och det var första gången mitt liv hade förändrats över huvud taget, på ett så grundläggande vis, och så plötsligt. Det har hänt några gånger senare, som det väl har gjort med alla: omedelbara, omvälvande upplevelser som gör förgånget, inte bara erfarenhet, av det som hänt tidigare.

Så här kunde man alltså skriva om sin barndom – och bli kallad “svår”! Jag fattade ingenting. Det var ju hur enkelt som helst. Bara läs, det står ju här svart på vitt!

Som alltid händer med sådana upplevelser blir, så att säga, ett input till ett output. Man ser plötsligt världen på ett helt annat sätt, från att torka besticken till att bli förälskad, och inte bara det: man uttrycker det annorlunda både inför sig själv och inför andra. En genuin revolution, därför att den påverkar ens omvärld lika mycket som en själv.

Jag har inte läst ‘Ett porträtt’ på länge, den heller. Men det ska nog bli av. Jag älskar Joyce nästan mer än Dickens. Han fick mig att bryta loss från vad jag brukar tänka på som barndomens simultannostalgi, att allt är perfekt bara för att det händer just nu, och därför för alltid. Det är bara att sitta upp i soffan och läsa för att fatta att allt tar slut.