Extrembrexitören Mark Francois MP tänker stanna uppe hela natten för att i morgon bitti få se solen gå upp över ett nytt, fritt och oberoende Storbritannien. Prognosen säger i och för sig molnigt och regnigt fram till 8-tiden, men vafan, it’s the lack of thought that counts. Konservativa partiet erbjuder också en uppsättning memorabilia: kökshanddukar, muggar, rockmärken. Kalla det frihetens tingeltangel. The fridge magnet of nationhood.

Som många påpekat ligger det ju en talande – eller snarare, en ganska högljudd – ironi i det faktum att utträdet ur EU sker vid midnatt Brysseltid, dvs klockan 23.00 här över. Snacka om left behind… Om det här förordet till Brexit var ett internt käbbel nere på puben så kommer första kapitlet att bli ett simultanpokerspel med 600 deltagare på La Grande Place i Bryssel där motsidan sitter med nästan alla korten, särskilt som det ska vara klart inom elva månader.

Eller som en match på Anfield mellan Liverpool och Vårgårda IF där bortalagets buss för hemfärden avgår tio minuter in på andra halvlek därför att chauffören inte vill missa ‘På spåret’.

Jag kan inte säga att jag är överdrivet dyster om den här utgången, snarare lite vemodig, och med en del onda aningar om framtiden. Medlemskapet i EU sammanfaller ju ganska lagom med mina år här; jag kom hit ett par månader innan de gick med 1 januari 1973. När folkomröstningen hölls två år senare undervisade jag svenska och en av mina elever hade en PR-firma som jobbade för ja-kampanjen, och han uttryckte aldrig något tvivel om att de skulle vinna ganska rejält, som de ju också gjorde.

Brexiteffekten förtas också en hel del av det faktum att mitt liv är så Londoncentrerat. London kommer liksom att finnas kvar i EU, nästan by default, därför att dess ekonomi och befolkning och livsföring, själva dess “överideologi”, är europeisk och global.

Jag är faktiskt skamligt okunnig vad gäller “resten av England”, särskilt de områden som röstade Leave och kommer att drabbas hårdast av utträdet. Vintern 2018 åkte jag på begravning i Hereford i West Midlands och det var första gången på nästan tjugofem år jag överhuvudtaget satt foten norr om London (jag bloggade om det här). Dessförinnan var 1995 när min sons hockeylag, Haringey Bulldogs U-12’s, spelade en slutspelsmatch i Hull. De förlorade 3-1.

Onda aningar? Främst kanske vad gäller just denna konstighet som kallas England. Vad många fruktar är ju att gränsen mellan London och Resten kommer att befästas ytterligare och att det är Resten som har vunnit första slaget, om än inte kriget. Jag blev just påmind om Walter Bagehots ömsinta kommentar om sina landsmän, “I fråga om ren och sund stupiditet har engelsmännen inga rivaler”, och man får väl tro honom på hans ord. Rutschkanan ner i Little Englandness, ner i det intellektuellt snustorra, emotionellt handikappade, det lika sentimentala som blodtörstiga Yeoman England, ser alltför inbjudande ut. Och konsekvenserna av en sådan brutal känsla av isolering kopplad till en bräcklig, sårbar, aggressiv, nyväckt nationalism är inte svåra att tänka sig.

Det är ingen tvekan om att vi nu förlorat något, och förlorat något stort. England är ett litet land i alldeles för stora kalsonger. Kanske är det ett land litet nog att äntligen kunna finna den “roll” Dean Acheson tyckte de aldrig hittat efter förlusten av imperiet. Fast jag tvivlar på det. England kanske rent av är så litet att det inte ens existerar, som en del radikaler vill hävda.

Hur som helst, jag sitter kvar på min plats här vid fönstret mot Henshall Street. Jag har inte ett utan två permanenta uppehållstillstånd (“You only live twice”, som sagt). Jag existerar i skattelängderna, har mitt NI-nummer, har engelsk pension, har ögonvittnen som kan berätta att jag finns här, bor här, dricker öl här, känner en del människor. Jag köper Guardian varje morgon av Şila runt hörnet och att vi skojar varje morgon om jag behöver en plastpåse till tidningen eftersom hon är väldigt miljömedveten och hatar plastpåsar, och det gör jag med. Jag tycker om det här landet trots att jag vet så lite om det utanför huvudstaden, och min tillvaro här kommer att fortsätta oavsett vad jag, eller landet, än tar sig för.

Jag vet bara att jag tänker resa mycket mer i framtiden, bort från London. Jag behöver – mer än någonsin, känns det som – se annat. Ut härifrån. Ni som läst Londonboken vet att jag lämnade Sverige för Irland och Dublin 1971 för att jag tyckte “Sverige var litet och världen var stor”. Det var inte sant då, och det är ännu mindre sant nu, men känslan lever definitivt kvar. Jag avskyr litenhet, särskilt av den här självpåtagna sorten.

Och, nej, jag tänker inte stanna uppe i kväll. Aldrig att jag skulle låta Brexit störa min skönhetssömn, fattas bara. “Tomorrow is another day”, som den mycket underskattade filosofen Scarlett O’Hara uttryckte det.

Gick på ett intressant föredrag/symposium om undersökande journalistik i kväll, arrangerat av The Bureau of Investigative Journalism (TBIJ) på brittiska filialen av norska Frit Ord i Clerkenwell. Medlemmar av TBIJ presenterade några fall de jobbat med senaste åren, och framför allt hur de följde upp dem (impact assessment har blivit en viktig del av grävande journalistik). Huvudtalet hölls av den utmärkta Dorothy Byrne, något kontroversiell chef för Channel 4:s news and current affairs.

Jag fick en ganska lång pratstund med Byrne efteråt. Hon hade påpekat i sitt tal hur viktigt det är att bredda rekryteringen inom journalistiken generellt, men särskilt den grävande. Det vill säga, att inte bara förlita sig på alla dessa PPE/Oxford-utbildade vita män, som redan är en del av det etablissemang, den rådande ordningen på så många nivåer, som man vill undersöka. Och vem kan inte hålla med om det? TBIJ är ett levande, effektivt bevis på att breddning, och fördjupning, är vägen att gå.

Men, undrade jag, vad händer då med en annan del av den undersökande journalistiken, nämligen kontakternas, bekant- och släktskapets avslöjande journalistik? En PPE/Oxford-kille sitter på försvarsdepartementet och får syn på en stor mutaffär och hans samvete bjuder honom att kontakta sin gamla vän från PPE/Oxford-tiden som råkar vara journalist på, pfuitt, säg Sunday Times. Skandalen rullas så småningom upp, de ansvariga får stå till svars. Journalistiken, FOI och pressfriheten fungerar. The truth will out.

Både Dorothy Byrne och andra jag pratade med skakade otåligt på huvudet åt det scenariot. Så fungerar det inte längre. Den tiden är, annat än i undantagsfall, förbi. (“Folk är för rädda att förlora sina jobb” som någon sa). “Det är unga människor och deras kontaktnät som gäller idag”, sa både Byrne och de andra. Det finns en helt annan dynamik nu för tiden. Till och med semantiskt. Ordet leak betyder inte längre att vår visselblåsande hjälte avslöjar sanningen om mutorna för sin gamla journalistvän. Det betyder bara att Dominic Cummings sprider lögner som sina motståndare och att BBC rapporterar dem helt kritiklöst.

Unga människor. Internet. Kopplingar. Länkar. Fake news, real news. Jag menar, tänk på det. Varken Daniel Ellsberg eller Edward Snowden handlade ju om undersökande journalistik. Det blev serverat på en tallrik tillhandahållen av folk som visste var filerna fanns, och vad de hade att berätta. Precis som med Panama Papers, precis som med Luanda Leaks. Att sedan analysen av allt råmaterialet faller på journalisterna är en annan sak. Det är detta att det gått från person till nätverk – grovt uttryckt – som jag tycker är både oroväckande och lovande.

Jag måste så klart och gå och se Iannuci’s David Copperfield. Den verkar vara en version jag kommer att gilla skarpt. Bara att se Ben Whishaw som Uriah Heep…! Men också för att romanen var en så avgörande del av min uppväxt. Jag älskar ju Dickens, trots allt.

Under några tidiga tonår brukade jag läsa ‘Pickwickklubben’ på julen och ‘David Copperfield’ på sommaren. Den sista sommaren det hände måste ha varit 1965 eller -66. På den tiden kunde man ta “sommarlån” från biblioteket (det kanske man fortfarande kan?), alltså tre-fyra böcker som man inte behövde lämna tillbaka förrän efter lovet.

Den sommaren tog jag som vanligt ut ‘David Copperfield’ (vet inte vems översättning det kan ha varit). Men jag hade blivit compos mentis nog att inse att jag borde läsa något annat också, något modernare. Jag hade hört talas om James Joyce, och fattat att han var lite “svår”, något som ju alltid tilltalar en femtonåring med konstnärsdrömmar.

Så jag tog med mig ‘Ett porträtt av konstnären som ung”, och det måste ha varit Emma Atterboms översättning. Så där ligger jag på soffan i vardagsrummet i sommarstugan i Onsala och läser de sista gripande sidorna i ‘David Copperfield’ – “Agnes! Oh, Agnes…!” – när min mamma plötsligt ropar från diskbänken: “Kom och torka besticken nu!”

“Nej, vänta…!” ropar jag, med tårarna trillande inför Davids oändliga kärlek till den förståndiga Agnes efter att den korkade Dora, the child bride, har dött. “Jag har bara en sida kvar!” Att torka besticken var mitt bidrag till hushållet, men Den Stora Kärleken måste ju ha företräde. Jag hade bara några rader kvar. “Jag kommer!”

Besticken blev torkade, till slut. Och jag har inte läst om ‘David Copperfield’ sedan den gången. Men några dagar senare kastade jag hans kärlek till Agnes vind för våg och började läsa Joyce i stället. Jag slog upp första sidan, sittande i soffan. Jag förblev sittande. Jag lade mig aldrig ner igen.

“Once upon a time and a very good time it was there was a moocow coming down along the road and this moocow that was coming down along the road met a nicens little boy named baby tuckoo. . . . His father told him that story: his father looked at him through a glass: he had a hairy face. He was a baby tuckoo. The moocow came down the road where Betty Byrne lived: she sold lemon platt”.

Jag har alltså inte Atterboms översättning till hands, men den läsupplevelsen förändrade mitt liv. Och det var första gången mitt liv hade förändrats över huvud taget, på ett så grundläggande vis, och så plötsligt. Det har hänt några gånger senare, som det väl har gjort med alla: omedelbara, omvälvande upplevelser som gör förgånget, inte bara erfarenhet, av det som hänt tidigare.

Så här kunde man alltså skriva om sin barndom – och bli kallad “svår”! Jag fattade ingenting. Det var ju hur enkelt som helst. Bara läs, det står ju här svart på vitt!

Som alltid händer med sådana upplevelser blir, så att säga, ett input till ett output. Man ser plötsligt världen på ett helt annat sätt, från att torka besticken till att bli förälskad, och inte bara det: man uttrycker det annorlunda både inför sig själv och inför andra. En genuin revolution, därför att den påverkar ens omvärld lika mycket som en själv.

Jag har inte läst ‘Ett porträtt’ på länge, den heller. Men det ska nog bli av. Jag älskar Joyce nästan mer än Dickens. Han fick mig att bryta loss från vad jag brukar tänka på som barndomens simultannostalgi, att allt är perfekt bara för att det händer just nu, och därför för alltid. Det är bara att sitta upp i soffan och läsa för att fatta att allt tar slut.

Ian Dunts långa, detaljerade genomgång av förhandlingarna mellan UK och EU fram till slutet av året går mycket väl att stoppa ner i fickan att ha som facit om man väljer att följa denna kommande mardröm. Det. Är. Helt. Enkelt. Inte. Klokt.

För det första. Det kommer att bli mer sparsamt med inlägg här i framtiden. Dels av tidsskäl: jag tänker ändra kurs lite grand, översättningar, bokprojekt, kanske börja frilansa så smått igen. Dels därför att de senaste tre Brexitåren har gjort Pressylta mer “nyhetsdriven” än den brukade vara. Inte för att det slutar komma nyheter efter 31 januari, men jag tänker kommentera dem mer sporadiskt än förut. Just so you know.

Under tiden. Brexitpartiets MEP June Mummery (jo, hon heter tydligen så; slå gärna upp “mummery” i ordboken) tweetade igår om fiskepolitikens framtid i EU…

Ribban för brexitörernas intellektuella engagemang i Brexitfrågans ABC är alltså inte himmelshög, precis.

“Revolutions unleash euphoria because they create tangible images of change and inaugurate, at least in the fevered minds of their supporters, a new epoch. Brexit can’t do either of these things. The problem with a revolt against imaginary oppression is that you end up with imaginary freedom”.

Fintan O’Toole är som vanligt mitt-i-prick vad gäller den vansinniga idén att Big Ben ska bånga kl 11 på kvällen den 31 januari, för att ringa in den nya frihetstiden efter utträdet ur EU. Eftersom hela klockspelet är under reparation sedan lång tid skulle det kosta en halv miljon pund att tillfälligt rigga upp det igen.

Ian Dunt skriver bra om samma sak och ser i Boris Johnsons slippriga manövrer i frågan en mall för hur Brexitdebatten kommer att utspelas under kommande året: “As the talks go on, this will be the approach – transforming fiendish economic trade-offs into culture war and relentless lying”. 

Som när priserna skjuter i höjden och bilindustrin stänger ner, därför att UK inte kommer att gå med på alignment med EU vad gäller handelsreglerna, ett s.k. level playing field som är grundläggande i varje sådant avtal. Vems fel blir då det? Remainarna, självklart. Eller möjligen Meghan Markle.

Jag skriver inte ofta (alls?) om kungligheter och tänker inte göra det nu heller, egentligen. Det är bara det att fallet Meghan/Harry (senaste nytt här) har ett givet intresse, dels ur mediesynpunkt och dels med tanke på att det handlar om intrång i privatlivet, en arena jag varit inne på förut i och med rättsfallet jag var perifert inblandad i för en del år sen (se kategorilistan).

Vad saken gäller är ju inte rapporteringen som bestås av tidningarnas royal correspondents, dvs de som hänger med och plåtar nästa band som någon HRH klipper av utanför det nya barnhemmet i Nether Wallop. De giftiga sakerna kommer dels från de byline-krönikörer som specialiserar sig på turbofierad moral outrage, typ Piers Morgan och Sarah Vine, och dels på de nyhetsredaktörer som luskar fram allt de kan i hitta i fråga om det småskräp kungligheterna lämnar efter sig, typ kvitton, epost, begagnat toapapper.

Vill man få en inblick i den här träskvärlden är det värt att titta på Brian Cathcarts bylineinvestigates.com – Cathcart grundade med bl.a. Hugh Grant gruppen Hacked Off i kölvattnet på phonehacking-skandalen, som i sin tur ledde till Levesonutredningen. Särskilt intressant i sammanhanget är detta om Daily Mails och Mail on Sundays agerande mot Meghan. Hur luttrad man än är vad gäller den brittiska högerpressen så studsar man fortfarande inför den gränslösa ohederligheten och cynismen. “Leveson? Who’s that?”

En av de centrala frågorna i det kommande rättsfallet är Meghans privata brev till sin far, som Mail on Sunday fick tag i och publicerade. I Guardianartikeln jag länkade till ovan får man sig till livs varför tidningen inte anser att brevet var särskilt privat. Man får läsa det flera gånger för att tro det är sant:

“The letter appears to have been [being] immaculately copied out by [Meghan] in her own elaborate handwriting from a previous draft. There are no crossings-out or amendments as there usually are with a spontaneous draft. It is to be inferred also from the care [she] took over the presentation of the letter that she anticipated it being disclosed to and read by third parties.”

Bara för att man skriver snygg handstil och möjligtvis kopierat en tidigare brevskiss, som man ofta gör i känsliga ärenden, har man ingen rätt att klaga på att MoS lägger vantarna på det och publicerar det för snöda vinningens skull. Detta är de pressetiska – och för all del, juridiska – sumpmarker dessa tidningar rör sig i.

Nu tror många kunniga människor att Meghan kommer att få rätten med sig i målet mot MoS, men att det till slut kan handla om att vinna-slaget-men-förlora-kriget. Det ligger nog en del i det, i det långa loppet. Inte undra på, egentligen, att de två vill dra iväg för gott till Kanadas bortersta kust.

Jag har ett antal gånger funderat på att skriva en bok med titeln “Folk som har ljugit för mig”. Många anledningar finns varför den inte skulle gå att skriva. Eller, ja, skriva skulle väl gå, men inte ge ut. Mer eller mindre oskyldiga lögner (fast en del väldigt mycket mer än oskyldiga); ärekränkningslagarna med tanke på bristen på pappersbevis; en viss omtanke om deras psykiska hälsa; och så vidare.

Men historien om den lögnaktige officeren, som DN just dragit fram, syns mig som ett fall för sig. Det märkliga med historien, i mina något starriga ögon, är ju att han verkar ha gjort ett utmärkt jobb trots att han inte hade rätt att utföra det. Ingen misstänkte något. Vad säger det om lögnaren, och vad säger det om de som föll för lögnen? Tillgång till den hemligaste kryptologin på Must, ansvarsfulla jobb både i Sverige och utomlands, superkänsliga saker.

Ahem… You mean, anyone can do it…?! Jag har skrivit om detta förut. Militär- och underrättelseväsen är verkligen amatörernas paradis. Jo, det finns mycket seriöst arbete att hänvisa till i den sfären, absolut. Men det finns förfärligt mycket mer som bara orsakar höjda ögonbryn och djupa skratt när vi väl får reda på det, och det här är ett skinande exempel. Det finns alldeles för många Nisse Tjosan i befälsgrader när det handlar om vårt folk och försvar.