Bara som ett mellanstick. Gabrielle B bloggade om Leonard Cohen nyligen och jag sa jag skulle berätta min historia en vacker dag. Så det är lika bra jag skriver ner den nu, annars glömmer jag. Det handlar heller inte om några märkvärdigheter, bara att man fick sig ett gott skratt en gång. Och det är ju inte så illa.
Det var slutet på 1980 eller början 1981, jag var tjugonio och hade just gett ut min debutroman på Norstedts. Cohen kom på Europaturné och spelade några kvällar i London. Så vi gick ett gäng på sex-sju pers. En av oss, Aviva Layton, kände Cohen sedan gammalt så hon ordnade att vi skulle få träffa honom efteråt. Sagt och gjort, vi stolpade in bakom scen och radade upp oss, Cohen kom ut ur logen med ett stort, stenat leende över ansiktet, och Aviva började presentera oss. När hon kom till mig sa hon: “And this is Gunnar – he’s a writer too!”
Rent instinktivt, och rätt självklart, började jag ju gapflabba. Jag menar, jag – en ung svensk debutant. Han – Leonard Bloody Cohen! Visst, rent tekniskt sett var vi väl båda “författare”, ungefär som en Festis och en Chateauneuf du Pape 1965 båda kan kallas “drycker”. Hur som helst, Aviva stirrade häpet på mig och undrade vad som var så roligt. Men jag såg att Cohen genast fattade “var jag kom ifrån”, som det heter, så han började gapskratta också, gjorde tummen upp och sa: “Terrific!”. Jag vill gärna tro att vi båda hittade en våglängd där, ett ögonblick, långt ute i etern.
Jag har alltid gillat Leonard Cohen, fast nästan mot min vilja ibland. Han hade den nordamerikanska ovanan att ta sig själv på stort allvar som creative genius, därav kalifornisk buddhism och sånt. Men han hade samtidigt en distans till vad han både skrev och gjorde, var lika ironisk som sentimental. Och ett oemotsägligt faktum kvarstår, nämligen hur många som tagit hans musik till sig. Det får man respektera. Min tveksamhet liknar lite grand min inställning till Evert Taube, som jag skrev om härförleden, om än med helt andra förutsättningar.
