Hassigt & Tagigt
Categories: Kulturellt, Svenskt allmäntSunday, Dec 29, 2019
Nu har jag sett SVT:s dokumentärserie om Hasse & Tage. Oundvikligen intressant, förstås, om än kanske aningen för vördnadsfullt, men det är ju lätt hänt i jultider. Visst kunde de ofta vara genialiska, men långt ifrån alltid, de kunde också tippa över i sentimentalitet och självgratulation av karaktäristiskt blygsam svensk art.
I en mailkonversation jag hade dök frågan upp om Hasse & Tage var unika, dvs hade de någon motsvarighet i andra länder? Jag måste nog, med reservation för ändringar, svara ja på den första frågan och nej på den andra. Jag kan i alla fall inte komma på något liknande i den anglosaxiska komik- och nöjesvärlden, varken förr eller nu.
Anledningen går till kärnan av inte bara Hasse & Tages unicitet, utan själva den tidens unicitet. Det vill säga, den socialdemokratiska era som sträckte sig från 50-talets folkhemsbygge via det starka samhället till åttiotalets uppslitande kärnkraftsstrider. De två blev, inte så mycket en socialdemokratins som en välfärdens samvete, i vilken kaffe och bullar gör en glad och pengar till Amnesty lättar på det kaffebulliga samvetet.
Särskilt i tredje delen gör man en hel del av att Hasse & Tage tilltalade så stora delar av det svenska samhället, sådana med borgerlig politisk hemvist såväl som socialdemokratisk. Man förenades i det befriande skrattet, som det heter. Och så var det nog, i alla fall vad jag minns (jag var ju frånvarande under senare delen av deras karriär).
Ett namn som inte alls dyker upp i programmen, underligt nog kan man tycka, är Povel Ramel. Hans revyer – med Martin Ljung och alla de andra – under mer eller mindre samma tidsskede var väl minst lika populära och framgångsrika som Hasse & Tages. Vad hade de för relation till varandra? Hur skulle en liknande politisk profil av Povel Ramels humor se ut? Hur såg deras respektive publiker ut – var Povels publik lika konsensuspräglad?
Dessa sista är vad Red Top kallade “erotiska frågor”, för jag vet inte svaren på dem. Men eftersom jag vet att bloggens läsare har en snittålder ungefär som min egen – till skillnad från alla dessa “unga komiker” i första avsnittet, som jag aldrig hört talas om – så kanske ni har några svar?
December 29th, 2019 at 3:57 pm
Om Hasse och Tage tycker jag mycket; om den här “dokumentären” tycker jag inte.
Hafsigt, snuttifierat och med väldigt konstiga klipp. Jag skulle kunna åta mig (eller ännu hellre min avdöda fader) att klippa fram en betydligt bättre dokumentär ur det material som verkar vara filmat och med något längre bitar ur arkivmaterialet där man till exempel låter sketchernas poäng komma med.
Jag har bara sett de två första delarna men känner absolut inget sug efter den tredje.
Lyssna hellre på “The Svenska ord story”, https://sverigesradio.se/thesvenskaordstory!
December 29th, 2019 at 4:01 pm
Det har du helt rätt i, Niklas, jag saknade också längre utdrag ur sketcherna. Det haltade lite grand där.
December 29th, 2019 at 4:28 pm
Håller med om att de var unika, men man får förstås också väga in att de hade en krets av medarbetare/skådespelare /sidekicks i toppklass. Gösta Ekman t ex var en komiker i världsklass, en unik begåvning, och Ernst-Hugo var på sitt sätt lika enastående (som Lars von Trier senare kunde demonstrera),
Mötet mellan det akademiska och det folkligt uppstudsiga/burleska är nog en del av bakgrunden till det som gör Hasse & Tage så speciella, men de är ju representanter för en hel epok – och inga svenska komiker i det nya århundradet har riktigt nått upp till den här bredden och kvaliteten (de vi har nu känns framförallt för självmedvetet fnissiga, för angelägna att peka ut varenda poäng och highlighta den). Hasse & Tage känns fortfarande som den moderna svenska komedins Beatles – men jag håller med om att Povel Ramel och Knäppuppgänget är i ungefär samma klass.
December 29th, 2019 at 6:30 pm
I en värld där tv-kanalerna är fler än en är det också lite svårare att uppnå samma ställning som Hasseåtage. Men Grotesco med bl a Henrik Dorsin (som är med i dokumentären) har trots allt lyckats rätt bra. Eftersom den nämndes i dokumentären:
https://youtu.be/X1bQUnm-eo0
Povel Ramel var så briljant att hans fana alltid kommer att hållas högt av konnässörerna, men riktigt “folkkär” är det nog svårt att bli om man både är briljant och friherre, särskilt om man har ett så crazy namn som “Påvell Rammel”. Eller så är det, på tal om Magnus jämförelse härovan, med Povel Ramel och Hasseåtage lite som med valet mellan John och Paul. Kalle Lind (också med i dokumentären) försvarade i alla fall Povel Ramel vältaligt redan 2001:
https://blogg.djungeltrumman.se/kulturarbete/reprisinlagg-en-skallig-man-med-forkarlek-for-nonsens/
December 29th, 2019 at 6:51 pm
Underbara exempel, Olov, som gör mig mer bildad än jag var. Grotesco (som du visat mig förut, den om Göteborg!) är lysande, men har självklart inte den “epok-prägel” som H&T hade. Kalle Linds text är lika uppmuntrande, och välbehövlig. Epok-prägel alltså: kan det vara så att både Linds analys och Grotescos humor kommer att överleva bättre än H&T för att de uppstått i en tid när vi hade “fler tv-kanaler”, för att uttrycka det metaforiskt?
Vem var det förresten som myntade uttrycket “folkhemsk”? Povel eller H&T?
December 29th, 2019 at 11:33 pm
Ordet “folkhemsk” kommer väl egentligen från Gunnar Ekelöf, hans dikt i Non Serviam redan anno 1945. 🙂 Men om det lanserades på allvar av någon av herrarna så tippar jag Povel Ramel.
Har under kvällen sett igenom 88-öresrevyn på dvd och vad som förbluffar är inte bara kvaliteten och flytet (det är helt otroligt att framför allt Hasse klarade av att lära in dessa långa, vindlande och snabba monologer tills de satt som ett rinnande vatten) utan också hur relevanta flera av numren fortfarande är. T ex Hasses utläggning om hur han ska trumma upp säkerhet för att kunna ta ett stort lån i Tages bank, trots att han egentligen bara har en tia på fickan: många av de halvskumma grepp han radar upp för att trolla fram pengar ur ingenstans förekommer än idag i både svart och vit ekonomi, kanske ännu mer än för femtio år sedan.
December 30th, 2019 at 9:18 am
Jag ser inget “folkhemskt” i dikten Non Serviam, men det kanske finns någon annanstans i samlingen som också fick det namnet.
December 30th, 2019 at 11:54 am
Ja, jag menade dikten “Till de folkhemske” i *samlingen* Non serviam. 🙂 Den har tidvis figurerat så mycket bland unga liberaler, moderater och “funkishatare” här i Svedala att den kändes ganska känd – men sett från utlandet är det nog inte så.
December 30th, 2019 at 1:30 pm
Got it!
January 2nd, 2020 at 12:59 pm
Apropå de båda dioskurerna och deras samtida, tillåt mig att kasta in det här klassiska programmet från 1983 (som SVT märkligt nog aldrig har släppt på dvd, och som inte heller verkar finnas med i den nya dokumentären). Det är en av de sista gångerna Hasse och Tage står på scen tillsammans, och för en gångs skull är Povel Ramel också med, liksom Kar de Mumma, Lill Lindfors m fl,
Showen är sedan länge kult, och jag tror att många som var med och såg svensk tv den gången aldrig har glömt den. Formidabelt god stämning, hög nivå och en värdig avslutning på en epok.
Kvällen är din (29/4 1983): https://www.youtube.com/watch?v=nmqxfcA8ojM