Thatchereran inföll under i mina trettioår: jag var 28 när hon vann valet 1979. Katalogen över ruskigheterna är ju ganska vältummad vid det här laget: Falklandskriget, kolstrejken, ödeläggelsen av tillverkningsindustrin i norr och finanskapitalismens ökade dominans, nedmonteringen av välfärden och demoniseringen av de fattiga, bostads- och finansbubblor. Men det var inte ett årtionde som drabbade mig personligen, eller min familj, särskilt hårt. Snarast tvärtom, inte minst för att vi kunde utnyttja de stigande bopriserna och köpte in oss i egnahemsdrömmen vid de rätta ögonblicken (se för övrigt Londonboken s 90-91). J:s affärer gick utmärkt, mitt skrivande hade kommit igång, solen sken. Vi var nog sinnebilden av de årens samvetstyngda Labourröstare, som mådde alldeles utmärkt och hatade Thatcher.

Mina sjuttioår, dvs det kommande decenniet under de konservativa (om inte något ofattbart sensationellt inträffar) kommer att bli sju resor värre. Anledningen är förstås att så mycket mer skada på samhällskroppen har kommit till sedan åttiotalet, men särskilt sedan finanskrisen 2008 och den påföljande “åtstramningen”. Man behöver ju knappast räkna upp dem. Fast just Brexit ser jag som något för sig, i det att främlingsfientligheten nu fått sin slutliga sanktion av en “folkvilja” som utgör 29% av samtliga röstberättigade (dvs Tories röstandel var 43% med 67% valdeltagande). Och då låter jag ordet “främlingsfientlighet” stå för allt från Brysselfobi till öppen rasism, båda vilka ytterligheter man för övrigt hittar i Boris Johnsons person.

Nu ska jag inte låtsas som att jag personligen kommer att drabbas särskilt hårt den här gången heller, varken materiellt eller främlingsfientligt. Vi européer med blekfisig hy kommer inte att råka ut för några pogromer, inga skallande rop på “Swedes out!” från den högaffelsbeväpnade mobben. Vilka som kommer att drabbas i stället behöver man inte tveka över, det har vi redan sett sedan ett årtionde tillbaka i allt från Windrushskandaler till angrepp på ortodoxa judar i Stamford Hill. Ur egen synpunkt tror jag snarare att det blir relativa småsaker som man väljer att ta till sig på ett personligt vis: när politiker kallar oss “queue jumpers” eller säger att vi känner oss “alltför hemma” här; när man ombeds bevisa att man har rätt till allmän sjukvård (klicka bara på view-and-prove-your-rights.homeoffice.gov.uk så ordnar det sig); när någon tittar misstänksamt på ens namn och säger “German?”

Att befara det värsta, om inte för en själv så för många av ens medmänniskor, är med andra ord inte någon melodramatisk gest längre, bara en klok förberedelse. Särskilt när själva ordet “medmänniskor” verkar tappa allt mer i värde.