Med denna förhoppningsvis inspirerande bild önskar jag mina läsare ett nyttigt, konserverat, lugnt och sansat tjugotal! (Se kommentarerna till föregående post för ev. förklaring)

Rebecca Long Bailey är den kandidat för partiledarposten i Labour som sägs stå Corbyn närmast, och som många tippar som slutlig segrare i omröstningen. Även om hon inte formellt annonserat sin kandidatur ännu så skriver hon vad som uppenbart är en slags positionsbestämning i The G idag. Det som blivit mest omdebatterat i texten är att hon förespråkar en “progressiv patriotism”.

Jag vet aldrig hur man översätter uttrycket “your heart sinks”. Liksom, “Å-å-å-nej… inte burkspaghetti till middag igen…” Det är uppenbart avsett som en medhårsstrykning på de Red Wall-väljare som såg Corbyn som opatriotisk peacenik, och bara som sådant är det ett gravt feltramp från hennes sida. Men vad fasiken ska “progressiv patriotism” betyda?

Vilket “patria” för det första? England? Storbritannien? I så fall, med eller utan Nordirland? Skottland? “Regressiv patriotism” är väl inte så svår att definiera, i och för sig, titta på Brexitpropagandan bara. Vad gör då patriotismen progressiv? Att man hejar inte fullt så högljutt på landslaget? Att man värnar om traditioner? Vilka, och vems, traditioner?

En gammal Labourveteran, Michael Meadowcroft, skrev en insändare idag (hittar ingen länk) om att det länge saknats “intellektuell stringens” i de politiska partiernas arbetssätt, program och manifest, särskilt i Labour. You can say that again, Mikey Boy, om det här är något att gå efter. Hon kallas ibland “Rebecca Wrong Daily” och, aningen sexistiskt som det är, så har hon inte gjort mycket för att motarbeta det intrycket.

Nu har jag sett SVT:s dokumentärserie om Hasse & Tage. Oundvikligen intressant, förstås, om än kanske aningen för vördnadsfullt, men det är ju lätt hänt i jultider. Visst kunde de ofta vara genialiska, men långt ifrån alltid, de kunde också tippa över i sentimentalitet och självgratulation av karaktäristiskt blygsam svensk art.

I en mailkonversation jag hade dök frågan upp om Hasse & Tage var unika, dvs hade de någon motsvarighet i andra länder? Jag måste nog, med reservation för ändringar, svara ja på den första frågan och nej på den andra. Jag kan i alla fall inte komma på något liknande i den anglosaxiska komik- och nöjesvärlden, varken förr eller nu.

Anledningen går till kärnan av inte bara Hasse & Tages unicitet, utan själva den tidens unicitet. Det vill säga, den socialdemokratiska era som sträckte sig från 50-talets folkhemsbygge via det starka samhället till åttiotalets uppslitande kärnkraftsstrider. De två blev, inte så mycket en socialdemokratins som en välfärdens samvete, i vilken kaffe och bullar gör en glad och pengar till Amnesty lättar på det kaffebulliga samvetet.

Särskilt i tredje delen gör man en hel del av att Hasse & Tage tilltalade så stora delar av det svenska samhället, sådana med borgerlig politisk hemvist såväl som socialdemokratisk. Man förenades i det befriande skrattet, som det heter. Och så var det nog, i alla fall vad jag minns (jag var ju frånvarande under senare delen av deras karriär).

Ett namn som inte alls dyker upp i programmen, underligt nog kan man tycka, är Povel Ramel. Hans revyer – med Martin Ljung och alla de andra – under mer eller mindre samma tidsskede var väl minst lika populära och framgångsrika som Hasse & Tages. Vad hade de för relation till varandra? Hur skulle en liknande politisk profil av Povel Ramels humor se ut? Hur såg deras respektive publiker ut – var Povels publik lika konsensuspräglad?

Dessa sista är vad Red Top kallade “erotiska frågor”, för jag vet inte svaren på dem. Men eftersom jag vet att bloggens läsare har en snittålder ungefär som min egen – till skillnad från alla dessa “unga komiker” i första avsnittet, som jag aldrig hört talas om – så kanske ni har några svar?

Tidningarna är ju fulla av listor över det gångna decenniets trender-blaha-blaha (streaming, #metoo och veganism tycks vara huvudingredienserna). Så jag tänkte i stället markera ett urval av 2020-talets viktigaste trender. Detta som en slags hommage till, och utökning av, gångna tiders julprofetior på Pressylta om det kommande året (se t.ex. 2009 och 2010)

+ Boris Johnsons skamliga avgång i december 2020 utgör början på ett decennium när konservativa partiets röstandel sjunker till nuvarande snittnivåer för gudstjänstbesökare i anglikanska kyrkor, dvs omkring sexton stycken varje söndag. Det gamla talesättet – “The Anglican church is the Conservative party at prayer” – har blivit statistisk verklighet.

+ De konservativas nedgång innebär dock inte att den officiella oppositionen drar vinning därav. Väljarna, särskilt i norr och Midlands, tycker helt enkelt inte Johnson var rolig längre, så uppsvinget gynnar helt och hållet kandidater som Lord Buckethead, Church of the Militant Elvis Party och Teddy Bear Alliance. Ekonomin blomstrar. EU-länderna morrar ilsket.

+ I och med att papperstidningarna upphör existera 2025 kan nu onlineversionerna, främst genom AI, vara mycket mer “targeted” i sin rapportering. För svenska kvällstidningar gäller särskilt att läsarna inte längre behöver söka “där du bor” eller “i din kommun” efter De Rikaste Svenskarna Under 40. Prenumeranter får nu i stället deras adress, portkod och bortatider direkt i inboxen.

+ Tjugotalet blir omvändelsernas årtionde. Jeremy Corbyn finner en ny uppgift som shabbat goy åt ortodoxa judiska familjer i Stamford Hill, men varar inte särskilt länge pga sin förmåga att inte städa genom att verka städa. Efter avgången omvänder sig Boris Johnson till buddhismen och fortsätter som vanligt. Drottningen, däremot, håller fast vid sin ateism. Hon har inget annat val, helt enkelt.

+ Vetenskapligt. (1) Kring 2023 har vår planet blivit osynlig från rymden på grund av att det står en massa övergivna hyrcyklar i stratosfären. (2) Universums svarta hål visar sig alla ha så många gemensamma drag med Knausgaards prosa att man ger upp vidare forskning och koncentrerar sig på Horace Engdahls essäer i stället. (3) År 2029 kommer äntligen beskedet att ljuset verkligen släcks när man stänger kylskåpsdörren.

+ Någonting kommer att hända under 2020-talet. Ingenting kommer att hända.

Det finns så många nivåer av ironi i den här historien att det är svårt att veta var man ska börja. Man har satt upp övervakningskameror vid Marx grav på Highgate Cemetary p.g.a. vandalisering vid ett par tillfällen under gångna året. George Orwell skulle fått sig ett gott skratt, påstod någon, men jag är inte så säker på det. Däremot kanske den sedvanliga kinesiska delegationen på 1:a maj kommer att känna sig mer hemma. Får nog gå dit och låta mig filmas någon gång.

Jag önskar mina läsare några lugna och sansade dagar, med stängda affärer och öppna sinnen. Vi ses på andra sidan.

Storbritannien kallas inte sällan för “världens femte rikaste land”. Jag har själv gjort det. Men det låter ju ganska konstigt, om man bara tänkt efter. I själva verket ligger UK – beroende på vilken källa man använder – på 20:e, 29:e, 22:a eller 16:e plats. Källorna finns att skåda i Robin Ramsays krönika (pdf) här. Den sistnämnda siffran är för övrigt från OECD.

Den ursprungliga uppgiften om 5:e plats verkar komma från en rapport i gratistidningen CityAM för fyra år sedan. Problemet var, som Ramsay skriver, att skribenten bara räknade “gross total of wealth in private hands and a lot of that was notional – the result of the massive inflation of property prices in the UK”.

Alltid bra att börja julen med en faktakoll, tycker jag (hoppas Fredrik håller med!). Ta bara det här med tomten, till exempel… Eller ja, det kanske kan vänta, tills julklapparna anlänt.

Ett snabbt julbesök på Broadway Market i morse, in emellan skurarna, för att hälsa på folk och se hur ruljansen ruljerar. På ytan verkar allt som vanligt så här helgen före jul: mycket folk, och folk som spenderar mer pengar än vad de brukade göra. Jag skrev förresten om det förändrade kundunderlaget, och det förändrade Hackney, i min första post under kategorin ‘London uppdatering’ i juni i fjol.

Men en kanske ännu viktigare förändring har skett sedan några veckor tillbaka. Kommunen har nu, efter många om och men och diskussioner och stridigheter, definitivt tagit över Broadway (se Londonboken s 199-200). Och de flesta av handlarna verkar acceptera the new regime, om än lite uppgivet. Självstyret den sista tiden före övertagandet hade blivit för kaotiskt, helt enkelt.

Men som många befarade höjde kommunen hyran med en gång, den ligger nu på £50 per stånd och dag i stället för £30. Och den kommer att fortsätta klättra upp emot 80-90 i paritet med andra helgmarknader. Dessutom har det blivit trängre om utrymmet, knappast några passager mellan stånden längre, allt så ihoptryckt det går att bli, för att få in fler handlare och mer hyresintänkter.

End of an era? Nej, det kan man väl inte säga. Men det är värt att notera att ett kooperativt, demokratiskt och ideellt lokalt initiativ som Broadway Market förmådde hålla ut så pass länge som det ändå gjorde, i femton år. Och att jag var med om tio av dem, på gott och ont.

Källa: Eurostat/EU

Jag måste säga jag håller med Martin Kettle idag att Labourpartiets våndor just nu inte är särskilt intressanta i jämförelse med vad de konservativa kommer att ägna sig åt med sin stora majoritet. Detta så mycket mer efter att just ha hört Queen’s Speech och regeringens shoppinglista för de närmaste åren. Brexit, så klart, miljarder till sjuk- och socialvården, allt det som annonserats. Men också annat mer kontroversiellt, som att förbjuda retroaktiva åtal mot militärer som begått övergrepp på Nordirland, tillsätta en Royal Commission att granska konstitutionella frågor, och att upphäva Fixed Term Parliaments Act.

Det är många som förutspår (och Kettle rör vid det också) att all denna “one-nation” largesse från Tories inte kommer att kunna bli verklighet när väl UK tagit sig ut ur EU, om så med No Deal (som fortfarande är högst tänkbart) eller med Något Slags Deal om ett år, eftersom en stagnerad brittisk ekonomi inte klarar av det. Vid vilket alla de f.d. Labourröstarna i Midlands och norr inser sitt misstag och röstar in ett nykostymerat Labourparti om fem år och allt slutar lyckligt. Själv planerar jag att tomten ska ge mig en Harley Davidson Sportster 1200 Custom i julklapp, inslagen i handvävt kinesiskt siden. Hjälmen fixar jag själv.

+ Något jag tyvärr glömde bort i hastigheten är att de också tänker införa ID-krav när man röstar. Det finns inga som helst problem med valfusk i det här landet, det är enbart ett sätt att ta rösträtten från c:a tre miljoner människor, främst bland – guess what? – de fattiga och marginaliserade.

+ Nu har de också publicerat sin nya Withdrawal Agreement Bill, som beskurit flera viktiga punkter i oktoberversionen: parlamentet får mindre att säga till om, workers’ rights slopat, och garantier för ensamkommande flyktningbarn har urvattnats. Och det blir svårare att förlänga övergångsperioden, vilket återigen ökar risken för en No Deal.