Och alla tre har markerat ett slags stadium i mitt liv här. Gary Rhodes (som bara blev 59) var en av de första tv-kockarna på 80-talet, känd för att göra nya saker med klassiska brittiska rätter. Jag har en av hans kokböcker i hyllan, som jag använder kanske en gång om året. Men ändå. Och han hade faktiskt fel om ugnsbakad cauliflower cheese, man ska inte bryta upp blomkålen i bitar utan laga den hel. Men ändå.

Clive James invandrade från Australien på sextiotalet, ungefär samtidigt med Germaine Greer. “Brett register” är en bra beskrivning av honom, inte minst för att det kunde bli lite väl brett. Hans tv-shower var lätt underhållning, med allt det innebär av faran att man blåser bort med minsta bris. Ungefär samma med hans poesi. Men hans tv-kritik för Observer 1972-82 var lysande och obligatorisk läsning. Nästan lika bra som Dennis Potter, fast roligare.

Jonathan Miller var en av de få figurer som fick England att klänga fast vid illusionen att det fanns ett stratum av genuina public intellectuals. Många tyckte alltså han var väldigt pretentious. Läkare till yrket (med bl.a. en underbar serie ‘The Body in Question‘ som finns att se på YouTube) men också operaregissör och, bortom allt annat, medlem av ‘Beyond the Fringe’ i början av sextiotalet (med Dudley Moore, Peter Cook och Alan Bennett) dvs den moderna engelska satirens origin myth. Om ni inte har sett något av sketcherna, bara youtuba, där finns det mesta.

Här t.ex. vad som ska vara sista Londonföreställningen före Amerikaturnén.