“[A]m starting the last 2.5 weeks of the election worrying that it’s going to lead to lots of people I know being as scarred by it for decades as my parents’ generation were by the Miners Strike but good to know it isn’t ‘seismic’ to Cheshire Britpop Voxpop Man”

Så twittrar @owenhatherley idag. Det där sista är en släng åt The G:s John Harris, som menar att valet ännu inte känns så “seismic” som det borde göra. Men jag, och många andra, fruktar att Hatherley kan ha rätt. Ett stort nederlag för Labour-under-Corbyn kan få långtgående effekter, kanske för en generation framåt, vad gäller mobilisering och gräsrotsaktivism framför allt.

Parallellen med gruvarbetarstrejken 1984-85 är också tänkvärd, om än inte fullt ut hållbar. Där stod NUM mot en mycket mer välorganiserad och förberedd regering (och gruvindustri) än Labour står inför idag. Brutalt uttryckt, Thatcher var smart, Johnson not so much. Men parallellen går också till NUM-ledningen, särskilt pajasmarxisten Arthur Scargill, som ju marscherade rakt in i fällan Thatcher riggat upp åt honom. (Jag skrev om det här i samband med 25-årsdagen 2009).

Corbyn kommer väl att avgå som partiledare efter ett katastrofval, men vem ersätter honom? Knappast John McDonnell, men kanske Keir Starmer, kanske t.o.m. Laura Pidcock. Om någon av dessa sedan förmår ta Labourrörelsen ur pessimismen och besvikelsen återstår ju att se. För det riktigt skrämmande är ju att en sådan utgång innebär en ordentlig torymajoritet i stället. I ljuset (eller mörkret) av vilket Labours framtid kan framstå ganska ovidkommande.

Kanske har @joekennedy81 svaret? “I know this annoys lots of people, but it’s why I think there’s a place for A Pessimism Of The Left and we should all read a bit of miseryguts-era Freud from time to time”.