Boris Johnson hade sagt att han kunde gå med på att interjvuas av Andrew Marr på dennes politikprogram på söndagsmorgnarna, i stället för att utsätta sig för den mer aggressive Andrew Neil nästa vecka. BBC svarade i princip att “utan Neil, ingen Marr”. Så kom terrordåden igår, och BBC har backat. Visst ska landets premiärminister intervjuas av Marr, med tanke på den allvarliga situationen, nationen kräver att landets ledare lugnar våra nerver, blaha blaha och blaha.

Jag tror som många andra att förtroendet för BBC har rasat med det här valet, och att detta blir droppen. Det finns ett ord för det: craven. Eller som OED förklarar det, That owns himself beaten or afraid; abjectly pusillanimous.

Igen. Varför? Därför att den är överbefolkad fredag eftermiddag, pendlare från City tar tåget hem från London Bridge Station efter en snabb promenad över bron. Plus ett enormt turistinslag runt Borough Market. Plus Black Friday och ännu fler turister. Ett överflöd av potentiella offer. Just nu (18:22 GMT) meddelar BBC att två offer har dött av skadorna.

+ Att polisen förklarade det en “major terrorist incident” så snabbt måste betyda att de kände igen gärningsmannen, efter att ha skjutit ihjäl honom.

+ Partierna har ställt in valrörelsen i ett dygn framåt, vilket ju är snällt av dem. Cynikern frågar om detta kommer att påverka utgången. Kriser alldeles före ett val tenderar visserligen att främja den sittande regeringen. Men knappast här, tycks det mig. Johnsons regering uppfattas allmänt inte som “incumbent”, snarare ganska tillfällig. Sen återstår att se om någon är dum nog att utnyttja saken i valretoriken. Vilket jag inte alls ser som otroligt, så korkat som det varit hittills.

…från Peter Maass i The Intercept. Det börjar rada upp sig här. Vänta tills han får tag i Horaces översättning av Die Zeit-intervjun, som Maass i sig redan har kritiserat.

Och alla tre har markerat ett slags stadium i mitt liv här. Gary Rhodes (som bara blev 59) var en av de första tv-kockarna på 80-talet, känd för att göra nya saker med klassiska brittiska rätter. Jag har en av hans kokböcker i hyllan, som jag använder kanske en gång om året. Men ändå. Och han hade faktiskt fel om ugnsbakad cauliflower cheese, man ska inte bryta upp blomkålen i bitar utan laga den hel. Men ändå.

Clive James invandrade från Australien på sextiotalet, ungefär samtidigt med Germaine Greer. “Brett register” är en bra beskrivning av honom, inte minst för att det kunde bli lite väl brett. Hans tv-shower var lätt underhållning, med allt det innebär av faran att man blåser bort med minsta bris. Ungefär samma med hans poesi. Men hans tv-kritik för Observer 1972-82 var lysande och obligatorisk läsning. Nästan lika bra som Dennis Potter, fast roligare.

Jonathan Miller var en av de få figurer som fick England att klänga fast vid illusionen att det fanns ett stratum av genuina public intellectuals. Många tyckte alltså han var väldigt pretentious. Läkare till yrket (med bl.a. en underbar serie ‘The Body in Question‘ som finns att se på YouTube) men också operaregissör och, bortom allt annat, medlem av ‘Beyond the Fringe’ i början av sextiotalet (med Dudley Moore, Peter Cook och Alan Bennett) dvs den moderna engelska satirens origin myth. Om ni inte har sett något av sketcherna, bara youtuba, där finns det mesta.

Här t.ex. vad som ska vara sista Londonföreställningen före Amerikaturnén.

Vet inte om ni kan se den i Sverige, men… bejaysus… Andrew Neils partiledarintervjuer på BBC1, i kväll Corbyn. Det gick inte bra, kan man väl säga.

+ Och då gillar jag inte Neil nåt särskilt. Bara det att Corbyn vägrar be om ursäkt för hur illa de handskats med antisemitismfrågan är fatalt. Men det underliga, hittills, är att kritiken enbart riktats mot hur Labourpartiet handskats med frågan generellt, inte Corbyns egen antisemitism, som är ofrånkomlig och bevisbar.

…är inte en av mina starkare sidor. Därför blev David Graebers recension av Robert Skidelskys nya bok i NYRB en sådan ögonöppnare häromdagen. Enbart som akademisk disciplin verkar den ju helt överspelad. Ingen verkar fatta vad “pengar” är. BNP är mer eller mindre värdelöst som måttstock. Det finns, tvärtemot vad Theresa May påstod, “magic money trees” (“They’re called banks” som Graeber skriver).

Detta särskilt intressant mot bakgrund av Labours valmanifest. Som The G:s Larry Elliot skriver, tanken att återinföra big government (ungefär 45% av BNP) är inte särskilt märkvärdigt i internationellt perspektiv – “titta på Sverige bara”, som han säger. Det kan hända detta inte är några nyheter för min bevandrade läsekrets, men det minsta lilla som bryter upp den överväldigande floden av horseshit just nu är väldigt välkommet för mig.

Thank you for listening.

“[A]m starting the last 2.5 weeks of the election worrying that it’s going to lead to lots of people I know being as scarred by it for decades as my parents’ generation were by the Miners Strike but good to know it isn’t ‘seismic’ to Cheshire Britpop Voxpop Man”

Så twittrar @owenhatherley idag. Det där sista är en släng åt The G:s John Harris, som menar att valet ännu inte känns så “seismic” som det borde göra. Men jag, och många andra, fruktar att Hatherley kan ha rätt. Ett stort nederlag för Labour-under-Corbyn kan få långtgående effekter, kanske för en generation framåt, vad gäller mobilisering och gräsrotsaktivism framför allt.

Parallellen med gruvarbetarstrejken 1984-85 är också tänkvärd, om än inte fullt ut hållbar. Där stod NUM mot en mycket mer välorganiserad och förberedd regering (och gruvindustri) än Labour står inför idag. Brutalt uttryckt, Thatcher var smart, Johnson not so much. Men parallellen går också till NUM-ledningen, särskilt pajasmarxisten Arthur Scargill, som ju marscherade rakt in i fällan Thatcher riggat upp åt honom. (Jag skrev om det här i samband med 25-årsdagen 2009).

Corbyn kommer väl att avgå som partiledare efter ett katastrofval, men vem ersätter honom? Knappast John McDonnell, men kanske Keir Starmer, kanske t.o.m. Laura Pidcock. Om någon av dessa sedan förmår ta Labourrörelsen ur pessimismen och besvikelsen återstår ju att se. För det riktigt skrämmande är ju att en sådan utgång innebär en ordentlig torymajoritet i stället. I ljuset (eller mörkret) av vilket Labours framtid kan framstå ganska ovidkommande.

Kanske har @joekennedy81 svaret? “I know this annoys lots of people, but it’s why I think there’s a place for A Pessimism Of The Left and we should all read a bit of miseryguts-era Freud from time to time”.

Jag är fortfarande rätt golvad av nån slags magflunsa så det kommer att fortsätta vara rätt tyst här under helgen, skulle jag tro.

Under tiden kan ni läsa en utmärkt roman av min far Sven, han skrev den efter pensionen på 1980-talet och den finns nu att ladda ner kostnadsfritt via min nya sida här till höger: “Om min far och hans roman”. Rekommenderas!

Jag har också uppdaterat min boksida (länken ovanför). Det enda som finns kvar att göra där är att lägga till Ericssonboken när den väl blivit ebok, antagligen nån gång på nyåret.

Jag har stängt av Johnson-Corbyndebatten på ITV halvvägs igenom. More heat than light, som vanligt. Är förtvivlat trött på denna soundbitekultur i valdebatter, på dessa trettio sekunder långa förklaringar, på denna icke-journalistik. Jag går ut och tar mig en promenad i stället. Join me if you can.

Peter Maass i The Intercept fortsätter sin kritiska granskning av Handkebeslutet. Nu visar han att både Henrik Petersen och Eric Runesson i sina respektive försvar förlitat sig på två tyska böcker om Handke som för fram, inte bara en gammal konspirationsteori utan en väldigt obskyr sådan. Den går ut på att det var en amerikansk PR-firma, Ruder Finn, som ska ha manipulerat opinionen mot serberna, å bosniernas vägnar. Deras roll var dock väldigt marginell och snart bortglömd i och med alla de trovärdiga rapporter som kom in från 1992 och framåt, inte minst från Peter Maas själv.

Jag står dock fast vid min principiella åsikt att Handke är värd priset. Att inte ge Nobel till betydande författare som besitter obehagliga åsikter är naturligtvis en väg att gå, men då ska man kalla det ett politiskt pris och inte ett litterärt. Under tiden kanske vi borde börja vänja oss vid att litteraturen sedan modernismens genombrott (ungefär samtidigt med att litteraturpriset instiftades) har sina mörka, och sina nattsvarta, sidor. Det är enbart till godo att bli påmind om det, enbart av ondo att förbigå det med tystnad.

+ Peter Maass fortsätter i The Intercept, och han är inte nådig i sin kritik av Nobelkommittén. Jag följer inte så noga, men om det nu är rättvist eller orättvist, refereras hans artiklar ö.h.t. i svensk press?