Om nu en mardrömscirkus kan kallas vardag. William Davies skriver utmärkt idag om konservativa partiets förlorade heder och tar bl.a. upp två teman som finner ekon i mitt eget tänkeri: dels att man får spåra det hela tillbaka till Thatcher och “big bang” 1986, och dels högerpressens avgörande roll.

Lästips nr 2 är Stephen Sedley i nästa nummer av LRB om den juridiskt-historiska bakgrunden till Supreme Courts utslag för en vecka sedan, vilket är precis det jag ville veta i min relativa okunnighet.

Tories’ pågående partikongress ska jag inte säga så mycket om. Under normala förhållanden skulle man gapflabbat åt de flesta av deras utspel – det var de konservativa som grundade NHS (google the fucker!); vi ska bygga hus i tre dimensioner (äntligen! tvådimensionella hus är för jävliga att bo i); det var hemliga utländska agenter som låg bakom Benn Act (Insp. Clouseau?) – men det här slutade ju vara roligt för rätt längesen.