Vår “nästa premiärminister”? I don’t think so. Tack och lov. Säga vad man vill om Tories och Labour, men jag måste säga jag hyser ett särskilt agg till LibDems, förakt till och med, för att de medverkade till de katastrofala åtstramningarna i koalitionen 2010-2015. Hyckleriet är hedersmedlem.

+ Så här långt ställer femtio MPs inte upp i det kommande valet, 18 av dem kvinnor som inte suttit särskilt länge, och de flesta pga av mordhoten och trakasserierna både IRL och på sociala medier. Det är fasansfullt.

“We will now launch the most ambitious and radical campaign for real change our country has ever seen,” säger Corbyn efter att EU27 nu officiellt godkänt förlängningen av A50 till 31 januari 2020. Det blir alltså nyval strax före jul. Och som bekant är det ingen som vågar förutspå utgången. Tories leder oftast i mätningarna med 3% eller mer, men de kommer säkert att förlora avsevärt med mark, framför allt i Skottland. Labour kan antingen gå mot katastrof eller de kan göra oväntat bra ifrån sig, som 2017, det beror i mycket på hur Corbyn personligen går hem (“i stugorna”, som det brukade heta). Vad många fruktar är att vi får ännu ett hung Parliament, där ingen har avgörande majoritet. Vad en del fruktar ännu mer är att de konservativa vinner med en klar majoritet. Polly Toynbee idag tror att Tories ändå är finished. Jag är inte så säker.

+ Också viktigt att komma ihåg att, som rapporterats på sistone, många Tory-MPs själva är privat inte särskilt pigga på nyval, för de tror det kan gå illa. De som entusiasmerar för nyval i Torypartiet är, precis som 2017, huvudsakligen de “genialiska” rådgivarna som omger PM, framför allt Dominic Cummings, som vill göra detta till ett parliament v people-val.

+ Här är en spekulation. Corbyn har ju katastrofala personal ratings-siffror (-60, enligt många) och det i samtliga kategorier väljare, inkluderat 18-24-åringar där han brukade ha ett visst stöd. Detta kan förstås bli till nackdel, självklart. Men det kan också bli tvärtom, att Corbyn i stället mer och mer framstår som valbar, som potentiell PM, särskilt kontrasterat mot Boris Johnson. Corbyn är en garvad och erfaren campaigner, han är till åren kommen och har ett lugnt och behärskat sätt att tala och framträda, till och med lite klumpigt, vilket under de fem veckorna kan skänka honom allt mer autenticitet, denna ovärderliga egenskap i väljarnas ögon (och som Johnson ju är raka motsatsen till). Corbyn kan helt enkelt få lite av “landsfader”-figur över sig, i dessa turbulenta tider. Men det är spekulation, som sagt.

Neal Ascherson skriver bra om de senaste tre och ett halvt åren: “Today, passive contempt for the other lot is more common than active fear and hatred. For the moment, basic civility survives between Britons, who take their frustrations out on foreigners”.

Jag träffade Ascherson en gång för många år sen. Han talade så tyst att man fick böja sig fram och liksom hänga på varje ord. Så har jag också läst honom allt sedan dess.

+ Nostalgihörnan: Gamle vännen Frank Perry och jag hade vid den tiden ett projekt på gång vi kallade ‘Arts Europe’ – “A series of documentary essays for European television”. Det måste ha varit 1988, att döma av presentationen jag just hittade bland papprena. Neal Ascherson gick med på att vara en av tre “editorial consultants” för serien; de andra två var Antonin J Liehm, grundaren av Lettre International (salig i åminnelse) och Arne Ruth, som väl var på DN då.

Programmen, var det meningen, skulle undvika “the journalistic and the explanatory in favour of illustration and suggestion, the juxtaposition of images and concepts, the large canvas and the light touch” för att presentera “a broad perspective on the diversity of European culture, a diversity which is the essence of its whole”. Minsann. Projektet rann förstås ut i sanden, eller snarare krossades under den störtande järnridån något år senare.

Hur som helst, en del av programmen låter fortfarande rätt matiga, måste jag säga. “The Body’s Metallic Dream” om “kroppen som samhälle och samhället som kropp”… Eller “The White Room and the Green Room” om våra sparsamt danskmöblerade rum och våra prunkande vildträdgårdar, tillvaron som konsumtion och icke-konsumtion… Eller “Symbols of the State” och de “avsiktliga eller oavsiktliga budskap” dessa förmedlar…

Vad som dock är mest slående, och nostalgiskt, när jag läser igenom presentationen nu är inte så mycket det som snart skulle hända i Östeuropa, utan det som snart skulle hända i våra vardagsrum och i våra telefoner. Ett omnämnande om “satellit-TV” är det närmaste vi kom den teknologiska revolutionen strax om hörnet.

Det brukade finnas en speceriaffär runt hörnet som hade en markis på vars framsida det stod “OPEN 25 HOURS”. Det var bara sant en gång om året, nämligen idag. Den håller nu på att byggas om till en skönhetssalong. Och det kan vi behöva, faktiskt.

Det var just sådana här blåsiga, kyliga, regniga lördagar i slutet av oktober på Broadway Market som förbannelsen brukade landa på en som en skitnödig fiskmås på en staty: “Inte en jävla vinter till…!” Det fick gärna vara half-term också, höstlovet, så att ruljansen var ännu taskigare än vädret. Några växelmynt i tupperwarelådan, ett par dassiga fempundssedlar i rockfickan. “Sånt här blir ingen rik på, jag gör det mest för den friska luftens skull…”, var min stående replik, men det var ingen som ens drog på munnen längre. Nej, ljusglimtarna var inte många. Prata skit med Pete, så det rimmade om det. Se hur full och/eller galen Big John kunde bli, han drack vodka och Red Bull dagen lång. Bläddra i Kyles låda med femtiotalsporr. Försöka fatta vad Etienne pratade om (“He’s full of crépe…”, gick talesättet, för han sålde franska pannkakor). Hade man tur hamnade Antonio i slagsmål med nån han var skyldig pengar. Vad jag menar är att om ni råkar gå förbi en gatumarknad en dag som denna, visa barmhärtighet, ta upp en femtilapp och köp ett miljövänligt shampoo, eller lite femtiotalsporr, eller en pannkaka. Sånt värmer inombords.

Det diskuteras (dvs twittras och bloggas) mycket just nu om journalisters förmåga att förstå/missförstå hur parlamentet fungerar i samband med Brexit (här) och hur många av de politiska korrarna rakt av rapporterar No 10:s (läs: Dominic Cummings) anonyma fake news-uttalanden så fullkomligt kritiklöst (Peter Obornes omtalade bloggpost här).

Så om ni nu läser rubriker (dock inte i The G) i stil med att “Johnson utlyser nyval 12 december” så är det fel. Ingen PM har rätt att utlysa nyval eller bestämma datum i förväg. Vad han tänker göra är att “table a motion” om nyval och då måste 2/3 av parlamentet rösta för, enligt FTPA-lagen. Därpå följer datumet. (“If Johnson fails in his motion to get a general election, only those with hearts of stone will not laugh like drains”, twittrar @davidallengreen)

Så det har vi alltså att se fram emot. Kul.

+ Holy shit! (Men det är nu många som är skeptiska mot de här resultaten. Låt oss se hur frågorna ställdes, hur de gjorde urvalet, hur de tolkat siffrorna, osv. Som icke-expert måste jag nog hålla med.)

Mitt i den här röran får jag plötsligt beslutet om “settled status” från Home Office. Jag besitter nu två stycken permanenta uppehållstillstånd i UK, ett från 1982 och ett från igår. “Skärp och hängslen” var vägen att gå, ansåg min advokat, och jag höll med honom. Jag är för gammal för strul. Vilket det kunnat bli om jag bara haft det gamla, för HO har i sådana fall rätt att be en bevisa att man inte bott utanför UK “i två år eller mer” under perioden man haft det. Hur bevisar man att man varit “här”? Eller, för den delen, “där”? Djupa frågor.

Så till märkliga frågor. Mitt svenska bankkonto uppmanade mig igår att fylla i ett frågeformulär, som det tydligen är lag på att man måste svara på. Hurdana inkomster har man, var är man skattskyldig, osv. Men så kom en fråga med rubriken “Politiskt utsatt ställning” och som löd: “Är du eller har varit (1) en person i en utsatt politisk ställning (2) närstående eller känd medarbetare till en person i utsatt politisk ställning?” Jag tänkte med gång jag måste klicka på “Ja” – Brexit, för jösse namn! Snacka om utsatt politisk ställning!

Men det visade sig handla om penningtvätt och finansiering av terrorism och gäller egentligen bara om man varit regeringschef, riksdagsledamot eller suttit i Högsta domstolen. Och det har inte jag, vad jag minns.

Det behöver ju knappast påpekas att den här politiska processen är ett djupt odemokratiskt sätt att tvinga igenom en lagstiftning som kommer att orsaka djupa skador i samhället. Lagtexten publicerades igår kväll, beslutet ska fattas på torsdag = tre dagar. Som någon just påpekade: parlamentet fick längre tid på sig att debattera ‘Wild Animals in Circuses Act’, vilket påverkade sammanlagt nitton djur. Johnsons deal, en extremt hård Brexit i alla avseenden, påverkar 65 miljoner människor.

Det återstår förstås att se hur man kan “lägga krokben” för processen genom olika amendments under närmaste dagarna, om tullunion för hela UK eller om en andra folkomröstning. Men jag tycker också själva det “kuppartade” – den korta tidsramen, alltså – gör det i praktiken till en principiell demokratisk skyldighet att rösta ner WAB, även om man stöder den. Att hoppas många MPs uppfattar det som så är dock lite väl whistling in the wind… Återkommer kanske.

+ Jag nämnde honom i någon kommentar nedan, men Ian Dunt på bloggen politics.co.uk är nästan alltid klar, genomtänkt och påläst. På Twitter kan han vara lite hejsan-tjosan, men på bloggen är det alltid läsvärt. Här skriver han om en del av WAB’s många aspekter som tycks göra en No Deal allt troligare ju längre tiden går.

+ De intresserade av er har nog redan sett detta. Second reading av WAB gick igenom med trettio röster (329-299) för att gå till nästa steg (men vänta på amendments för att sabba det). Dagordningsbeslutet förlorade han (308-322). Johnson har sagt att då drar han tillbaka hela dealen och utlöser nyval, om EU ger förlängning. Vilket är vad vi väntar på.

Jag har länge tyckt det lite märkligt att man fortfarande ger ut så många guideböcker till London (och för den delen andra städer), specifikt sådana som ger sig ut för att tipsa om det senaste, det trendigaste, det nyaste vad-det-nu-kan-vara: matställen, klubbar, musik. Det trendigaste och nyaste blir ju per definition ganska snart otrendigt och gammalt, inte minst under den tid det tar att forska, skriva, redigera, korrläsa och ge ut boken.

Nu vill jag förstås inte uppmuntra någon att sluta köpa böcker, men det går inte att komma ifrån att all sådan information naturligtvis finns i mycket färskare skick online. Inte bara det: någon kartbok à la “A-Z” behöver man ju knappast heller när man har Goggle Maps på mobilen. Bortsett från, ähem, min egen oumbärliga bok om staden så finns det minst tre utmärkta guider till wot’s ‘appenin’, gjorda av både papper och nät.

Pappersupplagan av Time Out innehåller ju inte, sedan den blev gratis, några listings längre, enbart artiklar av varierande intresse (den kommer ut varje tisdag morgon, finns alltid utanför T-banan). Listorna hittar man i stället online på timeout.com/london.

The Guardians ‘Weekly Guide’ kommer (i A5-format) med papperstidningen på lördagar (finns inte online, vad jag sett) och har liksom tagit över listorna från gamla Time Out, även om de inte är riktigt så fullständiga som förr.

Och så en website jag faktiskt borde nämnt i boken, londonist.com. Här finns de absolut färsktrendigaste tipsen om allting, i princip. Men den är också värd att titta in på ibland för sina artiklar om historia, politik, bostäder och mycket annat.

This message was brought to you by Pressylta Redux Consumer Advice.

Om ni nu tänker följa vad som händer i parlamentet idag så är det kanske bra att börja med the new deal, det nya WA, som Commons Library nu lagt ut online här.

Den främsta demokratiska institutionen i landet har alltså haft 48 timmar på sig att läsa igenom ett dokument som kommer att förändra UK i generationer framåt. Till det sämre.

BBC Parliament här. Om inte den funkar så kanske parliamentlive.tv gör det.

+ Andy Beckett skriver bra om remainsidans argumentativa/retoriska nederlag: “Remainers may finally be able to say the words that some of them have been itching to use for years: “We told you so.” It’s emblematic of the whole Brexit tragedy that the remainers’ best line can only be used when it’s too late”.

+ Letwin amendment genomröstat 322-306. Omröstningen om dealen dröjer till nästa vecka, och blir mycket svårare att få igenom.

+ Vilket i och för sig är bra för demokratin, men… what a fucking palaver…!

+ Over and out.