Så jag kör ett reklaminslag i stället. Senaste par veckorna har jag alltså ägnat mesta tiden åt proceduren att få ut fem av mina gamla böcker i eboksformat, en plan jag planerat alltför länge. Nu har det skett…! Kors i taket. Tretton rätt på tipset. GAIS fixar oavgjort. Elvis lever.

Detta har skett tack vare att jag till slut hittade en mycket kunnig och bra person att fixa det åt mig, Daniel Åberg, som jag inte nog kan rekommendera i sådana här sammanhang. Allt har gått snabbt, smidigt och till rimlig kostnad. Min uppgift under processen bestod i att korrekturläsa de Worddokument som producerades av OCR-skanningen av böckerna. Jag har alltså korrläst gamla böcker som jag knappt bläddrat i sedan de kom ut för (respektive) 39, 37, 34, 32 och 24 år sedan.

Det är en känsla jag inte kan kalla annat än… profoundly weird. Att känna igen, att inte känna igen. Ofta överraskad, aldrig uttråkad, ibland tandgnisslande kritisk (men inte särskilt ofta, faktiskt). Lika ofta glatt förbryllad: vem är det som skriver här…?! Var i hela friden kom den tanken, det resonemanget ifrån? Hur mycket hade jag rökt eller krökt när jag skrev den meningen…?

Hur som helst, de fem böckerna finns nu att ladda ner. Allt detta ska komma på boksidan under den stora rumstering jag planerar inom snar framtid, men jag tänkte jag kan likaväl lägga upp en länk här och nu. Den går via Publit och min s.k. “bokshop” (inga eftergifter åt angliseringen här, minsann!) där allihopa finns på ett ställe. Men de finns också på Bokus och AdLibris, där priset skiljer sig några kronor upp eller ner.

[Röst från bak i rummet: You need a tagline, a tagline…!!] OK, här har du böcker billigare än din tandborste! Och dom går att läsa! Till skillnad från tandborsten! Sort of…

Den politiska och konstitutionella krisen må ha trappats upp sedan i tisdags, men gårdagskvällens parlamentsdebatt med Boris Johnson blev ett lågvattensmärke. Man kan knappast tro att det skulle gå att bli chockerad längre, men Johnson – the braying Fauntleroy – lyckades. Labours Paula Sherriff bad honom stillsamt och hövligt att minnas den mördade Jo Cox och skruva ner på retoriken typ “förrädare”, “folkfiender” och “kapitulation”. Johnson svarade att vad hon sagt var “humbug”. Inte bara det: “Det bästa sättet att minnas Jo Cox är att genomföra Brexit!”

Inte skuggan av en ursäkt för att ha vilselett majestätet och agerat “unlawfully”. Inte skuggan av eftertanke, reflektion, sans. Inte skuggan av allt det som konservativa partiet en gång stod för. Många kommentarer idag börjar med orden “Inte ens Thatcher…”. Och det är sant. Det här känns, som jag skrev igår kväll, som det definitiva slutet på något, jag vet inte riktigt vad. Kanske just “sans”? En annan fras som förekommer ofta i kommentarerna idag är “dangerous situation”, i högsta grad bokstavligt menad. Våra folkvalda med livvakter? Det verkar gå åt det hållet.

+ Man arrested, etc…

+ “Johnson responds to question about the murder of Jo Cox: “The best way to ensure that every Parliamentarian is properly safe and we dial down the current anxiety in this country is to get Brexit done”. In other words, if MPs want to avoid getting murdered things better go his way”. h/t @Martha_Gill

Sitter upptagen med en massa korrekturläsning, men återkommer kanske vad det lider. Under tiden kan man som vanligt titta på vad som händer i Underhuset hos parliamentlive.tv.

+ In emellan har jag försökt förstå mig på de rent juridiska och konstitutionella aspekterna av SC:s beslut igår. Det jag tror jag fattat hittills är att detta är vad en del kallar, med darrande röster, “new law”. Alltså något “nytt” i de domstolsbeslut och konventioner som styr den oskrivna författningen, och det är att den högsta juridiska instansen har satt en “ny” gräns för regeringens “prerogative powers” (vari “prorogation of parliament” ingår, men där finns mycket annat också, som att förklara krig, till exempel).

Detta ser en del (guess who?) som en politisering av SC:s kapacitet att genomföra processen “judicial review”, som detta var, och att den brittiska högsta domstolen därmed på ett oroande vis börjat likna den amerikanska motsvarigheten. Där tar ju politiskt tillsatta domare ofta högst politiska beslut. Men många andra säger att så inte alls är fallet, att det här snarare återetablerat rågången mellan “the separation of powers”, dvs mellan parlamentet, exekutiven/regeringen och lagen. Det är, som någon sa, inte lagen som blivit politisk, det är politiken som blivit unlawful.

Dessutom visar domslutet från SC att detta är vad högsta domstolen gjort – alltså begränsat regeringens “prerogativa” makt – ända sedan Shakespeares tid. Inte ofta, visserligen, det var därför detta kallades “a one-off”. Och det ironiska är ju att de som så högljutt pläderat för de brittiska institutionernas självständighet gentemot EU nu tycks säga, “Nja, kanske inte så pass självständiga ändå…”. Till slut ska jag igen understryka att jag alltså är lekman här, jag kan ha missuppfattat något.

+ Tittar just på debatten mellan Johnson-Corbyn. Och resten. Det här känns som slutet på någonting, är jag rädd. Utan någon ny början i sikte.

“The effects on the fundamentals of democracy was extreme”, säger Supreme Court, som nu har beslutat att prorogation inte bara var justiciable, utan också unlawful. Detta pågående…

Det hela var “unlawful, void and of no effect”. Parlamentet har därmed i princip inte prorogerats. Nu upp till talmannen vad som händer härnäst. Det verkar dessutom, förvånande nog, ha varit ett enhälligt beslut av samtliga elva domare.

Här summeringen (pdf).

Kraven på Johnsons avgång kommer bli svåra att stå emot. Det kan rentav hända att parlamentet samlas igen mitt under de konservativas partikongress… Sweet.

Bercow uttalar sig här. Och Corbyn kräver förstås Johnsons omedelbara avgång. Det här går knappast att överdriva: explosivt. Den konstitutionella och politiska krisen har trappats upp ett halvdussin steg, minst.

Underhuset sammanträder i morgon från kl 11:30.

Labours partikongress har beslutat ta med avskaffandet av privatskolorna i sitt kommande valmanifest. På tiden, säger jag. Det innebär i konkreta termer att man tar bort deras skattefria status som “välgörenheter” och integrerar deras kapitaltillgångar (donationer etc) och fastigheter i den statliga/kommunala sektorn.

Det kommer förstås att bli ramaskrin från de privilegierade skikten. Så brukar det ju bli när man avskaffar orättvisor, särskilt av sådan grundläggande och avgörande art. Men det går också, som många påpekat, att göra det till en gradvis reform, t.ex. börja med att smälta samman privat och kommunalt enbart i den högsta klassen (“sixth-form”, som det kallas).

Min åsikt är dessutom att det är bra för barnen, vare sig de går privat eller kommunalt, och därmed bra för samhället i stort. När Eton allt emellanåt kungör att de ska ta in fler elever från “underprivilegierade” bakgrunder tycker jag det borde vara tvärtom, att fler “överprivilegierade” borde få komma ut i den värld som 93% av befolkningen lever, och går i skolan, i.

Huruvida detta är en röstvinnande policy för Labour återstår att se. Jag är lite tveksam. Många väljare har inte råd att skicka sina ungar privat men de har ambitionen att göra det, och det av förståeliga skäl: mindre klasser, mer resurser, större chans att gå vidare till universitet, osv. Den typen av social rörlighet, chansen att få klättra på stegen, är en viktig ideologisk knutpunkt i den politiska föreställningsvärlden i England.

(Har bara ändrat ett par småsaker i min allt mer krackelerande svenska…)

Det är som bekant något särskilt tillfredsställande med totala sågningar av böcker som förtjänar det. Lydia Wilsons nermontering (pdf) av den notoriske Max Blumenthals ‘The Management of Savagery’ i TLS är ett praktexempel, inte minst för att hon också får med en råsop mot förlaget, Verso.

Utan Enoch Powell ingen Boris Johnson? Läs gärna Ferdinand Mounts recension i senaste LRB av en nyutkommen biografi över den gamle rasisten. Powell, alltså. (Gratis, fast man behöver registrera sig, tror jag)

Jan Stocklassa skriver i The G idag om sin Palmebok, som kommer på engelska i oktober. Jag ska inte orda så mycket om den, annat än att konstatera att han inte nämner något särskilt om sin mordteori, dvs att Alf Enerström skulle varit den som sköt. Ska bli intressant att se om JS ändrat något i det avseendet i den engelska versionen.

En halvtimmes rask promenad hemifrån ligger denna vattniga oas, West Reservoir, en av mina favoritdestinationer när jag behöver ut och gå, som i morse. Utmärkt café, underbar terrass en klar och solig septemberdag som denna, och dessutom hemvist för North London Sailing Association. Har faktiskt funderat på om jag ska lära mig segla, det har alltid varit lite grand av en fantasi. Det får i så fall bli nästa säsong, dvs nästa sommar.

Här länken till Supreme Court och direktsändningen av prorogationfallet, som tar sin börjar idag 10:30 BST. För de som är intresserade. Jag kanske lägger till ett och annat under resans gång.

+ En av de första sakerna man ska komma ihåg, förresten, och detta har missuppfattats på sina håll, bl.a. i svensk press, är att kärandesidan inte begär att domstolen ska förklara prorogationen olaglig, dvs i strid mot lagen. Det finns nämligen ingen prorogationslag. Skillnaden är den mellan illegal och unlawful. Det förra är något som strider mot skriven lag, det senare något som strider mot, i det här fallet, en konvention (och den brittiska författningen består ju i hög grad av konventioner). Mitt åldriga lexikon översätter unlawful med “olaglig; orättmätig; olovlig, otillåten, förbjuden” och det är närmast de tre sista betydelserna som gäller här.

+ Det går aldrig att tolka hur SC tolkar pläderingen, särskilt inte efter den första av tre dagar, mycket därför att de i sina beslut förlitar sig mer på pappersarbetet än på den muntliga framställningen. Men en del kommentatorer säger att Lord Pannick för kärandesidan gjorde bättre ifrån sig än Lord Advocate for Scotland, Lord Keen (jo, jag vet, Pannick och Keen…) som argumenterade mot det skotska utslaget. Dessutom, om det kommer ett preliminärt beslut på fredag, med detaljerna nästa vecka, så betyder det att SC varit ganska eniga i sina slutsatser.

+ Detta bara kort. Andra dagen började med Sir James Eadie för regeringen fram till lunch. I mina lekmannaögon (och i andras, ska sägas) gjorde han inget särskilt bra intryck: mycket axelryckningar, “det här är enbart politik”, osv. Han fick en del skarpa frågor från SC som han inte lyckades särskilt bra med. Eadie följdes av en skotsk QC, Aidan O’Neill, som pläderade för det skotska utslaget och hade lite show på gång. Han avslutade med ett inte särskilt lyckat gag om att “the Mother of Parliaments” inte får vilseledas av “the father of lies”, dvs Johnson. Enligt allt fler, vad jag sett, spekuleras att SC kommer att finna prorogationen justiciable och klandervärd, men att man inte utverkar några specifika orders för att tillrättalägga saken.

+ En rad interveners har idag rätt rejält mosat regeringens argument för prorogationen. Inte minst slående är ju att den sista i raden, Lord Garnier, argumenterade å John Majors vägnar. Hit har alltså Torypartiet kommit, när en f.d. konservativ PM anklagar den nuvarande för att ha handlat unlawfully och dessutom antyder, i sin skriftliga inlaga, att han inte går att lita på. Ingenting är otroligt längre i den här soppan, men detta kommer nära.

+ Och Lord Pannicks avslutande summering/plädering får högt beröm av experterna: “…the sound of nails being crisply hammered into the coffin lid of the government’s case” säger @DinahRoseQC. Utslag antingen i morgon eller tidigt nästa vecka.

+ Bra sammanfattning här. Dramatiskt så det förslår.

För att fortsätta lite på mattemat. Idag kom ytterligare en rapport om hur restaurangnäringen (se matkapitlet i Londonboken) har magrat dramatiskt de senaste åren, särskilt det som kallas mid-market/casual-dining, t.ex. många av Jamie Olivers ställen. Orsakerna är många: för snabb expansion och för stort utbud, folk sparar på sina pengar, Brexitovissheten, osv. Men jag tror också det har med kvaliteten att göra. De gånger jag ätit på sådana ställen har käket varit snäppet+ över acceptabelt, när man kanske inte får tefatsögon när man ser notan, men dock rynkar på näsan.

Spännande saker händer på bokfronten! Jag har efter många om och ännu fler men hittat någon som kan hjälpa mig få ut mina gamla böcker i eboksformat. Det rör sig om de fem första böckerna (se boksidan, länken under fotot längst uppe till höger). Boken om Gustaf Ericsson väntar jag med ett tag till, för där finns fortfarande en del att fundera ut, bl.a. om nytillkomna uppgifter. Men nån gång framåt oktober, så fort IT-avdelningen kommit tillbaka från sina långresor, ska jag möblera om en hel del på sidorna, inte bara på boksidan utan annat också.

Och så regnar det.

Uppmuntrad av kommentarerna till den föregående posten tänkte jag tillfoga ett av mina senaste charktips. Det kanske rent av kan bli en Chark-Helg här på Pressylta (allt för att slippa Brexit, alltså)…

Här ovan syns en av mina favoritmackor sedan en tid tillbaka. Den tillverkas så här. (1) Ta (helst) en av Ikeas runda rågknäcke, men det går nog bra med andra varianter också. (2) Bred på ett tunt lager aioli, så att inte vitlöken överväldigar. (3) Hacka upp en skiva bresaola och klipp i ungefär lika mycket gräslök, och ös på.

Bresaola intar en lika framstående plats i mitt charkuniversum som skinka från Parma eller spansk jabugo. Men den blir lite bortglömd ibland: det är slående hur ofta den ligger längst ute i kanten på charkdiskarna, som om den får vara med på undantag, liksom. Det är kombinationen cured beef och kryddsmakerna man tillsätter (enbär, bland annat) som gör den unik. Går förstås också att äta med en tomat och några flagor parmesan.