Idag är det femtio år sedan brittiska armén sattes in på Nordirland, till en början för att försvara den katolska minoriteten mot unionisternas attacker mot deras hem, och liv, efter en lång sommar av medborgarrättsliga protester. Men vi vet ju hur det utvecklade sig, ända fram till den ännu så bräckliga fredsöverenskommelsen 1998. Som nu står på spel igen, och jag behöver ju inte förklara varför.

Därför måste man också visa all solidaritet med demokratiprotesterna i Hong Kong och Ryssland just nu. I båda fallen, särskilt Hong Kong, fruktar man ju vad som ska komma härnäst. Hopp och skräck i samma rubriker.

Ni trodde kanske jag skämtade när jag förutspådde häromveckan att det blir nyval 1 november, dagen efter vi kraschat ut ur EU. I kid you not. Det ser faktiskt mer och mer sannolikt ut. (Fast 1 november är en fredag, och val hålls alltid på torsdagar här). Hur som helst, satsa gärna en florin på det datumet.

Sådant planerat kaos brukar man sedan ett par veckor tillbaka spåra till Boris Johnsons senior adviser Dominic Cummings, den “kontroversielle” f.d. ledaren för Vote Leave-kampanjen. Han är en man som slöpressen brukar “geniförklara”, fast jag har alltid tyckt att om man behöver förklara ett geni så kanske det inte är så genialiskt, trots allt.

Cummings är en sån där figur jag brukar tänka på som “gymnasiegenier”, en 17-18-åring som förläst sig på, säg, Heidegger och finner en tilltalande brutal logik i vissa grenar av den högre matematiken, som i sin tur stämmer in på en intellektuell nihilism de brukar finna användbar eftersom den cuts through the crap, dvs den skänker en billig genväg förbi behovet av att tänka och resonera fullt ut.

Att Cummings dessutom ser ut som Uncle Duke i Doonesbury, som ju i sin tur är en pastisch på Hunter Thompson, gör sannerligen inte saken bättre.

Eller med andra ord, ingen – inkluderat regeringen – vet vad som kommer att hända under september-oktober. Det är i sådana dimmor småkryp kan framstå som gestalter.

PS: La just till en bättre, Uncle Duke-igare bild på Cummings i länken “ser ut” ovan.

Svärdottern hittade dessa för inte så länge sedan när hon jobbade ett skift i en charity shop – och jag undanber mig alla klipska kommentarer om att det är där de borde fått stanna kvar, tack så hemskt mycket.

Det är alltså den brittiska fanklubbens ‘Elvis Monthly’, tre av dem från 1964-65, en från 1967 och en från 1973. Redaktör för de fyra första var legendaren och eldsjälen Albert Hand, den sista Todd Slaughter, mannen som var den sista att filmas tillsammans med Elvis, på Indianapolis Airport i juni 1977, några veckor före Kungens död.

De är alla fängslande, komisk och tragikomisk läsning. I numren från mitten av sextiotalet är det genomgående temat att man ojar sig över att Elvis får så lite air time på brittisk radio och på Radio Luxemburg – detta i sur och butter jämförelse med The Beatles, framför allt. Fast problemet var ju – som man också motvilligt erkänner förvånansvärt ofta – att Beatles just då producerade högklassig musik, medan Elvis hade sin absolut lågklassigaste period vad gäller både musiken och filmerna, de förra oftast spår hämtade ur de senare, fjantmusikaler som ‘Viva Las Vegas’ och ‘Girls, Girls, Girls’.

Ett annat återkommande tema är just klagomålen på att Col Parker inte lät Elvis ta sig an “riktiga”, seriösa filmroller som skulle visat upp hans avsevärda skådespelartalanger, ett påstående som förstås aldrig heller leddes – eller kunde ledas – i bevis. Han var ju en fantastiskt träig skådis, vilket dock ibland skapade ett slags oavsiktlig Verfremdungseffekt, som i några av de tidigaste filmernas porträtt av alienerad ungdom.

Politiken, vidaste mening, ligger också som en lite skorrande grundton under alltihop. Men ibland smäller det till. Sista numret ägnas nästan helt åt en resa fanklubben gjorde det året, ‘Destination USA ’73’, under ledning av Todd Slaughter och där bl.a. Expressens Sten Berglind deltog. Det blev en lång och strapatsrik resa till Tupelo, Memphis och Graceland, Las Vegas för att se Elvis in residence på Hilton Hotel, och till sist Los Angeles. Därifrån flyger de tillbaka, trötta men nöjda, till London. Det vill säga, alla utom två:

“…as we lost Eric our courier, and Dusty, one of our passengers. They stayed on to join the Cambodian Free Fighters – if you can get ‘Elvis Monthly’ in the Far East, fellas, keep ducking those bullets and we’ll see you soon.”

“Cambodian Free Fighters” bör alltså vara en tidig föregångare till Cambodian Freedom Fighters, om jag förstått det rätt. Hur som helst, det är själva tonen av rapport-från-en-skolresa i kombination med hårdnackad antikommunism som gjorde läsningen, och den dåtida Elviskulten i sig, så märklig, i alla fall så här på avstånd. Den får en också att känna sig otroligt gammal.