Apropå den där frågan om läroverk. Konstigt hur jag nästan helt förskjutit ur minnet de där åtta månaderna jag bodde i Stockholm 1998. Att jag t.o.m. satt min fot på Östra Real. Vi hyrde en fin liten takvåning på Kåkbrinken i Gamla Stan. I bottenvåningen låg en skivaffär. Jag åt ofta lunch på Slingerbulten på Stora Nygatan, om jag jobbade hemma. Men mest satt jag på Riksarkivet, eller KB (biblioteket, alltså), eller Stadsarkivet, eller hos Säpo på Kungsholmen. För första gången upptäckte jag att arkivforskning var något jag verkligen gillade, och blev rätt bra på det till slut. Framför allt att veta när man ska sluta leta, dvs att undvika ack så intressanta sidospår och nyttja den begränsade tiden maximalt. Och det är nog inte för mycket sagt att det var en tid när jag äntligen övergav göteborgarens medfödda misstänksamhet mot Stockholm. Man upptäcker ju snart att det inte finns något att vara misstänksam mot, och om det låter lite göteborgskt elakt så må det vara. Nej, men jag kom verkligen att tycka om stan, helt oreserverat. Det är därför jag inte riktigt fattar varför det blivit ett sådant vagt minne idag.

+ En av skillanderna mellan Gbg och Sthlm på den tiden är att dessa två aldrig skulle kunnat förekomma i Gbg,

Detta publikfoto 0:34 in in i Helen Sjöholms ‘Du är min man‘ från 2010, en låt som jag av oförklarliga anledningar var helt besatt av på den tiden. Men Fabian och Habian hade aldrig överlevt en dag i Gbg, De hade blivit mörbultade. Men i Sthlm fanns dom, och gör kanske fortfarande. God help us.

Å andra sidan hade stockholmare inte behövt stå ut med Sten-Åke Cederhök, mannen som dödade göteborgshumorn helt enkelt genom att existera.