När jag nu ögnade igenom de där två gamla texterna om namn och namnlagar (se gårdagens post) så slog det mig att jag omedvetet satte fingret på något som blivit allt viktigare i dagens diskussioner om internet och the tech giants makt.

Frågan jag försökte besvara var varför lagen/staten gör sig sådant besvär att kontrollera och styra något så synbarligt ovidkommande och oskyldigt som vad vi heter. Särskilt vad gäller den dåvarande svenska lagen: varför uppmuntrades man t.ex. att sluta dölja sig i de anonyma Andersson-, Pettersson- och Johanssonskogarna och ta nytt namn? Jo, logiken bakom dessa lagar är att våra namn helst ska vara lika unika som våra personnummer, fingeravtryck och genetiska signatur. I MT skrev jag så här:

“Tvärtemot alla dystopiska klyschor om att staten i sin storebrorsroll kräver en homogen, anonym, uniform och framför allt identitetslös befolkningsmassa verkar statens kontroll över medborgarna i stället vila på extrem heterogenitet, på separering och differentiering – och identifiering. I Sverige, som i nästan alla andra länder, är det olagligt att vara namnlös”.

Detta är ju i själva verket logiken bakom vad vi nu för tiden kallar övervakningskapitalismen. De svenska lagstiftarna på den tiden skrev uttryckligen och ofta om risken med att “tappa bort” enskilda individer ur registren, något som direkt relaterar till vår gamla välfärdsmyt om Den Försvunne Medborgaren, en slags Rumpelstiltskin-figur som lever ute i de stora skogarna utan vare sig personnummer eller egennamn, som livnär sig på mat som inte kontrollerats av livsmedelsverket, osv. Jag kallade honom, som Odysseus, Ingen.

Långt inunder all den data som nu samlas ihop om våra köpvanor, musiksmak och sexuella preferenser finns en djup och allvarlig skräck för anonymiteten: “…a fear of the darkness that envelops the nameless many, of the unpredictable movements of the urban crowd, of the stubborn inscrutable populace who won’t pay attention to the public agenda, who return society’s vigilance with the intimidating indifference of Nobody in general. The People – the unknown, the unknowable – have become the forest-dwellers.” (Detta ur radioföredraget).

För dom av oss som är intresserade av namn och namnlagar är det ganska sensationella nyheter att Island kommer att de-gender (“avköna”?) sin tidigare så strikta lagstiftning. Förhoppningsvis får vi omsider läsa hur och varför man kom fram till den här reformen, men rent generellt verkar Island och Portugal vara de enda europeiska länderna kvar som ägnar sig åt progressiva reformer nu för tiden, om det så gäller namn eller avkriminalisering av rekreationsdroger. Good on ’em.

Jag fick själv upp ögonen för de här frågorna när min son föddes 1983. Enligt dåtida svensk lagstiftning fick han inte bära ett av de förnamn vi gett honom beroende på att det var hans mors flicknamn, och att ta ett efternamn som förnamn var så förbjudet det kunde bli. Det var så surrealistiskt att jag började studera den svenska lagen och så småningom skrev en artikel i Moderna Tider om det (juni/juli 1992) som i sin tur blev en interval talk på Radio 3 (pdf).

För övrigt, och jag har nämnt detta förut, jag tyckte MT var en utmärkt och intressant tidskrift, särskilt när Göran Rosenberg var chefredaktör. Detta gäller samtliga tidskrifter som inte finns i sinnevärlden längre: varför kan man inte göra materialet fritt tillgängligt att läsa så här i efterhand? Det borde väl inte vara några juridiska/upphovsrättsliga problem med det? Vad säger expertisen?