Ordet “då” kan ju hänvisa till både det förgångna och det kommande. Och där emellan kommer nu:et. Ett nu där Trumps folkmassor kan skandera “Juden raus!” – or words to that effect – som man aldrig skulle hört då, förr i tiden, men när framtiden väl tagit över, då kommer vi att höra det allt oftare.

Ingenting kommer att bli detsamma efter Trump, eller efter Brexit. Vilket är den banalaste av iakttagelser just därför att ingenting någonsin förblivit detsamma. Men det finns grader i banalitetens helveten. Och en del vill hävda att det har med institutioner att göra, i det ordets bredaste bemärkelse.

Thatcheråren förändrade mycket, men bortsett från stora delar av tillverkningsindustrin och välfärdssystemet, ähem, så stod det som engelskan kallar the polity (statsmakten och dess institutioner, i princip) till slut kvar någorlunda intakt: unionen, tvåpartisystemet, rättsväsendet, det offentliga samtalets begränsningar, osv.

Kommer man att kunna säga det efter Brexit också? Det verkar allt mer osannolikt. Då menar jag förstås inte någon Thomas Hobbes’ mardröm om ett raserat statsskick och ett civilsamhälle i kaos, Storbritannien som ett slags dagens Libyen, fast med mer regn och dimma. Men en omvälvning verkar trots det vara på väg.

Följer man nyhetsrapporteringen och kommentarssfären någorlunda uppmärksamt så är ju det mesta ganska välbekant. Skottlands och Nordirlands framtid inom unionen allt mer tveksam. De två stora partierna som begår var sin form av långsam, men effektiv, harakiri. Rättsnormer som allt oftare ifrågasätts eller bara medvetet saboteras, vad gäller allt från pressfriheten till parlamentets suveränitet. Ett offentligt samtal där man dagligen släpper fler och fler hämningar, främst rasistiska.

För oss invandrare finns ju heller inget buyer’s remorse att ta till, man kan inte säga “det här är inte landet jag köpte in mig i, jag vill ha mina skattepengar tillbaka, tack”. Livet går vidare. Det som bekymrar mig – och många andra jag pratat med – är heller inte vad som kommer att hända i den snara framtiden, om några månader, eller ens om ett par år. Nej, fem, tio, femton år framåt, det är då bilden blir mörkare.

Jag har länge sökt ett exemplar av Fredrik Silverstolpe/Göran Söderströms ‘Sympatiens hemlighetsfulla makt: Stockholms homosexuella 1860-1960’, utgiven av Stockholmia 1999 (Libris). Den finns nästan aldrig på vare sig antikvariat.net eller bokborsen.se. Rönnells berättade idag att de hade ett exemplar för ett par år sedan men det köptes nästan omedelbart. Det finns ett exemplar på British Library, men det är så ofta redan utlånat att jag praktiskt taget gett upp den vägen. Fråga: när sådan efterfrågan finns, varför i hela friden ger man inte ut en ny upplaga? Fredrik Silverstolpe har tyvärr gått ur tiden. Göran Söderström, idag 85, finns fortfarande i livet vad jag förstått, men jag har inte hittat någon kontakt till honom. Är det nån som vet mer om det här?

Nu har jag läst Martin Nyströms ‘Konsten att se långt: nya perspektiv på Evert Taube’ (Arche Press 2019). Jag gick in i den med all förväntan att få min beundran för Taube bekräftad ur många perspektiv. Men jag kom ut ur den med tanken att jag egentligen inte är så förtjust i Taube som jag trodde. Jag vet inte vad det är, riktigt. Kanske att hans språk, hans dikt, hans anslag hör till en generation som inte ens är mina föräldrars utan mina far/morföräldrars. Taube känns underligt nog mycket mer främmande efter att jag läst den här infallsrika, kunniga och generösa boken.

Det enda jag fäste mig vid riktigt ordentligt var hur Nyström reder ut Taubes mångåriga definiering av vad vi svenskar tänker på som “borta och hemma” och hur de flyter in i varandra i våra medvetanden. Bohuslän och Pampas. Provençal och Sjösala. Ofta i samma rim, som i rubriken. Det är en definiering som Taube etablerade för så många av oss, inkluderat mig själv. Det finns inget mer svenskt än att vara svensk så långt bort från Sverige det går att komma. Vilhelm Moberg skrev utvandrarböckerna i Kalifornien. Almqvist och Strindberg skrev i exil.

Jag har aldrig läst Taubes roman ‘Don Diego Karlsson de la Rosas roman’ (och det borde väl vara “de las Rosas”, för övrigt?) men Nyström lägger stor vikt vid den. Fast ju mer han berättar om den desto mindre vill jag läsa den. Den verkar klibbigt självupptagen, dumromantisk och otrogen i ordets alla bemärkelser. Ett annat avsnitt handlar om Taubes förhållande till Diktarna. Erik Lindegren tyckte det var fel att Taube fick nåt pris nån gång (Övralidspriset? Minns inte) medan Gunnar Ekelöf trots alla skillnader blev vän och konfidant med honom. (“Taubes Ja mot Ekelöfs Nej”, som det heter i boken).

Det är kanske det där Ja:et som jag fastnat i. Taube var, som Nyström är ivrig att påpeka, instinktivt antirasist och miljövänlig så det smäller, och det ska han ha all heder av. Men det är detta med hans Ja, hans optimism, hans tullfria naturromantik, detta att han reste runt omkring i världen så mycket och lärde sig så mycket och berättade så mycket för oss, som gör att jag ändå inte litar på honom. När han pratar med människor på Pampas, i Milano, på briggen ‘Hit & Dit’ så låter det som om han bara vill ha citat med sig hem, till sin nästa bok, sång, framträdande. Han är inte där, han är här. He never left.

Jag är helt utmattad efter en VM-final i cricket som England vann, trots att det blev “oavgjort”. Den började 10:15 i morse och tog just slut 19:30. Ordet “rysare” hör till kvällstidningarna, men jag har bankat bordet och sprungit runt i små cirklar hela dagen allt eftersom det här dramat utspelat sig. Helt otroligt.

Nästa vecka börjar det bli allvar igen. Agendan är satt: BJ som PM, inte minst. Jag funderar på en längre bloggpost rubricerad “Ingen återvändo” om hur vi aldrig kommer tillbaka till vad som varit. Och kanske är det lika bra det. Eller inte. Och Evert Taube. Och kanske cannabis.

Apropå den där frågan om läroverk. Konstigt hur jag nästan helt förskjutit ur minnet de där åtta månaderna jag bodde i Stockholm 1998. Att jag t.o.m. satt min fot på Östra Real. Vi hyrde en fin liten takvåning på Kåkbrinken i Gamla Stan. I bottenvåningen låg en skivaffär. Jag åt ofta lunch på Slingerbulten på Stora Nygatan, om jag jobbade hemma. Men mest satt jag på Riksarkivet, eller KB (biblioteket, alltså), eller Stadsarkivet, eller hos Säpo på Kungsholmen. För första gången upptäckte jag att arkivforskning var något jag verkligen gillade, och blev rätt bra på det till slut. Framför allt att veta när man ska sluta leta, dvs att undvika ack så intressanta sidospår och nyttja den begränsade tiden maximalt. Och det är nog inte för mycket sagt att det var en tid när jag äntligen övergav göteborgarens medfödda misstänksamhet mot Stockholm. Man upptäcker ju snart att det inte finns något att vara misstänksam mot, och om det låter lite göteborgskt elakt så må det vara. Nej, men jag kom verkligen att tycka om stan, helt oreserverat. Det är därför jag inte riktigt fattar varför det blivit ett sådant vagt minne idag.

+ En av skillanderna mellan Gbg och Sthlm på den tiden är att dessa två aldrig skulle kunnat förekomma i Gbg,

Detta publikfoto 0:34 in in i Helen Sjöholms ‘Du är min man‘ från 2010, en låt som jag av oförklarliga anledningar var helt besatt av på den tiden. Men Fabian och Habian hade aldrig överlevt en dag i Gbg, De hade blivit mörbultade. Men i Sthlm fanns dom, och gör kanske fortfarande. God help us.

Å andra sidan hade stockholmare inte behövt stå ut med Sten-Åke Cederhök, mannen som dödade göteborgshumorn helt enkelt genom att existera.

En av mina läsare har problem med att kommentera på Pressylta. Jag har kollat alla mina inställningar och ser inte att jag oavsiktligt spärrat någon eller något. Har någon annan haft problem? Vilket i och för sig är en dum fråga att be om svar på om man inte kan kommentera… Men maila då min (tillfälliga) skräpadress gaisarn(kringla)yahoo.com.

Till er som kan Stockholm och Stockholmshistoria. Detta ett litet tankeexperiment som kanske kan bli en romanidé som kanske kan bli… en novell. Eller en roman.

Det är 1935. En femton-sextonårig ung man från Göteborg, så överklass det går att bli (utan att därför vara adlig) har disciplinproblem och skickas till Stockholm för vidare uppfostran under övervakning av hans morbror. De har redan valt det läroverk han ska gå på i Stockholm. Vilket läroverk skulle en överklassfamilj då sannolikt valt åt honom?

Jag vet alltså ingenting om “statusskolor” i Stockholm, då eller nu. Norra Latin? Helst inte något alltför exklusivt/privat, snarare ett allmänt läroverk där överklasspojkar kunde umgås med folk från andra samhällsklasser. Alla tips mottages med taxamet, sen kan jag själv forska vidare om skolans historia osv.

Jo, ett par saker om damfotbolls-VM, nu så här efteråt. För det första är kvaliteten på spelet generellt – och i alla fall på landslagsnivå – nu så mycket bättre att man inte längre, avsiktligt eller oavsiktligt, kan vara sexistisk och komma med ursäkter som att damfotbollen inte haft tid att utvecklas, att resurserna inte finns, att gräsrotsspelet inte hunnit breda ut sig tillräckligt, osv. Mycket av detta stämmer ju fortfarande i vissa avseenden, men de duger inte längre som ursäkter. Tack och lov.

Det innebär att man å andra sidan kan vara lika kritisk som man är mot herrfotbollen. För att generalisera ganska hårt, mitt huvudsakliga intryck av nästan samtliga lag som deltog, inkluderat USA, är att spelet mellan straffområdena är av mycket hög kvalitet: passningsspelet, taktiska omställningar, interaktionen mellan backar och mittfält, osv. Men om man konstaterar det så nuddar man än en gång vid genusstereotyperna, dvs vad som är bra med damfotbollen är just något som kvinnor-som-grupp behärskar väldigt väl: samarbete, intuitiv inbördes förståelse, empati, solidaritet.

För där jag ofta tyckte det brast i spelet är just när det kommer till straffområdena, särskilt i anfallet, där det ofta krävs individuella prestationer, en viss egoism, att sluta passa och bara skjuta. Inget illustrerade det bättre än USA i finalen när en anfallspelare (minns inte vem) två-tre gånger i andra halvlek kom ensam mot en försvarare + målvakten, när det bara ska bli mål enligt alla möjliga spelmallar. I stället för att snabbt hitta en av många vinklar hon hade tillgängliga, försökte hon dribbla sig förbi försvararen, förgäves. Det påminde om svensk hockey på 80-talet när man skulle passa in målen, inga slag- eller dragskott från distans.

Och så säger jag bara: Sofia Jakobsson… Snabb som vinden, stensäker blick, spelkänsla. The real stuff.

Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om du vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.

+ Jag lägger upp den här posten allt emellanåt när Statcounter (när Statcounter fungerar, vill säga, för det är en av de risigaste, långsammaste tvåtaktsmotorer som mopedinternet lyckats åstadkomma, enligt min erfarenhet). I alla fall, när jag emellanåt ser att någon klickar på min nerstängda kontaktlänk, åtta gånger i rad, så lägger jag upp den här posten. Just so you know.

Aaron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism‘ (Verso) är bra på sitt sätt, men också otillfredsställande på många andra. Bastani hör till Novara Mediagänget, en vänstergrupp som är bra på, vad ska man säga, braskande saker men därför också lite gapiga, särskilt på Twitter.

Boken plöjer vidare i vad man kanske kan kalla Paul Mason-fåran. Postkapitalismens konturer blir allt skarpare. Produktionskostnaderna på strängt taget alla områden rusar mot noll. Det är inte bara information som wants to be free, det gäller fler och fler tillverkingar, materiella som immateriella. Snart – mycket snart – kommer kapitalismen att förtvina pga att det inte finns några vinstmarginaler kvar. Allt blir gratis: bostäder, sjukvård, energi, och vi kan alla spendera resten av våra lyxliv på en hållbar jord med att skriva kärleksdikter till varandra och äntligen, för första gången, bli the authors of our lives.

Men ‘FALC’-boken, efter alla trumpetstötar om den runt sociala medier under lång tid, visar sig vara mer shoppinglistan än själva inköpet. Den listar allt som håller på att bli tillgängligt för oss, mer eller mindre kostnadsfritt – och det är intressant nog – men nämner uppseendeväckande lite om den politiska processen som ska göra denna utopi verklig, annat än att man måste börja lokalt och att kapitalismen säkert kan uppfinna en del metoder att skapa brist (scarcity) och därmed fortsätta profitera. (Alltså ungefär som med 5G, som i princip bara är mycket bättre wifi för alla, överallt, men som leverantörerna kommer att ta betalt för som data).

Slutomdömet blir att ‘FALC’ är en intressant bok av en jävligt tech-savvy ung man som tyvärr inte har – eller i alla fall inte lägger i dagen – särskilt mycket hum om politiska realiteter.

Nästa bok i sommarläsningen: Martin Nyströms ‘Konsten att se långt. Nya perspektiv på Evert Taube’ (Arche Press)