En gång för inte så länge sedan såg jag det som mer sannolikt att världen skulle förvandlas till vaniljglass och lakrits. Att vulkanerna började spy jordgubbssylt. Att all vapenammunition i fortsättningen bara skulle bestå av pistachnötter. Att Olle Hedberg skulle återuppstå från de döda och dansa nakendans inför Karl Ove Knausgård en torsdagkväll i Vedbaek. Att månen skulle gå upp i öster och stanna där medan solen tar semester i Askim och aktar sig för att bli solbränd. Att Himalaya en vacker dag vänds upp och ned på och blir ett nytt asiatiskt innanhav fullt av makrill (fast på burk). Att Joe Hill överlevde arkebuseringen och fortsatte leva ett hemligt transliv som Greta Garbo (titta på likheterna!). Att vetenskapen skulle visa att två plus två inte är fyra utan 4.01 samt att två-och-en-halv plus två-och-en-halv är och förblir två-och-en-halv, hur man än räknar. Att alla filmer från och med Ingmar Bergman är mycket bättre baklänges, särskilt japanska filmer. Att Gud finns och att hon heter Hendrix i efternamn. Att det damm som samlar sig på överkanten av brevlådan i min ytterdörr egentligen är uttorkade svettdroppar från den första antika Olympiaden, 776 år f.Kr. Att ingenting kunde bli någonting, bara man stirrade på det tillräckligt länge. Att vaniljglassen och lakritsen, som allting består av, är utomjordingarnas sätt att tala om för oss att det går att leva tillsammans som godis…

…än att Alexander Boris de Pfeffel Johnson skulle kunna bli Storbritanniens premiärminister.