Läckert omslag på senaste New Statesman, för att illustrera en debatt som nu tagit fart ordentligt. Länk till Robert Saunders essä (jag tror man kan läsa tre gratisartiklar i månaden på NS) Detta i synnerhet som det nu verkar allt mer troligt att Boris Johnson blir partiledare/premiärminister, hur otroligt det än kan tyckas. Hans rivaler är heller ingen upplyftande samling individer. Tänk er en blandning av Mogens Glistrup och Sten-Åke Cederhök i Ängelholms nyårsamatörrevy. Inte särskilt roligt, alltså.

PS: Showing your age… Referenserna till Mogens Glistrup och Sten-Åke Cederhök placerar mig definitivt i en viss åldersgrupp, men vi vet ju sedan enkäten att majoriteten av läsarna befinner sig vid samma stadium av livsbanan. Till yngre läsare kan jag bara säga, Google the fuckers, then…!

+ Från den oefterhärmliga Sarah Dempster (@Dempster2000):

Things that would be better at running the country than Boris Johnson: 1. whitebait 2. tights stuffed with newspaper 3. gas 4. moustache on plinth 5. ASDA Smart Price Minced Beef & Onions (98p) 6. the A47 7. mollusc 8. scalp on doily 9. marrowfat peas in centrifuge 10. duck’s memory of war 11. Wickes Corrugated Flexible Conduit 20mm x 5m 12. yam

Det här med Open Source Intelligence är en av de intressantaste sakerna som hänt inom, jag skulle sagt journalistiken, men det är ju oftast inte journalister som jobbar med OSINT utan folk från en mängd områden som arkitektur, forensics, geografi, osv. Det är på sätt och vis en sann medborgarjournalistik. Den här bloggposten på NYRB är en föredömlig historik och genomgång av fenomenet, inte minst hur det ibland krockat med konventionellt undersökande journalistik, som i fallet Seymour Hersh och Syrien.

Själv läser jag regelbundet websiten Bellingcat, en av de första och viktigaste onlinegrupperna som sysslar med OSINT. Många har också spekulerat om man inte skulle kunna göra ett OSINT-projekt av det som hände på Sveavägen/Tunnelgatan 28 februari 1986. Läser man, som jag gör, Gunnar Walls blogg (se länklistan) så är det lätt att förlora sig i alla de variabler som styr vilka vittnen som var var, såg vad, agerade hur, särskilt kanske vad gäller diskussionerna kring Skandiamannens eventuella roll.

Jag vet att en del har funderat på om man skulle kunna anlita en grupp knuten till Goldsmith’s College här i London, Forensic Architecture, som redan genomfört ett flertal imponerande projekt. Vem som skulle stå för omkostnader och liknande återstår kanske att reda ut, men varför inte Palmegruppen själv? Hur som helst tror jag en exakt grafisk-digital reproduktion av händelseförloppen, inkluderat samtliga variabler, skulle lägga väldigt mycket i dagen.

En vän skickade mig just den här gamla (aug 2017) artikeln ur The G om att John Milton och Galileo Galilei verkligen träffades i Florens i slutet av 1630-talet, hur det kom att påverka Milton och Paradise Lost, och så vidare. Sådana osannolika möten får man alltså noga mäta på bevisvågen, men Milton/Galileo verkar ju väga ganska tungt på skalan. Aningen mindre så med det möte Strömberg och jag skrev om i en radiopjäs 1979, mellan Groucho Marx och Ezra Pound: att de båda bevistade Eliots begravning 1965 är säkert, men allt därutöver, kalla det kreativa spekulationer…

Ännu mindre sannolikt är det mest fantasieggande och hårresande av alla. Det finns dock mer än en chans att Adolf Hitler och Ludwig Wittgenstein möttes. De gick i samma årskurs på samma skola i Linz, den hette Fadingerstrasse Bundesrealgymnasium. Hitler skriver tydligen (har inte läst den) i ‘Mein Kampf’ om en långväxt, snygg jude från en rik familj som hade skrattat hånfullt åt honom i skolan pga någon händelse. I sitt ökända tal från 1939 om judarnas framtida öde säger han också att “de kommer nog inte att skratta så mycket längre till” (ej ordagrant, har källorna någonstans om så önskas).

Det outsägliga. Det utsägliga.

Det har varit lite för mycket me-me-me den senaste veckan. Så nu tänkte jag förklara varför Lionel Messi är så bra.

Det är som när man lär sig köra bil. Att lära sig köra bilen är inte särskilt svårt, det tar tre-fyra lektioner: ratten, bromsen-gasen, kopplingen och växelspaken (när sådana fanns), backa runt ett hörn, ligga på mittläget (eller vad det heter) när man stannar i uppförsbacke, osv osv…

Det som tar tid att lära sig är ju trafik. Framför allt att fatta de tre avstånden: det som händer närmast inpå en (barn som springer ut i gatan), det som händer i medeldistans (det där ljuset ska just slå om till rött, sakta ner), och det som händer på långavstånd (stockning där framme, jag tar genvägen här).

Samma med Messi. Titta på vad han gör när han tar sig igenom försvaren. De är så nervösa att de ställer sig i försvarsläge, dvs med benen isär, och Messi bara nutmegs them. (Vad heter det, att spela bollen mellan benen?) Det är så han funkar, det är så han kommer vidare in i motståndarnas straffområde. Lägg därtill att han har ett balanssinne som inte är av denna världen.

Men – det är trafiken som räknas. Det som om han har en personlig drönare ovanför plan, som ser hela schemat, som ser hela dramaturgin, från början till slut. Det finns miljoner “10 bästa Messigrejerna” på YouTube, men titta på dem noga och se att han tittar upp mer än han tittar ner. Som med bra hockeyspelare behöver han inte veta vad klubban gör med pucken just då, bara vart den är på väg.

Geni av den sorten är en balans mellan taktik och strategi (underbyggt förstås av fysik och skicklighet, jo jo) men det är balansen mellan det lilla och det stora, det lokala och det universella. Ingenstans inom sporten har jag sett den balansen mer perfekt, tror jag. I alla fall inte inom fotbollen.

+ På tal om bilar. Igår eftermiddag stod Paul, Phil och jag på parkeringsplatsen och beundrade Pauls nya Ford Mondeo kombi. Så ska man ju säga något beundrande om den, det hör ju till. –Rymlig och bra, sa jag. Phil, i sin tur, är kanske inte det vassaste verktyget i lådan. –Nice colour, too, sa Phil. Det blev tyst. Det är en vit bil.

Jag önskar mitt liv vore lite mindre konstigt. Jag satt just och tittade på tredje och sista avsnittet av 7Up, där avslutningen ägnas åt Neil (inte “Andrew”, som jag trodde han hette), han som de hittade vid 28 i högländerna, vilsen och hemlös. Och med mentala problem, som inte har försvunnit. Han är så underbar, kämpar mot mörkret, fortfarande aktiv i politiken och kyrkan. Det börjar välla upp i en.

Så kommer ett reklamavbrott och den första annonsen är min egen röst. Jag är nämligen numera “The Voice of Dettol” (det var den första av dessa två reklamfilmer). Det kändes som om jag inkräktade på Neils liv. Självklart har jag inget med saken att göra, annat än att ha gjort ett jobb. But – I’m sorry…

Dr John är död. Under långa skeden av mitt liv var Loop Garoo min nationalsång. Ett av de riktigt stora originalen.

Jag tvekade in i det längsta om jag skulle skriva och lägga upp det här, och kommer kanske att ångra mig. Men, skit i det, för det finns ett principiellt resonemang bakom det hela som jag tycker är, ähm, inte oviktigt.

Jag fick just avslag på en ansökan om treårigt arbetsstipendium från Författarfonden. Jag är, och jag menar detta uppriktigt, varken särskilt förvånad eller besviken. Anledningen – både till beslutet och min reaktion – är att det absolut främsta kriteriet SVFF anlägger är att man ska kunna uppvisa en någorlunda regelbunden produktion, särskilt under perioden från när man senast fick stipendium. Och det kriteriet blir desto viktigare ju större stipendiet i fråga är; se närmare förklaring här (pdf).

Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att min bokproduktion varit särskilt regelbunden, annat än kanske alldeles i början: 1980, 1982, 1985, 1987, 1995, 2000 och 2018. Så jag tycker faktiskt beslutet är fair enough. Sådana är reglerna, och har dessutom alltid varit det, så länge jag kan minnas. Jag har aldrig varit bra på att få stipendier och det har alltså sina randiga skäl just i dessa rutiga orsaker.

Å andra sidan kan man fråga sig om en författares produktionstakt borde vara det allra första kriteriet, det som brädar allt annat? Min åsikt är att, jo, det är en viktig aspekt av saken därför att det berättar mycket om ens professionalism, commitment och litterära utveckling. Men det är också ett slående kvantitativt, mekanistiskt och Fordist sätt att se på kulturproduktion.

Och det inte bara för att det synsättet väljer att helt bortse från hur en individs ekonomiska och yrkesmässiga situation kan se ut, som i mitt eget och många, många andras fall. Utan också, kanske framför allt, för att vi numera lever i en helt annan kulturproduktiv värld än vi gjorde på t.ex. 1980-talet.

Det är, som allom bekant, en av de mest prekära arbetssituationer som finns att vara fri yrkesutövare nu för tiden, och inte bara för att det allmänna ekonomiska läget är som det är. Frilansjobben blir allt färre och arvodena stagnerar. Man skär ner på kulturbevakning och artikelutrymme, allt färre think pieces, väldigt lite facklitteratur recenseras. Man kan inte längre “profilera sig” analogt, den tiden är svunnen. Alla kan inte skriva deckare.

Kort sagt, det kostar på att skriva en bok. Om man inte har stipendium.

SVFF:s produktionskriterium är nog förvarbart, än så länge. Men jag undrar om det inte redan nu börjat gnissla betänkligt mot den verklighet vi kulturproducenter lever i.

Jag skrev om den här på Pressylta för sju år sedan och för fjorton år sedan (!). “Världshistoriens bästa teveserie” som jag fortfarande vill kalla den, dvs Michael Apteds “7 Up“, som tog sin början 1964 och nu nått nionde avsnittet, när de medverkande är sextiotre. Jag tror den brukar visas i Sverige också, programlänken går i alla fall till ITV, men den funkar kanske inte. Det här avsnittet visades i måndags, men jag har väntat och ska se den ikväll. Och precis som förra gången: “Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…”.

+ I det här första avsnittet fick vi alltså träffa Tony, the cheeky chappie, taxichaffisen från East End, seriens stjärna kanske. Sue, den urtrevliga, extroverta kvinnan som var försiktig i valet av karlar, men nu lever ett gott liv. Andrew, den internatutbildade 7-åringen som läste Financial Times och blev advokat. Och så Nick, bondsonen som blev kärnfysiker i USA, och därefter lärare. Ett av programmens teman är ju hur det engelska klassamhället präglar människor och det kunde knappast illustrerats bättre här, med sin blandning av förutsägbar livsbana och den melankoli som följer därav. Helt förtrollande.

Hade ett hälsorelaterat skrämskott idag. Jag ringde telefonservicen NHS111 och fick ordern att omedelbart ta mig till akuten. Fuuuuck…! tänkte jag. Men det visade sig till slut inte vara någon fara på taket, kusten klar, grönt ljus. Bortsett från att jag kanske borde leva “ett lite mer hälsosamt liv”. -Your body is telling you to treat it nicer…, sa läkaren.

Jag vet ju att det finns massor att klaga på, men fy fasiken vad allmänna sjukvården är imponerande. Det här var akuten på mitt “lokala” sjukhus, Homerton University Hospital och inkluderade EKG, blodprover, blodtryck (för högt!) och kroppsundersökning, plus ett halvtimmeslångt förhör om mitt allmäntillstånd.

Detta alltså en vanlig tisdagseftermiddag, med rätt mycket folk. Men det gick snabbt och smidigt, de behandlar en grundligt, vänligt och informativt, och jag gick därifrån inte mycket mer än två timmar efter jag kommit. Och detta tänker de jävla idioterna sälja ut till Donald Trump!

Det är en massa konstiga flygfarkoster i skyn. USA-imperialismens hårdvara. Nåt mer tänker jag inte säga om The Munsters besök. Jag följer cricketen istället, vansinnigt spännande England-Pakistan, de förra behöver 57 runs på 5 overs (30 bollar). Nagelbitare.

Pakistan vann med 14 runs. Snyggt jobbat, särskilt som de kraschade mot Västindien i första matchen. England har saker att se över.

Kvällens underhållning: