Ett riktigt fynd, nu på årsdagen, Svensk Talfilms ‘En dag med Ingo’, c:a tjugo minuter lång. Bara scenen med New York-mobben i Stockholm… Kläderna, bilarna, flygplanet på Torslanda. Men en gåta återstår för oss kännare: var någonstans äger den där modevisningen rum, med Lasse Dahlquist som konferencier? Kan det vara Gillblads? Vågen? Lorensberg? Alla tips mottages med taxamet.

Idag kommer en rapport från The Sutton Trust och Social Mobility Commission (The G:s referat här) som – för vilken gång i ordningen? – bekräftar vad jag skrev i Londonboken (bl.a. i politikkapitlet s 159ff och i musikkapitlet s 269ff) om hur samhällets högsta poster domineras av privatutbildade män (för det handlar ju huvudsakligen om män).

Särskilt intressant den här gången (se tabellen i artikeln) är hur de tagit upp de två huvudsakliga medelklassidrotterna cricket (43% privatutbildade) och landslagsspelare i rugby (37%), medan landslagsspelare i fotboll bara har 5%, jämfört med 7% för befolkningen i stort. Popstjärnor ligger fortfarande högt, på 30%, och top actors (med vilket jag antar de menar både kvinnor och män) på hela 44%.

Jag vaknade i morse, som jag ofta gör, med ett ord eller en fras i huvudet. Nu har jag ingen aning vilka dunkla, drömtyngda skrymslen och vrår dessa ord kommer ifrån, och det är nog lämpligast att inte börja leta heller. Det som hade fastnat i morse var ordet bellwether.

I konkret betydelse har det ju med fåravel att göra. Det är den kastrerade baggen med klocka om halsen som leder fåren och talar om för skötaren var någonstans de befinner sig på ägorna. I överförd betydelse är det vad vi nog skulle kalla “trendsättare”: en bellwether constituency är en valkrets, som Basildon i Essex, som alltid röstar på det segrande partiet i parlamentsval.

Fast jag hade ingen aning om vad det skulle heta på svenska. Och inte undra på det: mitt (rätt gamla) lexikon säger “skällgumse (med klocka)”. ‘Scuse me? Då wikade jag och såg att “gumse” förvisso är ett annat namn på en bagge. Men en kastrerad bagge heter “hammel”, så egentligen borde det heta “skällhammel”. Och det där “(med klocka)” verkar ju lite överflödigt, eftersom första ledet kommer från “skälla”. Hmmm…

Hur som helst, har vi inte något annat ord/metafor för “trendsättare”, den första “varnings”klockan, liksom? Medan ni funderar på det återgår jag till vardagens bestyr, att städa lägenheten…

+ Wether, kastrerad bagge, kommer från fornnordiskans “vädur”, enligt OED.

Boris Johnsons valkampanj är ju i blåsväder sedan i fredags. En granne spelade in ett våldsamt gräl mellan BJ och hans flickvän tidigt fredag morgon, kallade på polisen och gav sedan inspelningen till The G. Dessutom kan Observer idag berätta att BJ samarbetat nära med Steve Bannon, trots att BJ alltid förnekat detta.

Men det är det där grälet som möjligtvis kan sabba det för BJ. Vilket vore helt enligt den narrativa logiken, dvs att han inte faller på grund av några politiska skäl – det finns inte särskilt många “politiska skäl” hos Johnson – utan helt enkelt därför att han är a complete dickhead. Som alla länge vetat.

Och för övrigt, vill man ha en utmärkt och skarp inblick inte bara i Boris Johnsons värld utan hela den Oxfordutbildade 80-talsgenerationen så ska man läsa Simon Kupers artikel i FT för några dagar sedan. Jag skrev lite om detta med confident superficiality i Londonboken, sid 159ff. (FT-artikeln bör vara gratisläsning, de har två-tre sådana per vecka, tror jag).

Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli
har nog svenska kulturens längsta namn.
Att skriva eller säga det kräver att man är tålig
så man inte snubblar innan man kommer fram.

Och man undrar ju, för det står inte skrivet,
vem Ringskog, vem Ferrada och vem Noli var?
Att de kände varandra, alla tre, får man ta för givet,
men på det är det nog bara Caroline som har svar.

(Sorry, nothing personal, för jag har inte mycket hum om vem Caroline Ringskog Ferrada-Noli är, har bara sett namnet skymta förbi när jag seglar igenom svenska kultursidor då och då. Detta bara som en övning i hur man får in radbrytningar i samma paragraf – eller block, som det nu heter – i den nya, helvetiskt komplicerade versionen av WordPress. Experimentet lyckades, men jag vet fortfarande inte riktigt hur eller varför. Om ni inte passar er kan det komma fler verser, tills jag fått ordning på det.)

A disciple of fear and theorist of absolutism, terrified of civil war and collapse, Hobbes may seem a world away from our comparatively placid politics. In the modern British state, fear is dispersed through the buffers of impersonal departments and agencies. It comes in a brown envelope announcing a new reduction in your benefits or an increase in your rent, or keeps you awake at night working out how many meals you will have to miss yourself this week in order to feed your children. It is low-grade and constant, but Hobbes shows that it is also intentional: fear produces biddable citizens. Any prospect for broader change must somehow dissipate that fear; it must also reckon with Hobbes’s insight that political institutions are more fragile than they seem, though their wreckers are more likely to come from the ranks of the wealthy than the insurgent rabble he feared.

Läsvärd bloggpost på LRB av James Butler.

En ny undersökning från @YouGov bland konservativa partimedlemmar, de som alltså till slut ska rösta fram vår nya premiärminister i juli, visar följande.

46% skulle gärna se Brexitpartiets Nigel Farage som ledare för Torypartiet. 63% skulle acceptera att Skottland lämnar Unionen som ett pris att betala för Brexit. 61% skulle gå med på significant damage to the economy som ett acceptabelt pris att betala. 59% skulle acceptera förlusten av Nordirland. 54% skulle acceptera att Konservativa partiet gick under som ett pris att betala för Brexit.

Jag menar…

I The G i morgon har David Shariatmadari ett utdrag ur en kommande bok om språktvister världen över. Jag tycker i och för sig inte exemplen är särskilt uppseeendeväckande, men man får kanske läsa hela boken för att få till sig resten. Vi har diskuterat dem förut. Var kom japanskan ifrån? Varför envisas tyskan och franskan fortfarande (nätt och jämnt) med femininändelserna (“Schauspielerin”)? Varför säger spanjorerna “Argelia” i stället för “Algeria” när man ändå har så många arabiskhärledda ord som börjar på “al-“?

Ett par svenska saker jag funderat på under senaste tiden.

Skjutning. Är det helt enkelt ännu en anglicism (shooting)? Ordet förekommer historiskt (enligt svenska.se) enbart med prefix, som “beskjutning”, “inskjutning” och sedan det mycket modernare “skolskjutning”. Kanske just för att fenomenet är så modernt? “Skottlossning” är ju något annat. Men – och mitt minne sviker mig här – om det förekommit en shooting skulle man förr inte kallat det “skjutning” utan använt en omformulering som “en man sköt besinningslöst mot folkmassan” eller liknande.

Random. Jag såg det senast i dag i en ingress i SvD. Det är ett underbart ord på engelska. När man gått en krogrunda på 72 timmar och kommer hem och frun frågar vafan som hänt säger man bara, “Oh, just some random shit…”. Men vad är det för fel på det lika underbara ordet “slump”? Jag slumpade iväg på krogen. Jag skyller på slumpen. Det var slumpen som bjöd, hur kunde jag tacka nej? Det är en grad av fantasilöshet och indolens som jag finner riktigt upprörande. Men egentligen inte. Vi har Boris Johnson. Ni har random shit.

Det har varit 16 juni 1904 hela dagen idag, som vanligt. (Bortsett från att det också råkar ha varit Fars Dag och, jo tack, jag åt en underbar lunch med sonen, jag tog pannstekt kummel). Men som varje Bloomsday på senare år känner jag att ögonblicket kommer allt närmare för min tredje läsning av ‘Ulysses’. Första gången var jag väl 16-17 och fattade inte då hur man läser den, bara att jag föll pladask för inledningen.

STATELY, PLUMP BUCK MULLIGAN CAME FROM THE STAIRHEAD, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed. A yellow dressing gown, ungirdled, was sustained gently-behind him by the mild morning air. He held the bowl aloft and intoned:

— Introibo ad altare Dei.

Hur man läser ‘Ulysses’, och än mer ‘Finnegans Wake’, fattade jag först några år senare. Det var för att jag tog med mig en annoterad upplaga av den senare när jag flyttade till Dublin 1971, något av det klokaste jag någonsin gjort (särskilt vid tjugo års ålder…) Låt saker passera förbi, läs gärna högt-i-andanom, lyssna på musiken, smaka på orden.

Fast det handlar heller inte om att vara läsare i konventionell mening, utan snarare åskådare och åhörare. De är som sådana där tavlor man måste blindstirra på för att se vad de föreställer. Först när man tagit ett eller ett par steg bakåt börjar historien berätta sig, det är då man börjar se och höra.

Jag läste om ‘Ulysses’ nån gång mitten på 90-talet, och det börjar alltså bli dags igen. Det ligger en gammal amerikansk pocketupplaga i någon av lådorna i garaget. Jag tror tiden är inne.

Pressylta just nu är ett slags Bir Moghrein, en ökenstad i Mauritanien där man har en WhatsApp-grupp för att spåra förrymda kameler. Och inte mycket mer. Det är torrt, hett, ingenting händer. Tanken befinner sig i andra sfärer, andra geografier. Kroppen befinner sig visserligen i London, men ändå långt därifrån. Paris, kanske.

Jag återkommer när jag landat igen.