Jag ska inte dra ut approprieringsdebatten i onödan, men en aspekt av den är värd att kort belysa så här i ett PS. Och ursäkta mig om detta låter lite mästrande. Men det här med hår, särskilt i svart kultur, kanske framstår för en del som ett marginellt modefenomen som nästan enbart kan tolkas ur ett populärkulturellt perspektiv. Så är det inte. Anledningen att jag tog upp Amanda Lind i den ursprungliga posten är just därför att hår länge har varit ett oerhört kontroversiellt och betydelsefullt inslag i svart kultur och självbild, ända sedan slaveriets dagar.

Mycket av det har att göra med “Good Hair”, som Chris Rocks dokumentär från 2009 hette. Vad säger det om svart kultur, frågar man sig, att så många gör sig sådant besvär att räta ut sitt hår? Varför denna “desire to conform”, som Emma Dabiri kallar det? Varför Eldridge Cleavers erotomana önskan att få känna “long, soft, silky hair”? Från början av 70-talet blev ju afrofrisyren ett sätt att sluta “conform” och återerövra sin självbild. Det finns en scen i en dokumentär från den tiden (glömt titeln) när Angela Davis får syn på en vit kille med en lika stor afro som hennes, fast blond, och hon kommenterar med drypande sarkasm: “How cute…!”

Att som vit lägga sig till med, exempelvis, dreadlocks är långt ifrån en oskyldig, historielös popkulturell hommage. Det innebär att man tar ett kliv in i en ofta plågsam kontext, ärrad av historia och förtryck och fördomar, i vilken ens goda intentioner till slut bara får något självgratulerande över sig. Det tolkas ofta som en brist på respekt, och jag måste säga jag förstår varför.

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.

Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.