Hittills har bara tre kampanjer hört av sig, och inget av de “traditionella” partierna, bara Farages Brexitparti, Ukip och en oberoende remainare vid namn Mike Shad. Under tiden har May presenterat “sista chansen” att rädda WA, att röstas på om några veckor, inte långt efter Trumps statsbesök, vad jag fattat. (+ Ännu bättre. Omröstningen sker veckan som börjar 3 juni, mitt under Trumps statsbesök och ceremonierna kring Normandie 75)

Låt mig inte uppehålla er för länge: inget kommer att funka.

PS: Varför har WordPress blivit så jävla krångligt?

…jag kan rösta om Brexit spelar det inte nån som helst jävla roll. Allt jag kan säga är: inte blir det Labour för min del i alla fall. I en ledare idag uppmanade Observer “Europavänner” att rösta på något av Remainpartierna: LibDems, Greens, ChangeUK eller SNP/PlaidCymru. Ett traditionellt lågt valdeltagande i EU-val kommer förmodligen att bli ännu lägre, men just i London förutspås särskilt Labour göra katastrofalt ifrån sig. Precis som Tories bryr de sig helt enkelt inte om att bedriva någon valkampanj.

Mer betydande är, som en möjlig konsekvens av torsdagens val, vad som händer under sommaren och tidiga hösten med Tories och Labour. De senare, under Corbyn, har helt fipplat bort vad fördelar de kunde dragit av Brexitkaoset, och kan få betala för det; de förra står inför ett partiledarval där 124,000 partimedlemmar (medelålder:72) får bestämma att Boris Johnson blir vår nästa premiärminister. Om någon trodde detta redan var en shitshow – you ain’t seen shit yet…

Den Emil Boldt-Christmas jag nämnde i föregående post var alltså den f.d. marinattachén i London 1936-39, som strax efter kriget gav ut den kontroversiella boken ‘Voro vi neutrala?’. Den gav upphovet till den omstridda självrannsakan den svenska militären, särskilt flottan, fick genomföra vad gäller “nazistanstrykningen”, en process som höll på till långt in på femtiotalet.

Jag hittade igår en intressant bakgrundsartikel, “Voro vi neutrala – affären Emil Boldt-Christmas 1946. Sammanfattning av Urban Sobéus artikel i KKrVAHT nr 2 2002”. För den som vill veta mer om denna intressanta kontrovers är det utmärkt läsning. En sak jag inte visste var att Boldt-Christmas strax efter krigsutbrottet blev personligen inbjuden av Churchill att närvara vid några av den brittiska flottans övingar. Och:

“Churchill kallade Boldt-Christmas till ett enskilt samtal där han fick ett budskap med hem till den svenske statsministern. Efter hemkomsten träffade han Per Albin Hansson personligen men vad budskapet innebar har jag ej kunnat utröna.” Jag undrar om historiker lyckats få reda på vad budskapet innehöll?

The G fortsätter sitt Sverigetema idag med en långläsare om Palmemordet av Imogen West-Knights. Och jag tycker det är en ganska rimlig summering av åren som gått. Vissa saker skulle man kunnat lägga mer betoning på, andra mindre, men även långläsare har ju sina gränser.

+ En annan sak med Åsbrinks resonemang om den påstått kompakta tystnaden under och efter kriget (se gårdagens post) är ju att det i sin tur tystar ner de många röster som under hela kriget – och efter – tog klar ställning mot nazismen: aktivister, publicister och författare som Ture Nerman och kretsen kring Trots Allt!, Armas Sastamoinen och Arbetaren, Emil Boldt-Christmas, och många andra, inkluderat Torgny Segerstedt fram till hans död strax före krigsslutet. Som om dessa röster plötsligt skulle valt tystnaden vad gäller att ställa tysklandsvänner och nazistsympatisörer till svars! Tvärtom gjorde de naturligtvis rättmätigt väsen av sig, inte minst vad gäller Ture Nermans kritik av bedömningsnämndens högst begränsade befogenheter. Att Åsbrink ignorerat alla dessa röster tycker jag är nära nog obegripligt.

Elisabeth Åsbrink skriver en lite konstig sak om Sverige i dagens The G. Jag fick just ihop ett insändarsvar, som säkert inte kommer in för det är nog för långt. Men här är det i alla fall:

Elisabeth Åsbrink (Guardian 14 May 2019) is not quite right in saying there were “no postwar legal or moral purges” of Nazi sympathisers in Sweden. The ‘Sandler Commission’, set up in 1946, looked into the often brutal way refugees had been dealt with, in particular the role of the Security Police. At the same time, the so-called ‘Assessment Board’ began vetting civil servants with “extreme political views”. Above all, the Swedish military saw widespread purges of Nazi sympathising officers, a process that lasted well into the 1950s. To be sure, some of these reckonings may have been legally rather toothless and their results ineffective – but was Sweden really unique in this respect?

           I also find it odd that Åsbrink should claim a general ignorance in Sweden as to concessions made to Germany during the war. The sealed troop trains thundering back and forth to Norway were certainly no secret to people living on Sweden’s west coast; throwing rocks at them became something of a pastime for many. The passage of the Engelbrecht Division from Norway to Finland across northern Sweden in June 1941 was the subject of heated debate both during and after the war, as were of course Swedish exports to Germany up to and beyond Stalingrad. Ignorance of these matters, where it exists, is of course lamentable but you would really have to be extraordinarily deaf to the public debate of the past six decades in Sweden to have avoided them.

            I do agree with Åsbrink that it could be claimed Sweden built up its postwar welfare state on its wartime profits, in particular health care and public housing. But, as with the concessions to Germany during the war, critics like Åsbrink (and she is not alone) never want to answer the question: what else should Sweden have done – and when? Denied the passage of Engelbrecht Division in ’41 and faced the very real risk of Germany occupying at least northern Sweden, so rich in raw materials? Should it actually have held back on the construction of the welfare state after the war? Why? Out of sympathy for our less fortunate neighbours?

            I, too, used to feel a need to apologize for the fact that Sweden was never occupied by Germany during the war. Then, one day in the 1980s, I interviewed the late Henry Denham, Britain’s naval attaché in Stockholm during most of WWII. As I began to express a degree of shame over Sweden’s concessions to Nazi Germany, Denham held up his hand and said: “What else could they do? They had a job to perform, it was a difficult balancing act.” He was not just being polite.

Gunnar Pettersson

Bytte just svart bläckpatron i min printer och som alltid undrade jag om det kommer en vacker dag när vi kan göra oss av med dessa åbäkiga, plastkrångliga, djupt analoga pjäser som står där och surrar uppgivet nere på golvet under skrivbordet, till förmån för något mycket behändigare och digitalare. Jag menar, med the internet of things och 5G och alltihop: när ska det bli lättare att skriva ut grejer? Som man ju fortfarande måste göra då och då, kvitton till skattmasen, bland annat.

+ Förresten undrar jag om de inte bara är till för att sälja bläckpatroner… Den jag köpte i morse kostade drygt sexton pundare. Var det inte förr i världen att de “brände in” texten på nåt sätt? Kanske en väg att gå (tillbaka)?

In other news… Med tanke på föregående diskussion påminde mig någon just att jag faktiskt själv redan skrivit min autofiktion, Gunnar Pettersson (arbetstitel) (pdf). Fast det kanske inte räknas som fiktion eftersom vartenda ord är sant.

Under min veckoliga genomgång av svensk press hittar jag i SvD ett antal utdrag ur Ulf Lundells nya bok “Vardagar 2”. Som:

“Talmannen, svettig i Reaganpannan/ föreslår nu på fredag att Löfven ska bli statsminister/ Tror jag inte mycket på/ Det blir extraval”

Eller:

“Det har varit och är fortfarande drev/ Akademien/ Det är så djävla dumt och överdrivet alltihop (…)/ Jag har gått och svurit åt skiten/ Alla drev är lika”

Jag inser att svaret på frågan är “Nej, inget skämt”, men det tog mig en avsevärd stund att komma fram till det. Och det ligger faktiskt en liten, liten misstanke kvar hos mig att det trots allt handlar om satir, fruktansvärt elak i så fall.

Det kan alltså bli helengelskt i både Champions League och Europaligan, om nu Chelsea klarar sig hemma mot Eintracht och Arsenal överlever ett första mål mot dem i Valencia (eeek!). Båda tveksamma, i högsta grad. I så fall vinner Arsenal lätt finalen i Baku och Liverpool slår ju Spurs i Madrid.

Men med allt som är fel med elitfotbollen generellt, och PL i synnerhet, så måste man ändå konstatera att det är en liga som fortfarande inte lider av en- eller tvålagsdominans (typ Tyskland, Spanien och Frankrike) utan att det är dessa sex lag som brukar strida, inte om att vinna PL utan att hamna bland de fyra första CL-kvalificerande lagen.

Och så kommer två fightbacks av hjärtklappande triumf som vi nu upplevt ett par kvällar i rad. Om jag ska välja något speciellt så är det ju 4-0-målet mot Barcelona, Alexander-Arnolds hörna, Barcelona helt bortkollrade, ryggen mot bollen, ser inte vad som händer. Sagolikt. Enkelt. Smärtfritt.

Stå utanför en tunnelbanestation vid tretiden på e.m. måndag till fredag. Där ligger en hög med färska Evening Standards, säg femtio stycken, gratis att ta för sig. Om man stannar kvar en stund märker man snart att drygt hälften av de som nyper åt sig ett ex inte tar den tidning som ligger på toppen av högen, utan hellre den som ligger näst längst upp, eller t.o.m. ännu längre ner. Märkligt, kanske, eftersom att ta den översta tidningen går snabbare till, en rörelse man gör med bara ena handen. Ska man ta ett ex längre ner kräver det båda händerna, en som tar tidningen och en som håller högen kvar någorlunda intakt.

Men det måste också ha djupare psykologiska grunder. Jag tror dessa människor bekymrar sig över att någon redan tagit den översta tidningen, bläddrat lite snabbt i den och sedan lagt tillbaka den igen. Det behöver inte vara något fel på tidningen i sig – tillskrynklad, sönderriven, eller så – utan har att göra med att nyheterna i den i så fall redan blivit lästa och därför är begagnade nyheter – och vem behöver begagnade nyheter? Dessutom ska man ju hålla i minnet: att öppna en tidning har erotiska övertoner, vilket Pete & Dud gjorde en sanslös sketch om en gång, som jag inte hittar nu (“Well, I gave the Radio Times a right going-over last week, then…”)

Detta apropå, ähm, att jag tog tunnelbanan för en stund sedan. Djupa prylar, med andra ord.

Även om det är helgdag idag, May Bank Holiday, en av de tystaste dagarna på året. Inte ens särskilt många fåglar syns till.

En kort uppdatering kanske är på sin plats. Vet inte om det stått något om detta i svenska media, men det var lokalval i förra veckan: främst landsortskommuner i England och Nordirland. Tories gjorde ett katastrofval och Labour i princip lika dåligt (bakgrund och siffror på Wiki här). Nu diskuteras det ju alltid till vilken grad man kan översätta lokala valresultat till nationell politik, men visst hade Brexit med saken att göra, det vore ju konstigt annars. Och då är det anmärkningsvärda att det gick så dåligt för de två stora partierna, medan Remain-partierna – LibDems, Greens och oberoende – gjorde överraskande bra val, med rejäla uppåtsiffror.

Under tiden rapporteras det att förhandlingarna mellan Tories och Labour om en gemensam Brexitdeal står nära en överenskommelse, baserad på en tidsbegränsad tullunion, lite russinplockande vad gäller enskilda marknaden, workers’ rights garanterade, osv. Problemen med en sådan eventuell deal är tre till antalet: kommer den att underkastas en ny folkomröstning (högst osäkert), kommer underhuset att rösta igenom den (säkert nej), kommer EU att gå med på den (säkert nej). Matthew d’Ancona i dagens The G är skeptisk, milt uttryckt, och det med rätta, syns det. Vi har i princip inte rört oss ur fläcken.

Eller med ett lämpligt uttryck från andra världskriget, SNAFU: Situation Normal All Fucked Up.