Jag ska inte dra ut approprieringsdebatten i onödan, men en aspekt av den är värd att kort belysa så här i ett PS. Och ursäkta mig om detta låter lite mästrande. Men det här med hår, särskilt i svart kultur, kanske framstår för en del som ett marginellt modefenomen som nästan enbart kan tolkas ur ett populärkulturellt perspektiv. Så är det inte. Anledningen att jag tog upp Amanda Lind i den ursprungliga posten är just därför att hår länge har varit ett oerhört kontroversiellt och betydelsefullt inslag i svart kultur och självbild, ända sedan slaveriets dagar.

Mycket av det har att göra med “Good Hair”, som Chris Rocks dokumentär från 2009 hette. Vad säger det om svart kultur, frågar man sig, att så många gör sig sådant besvär att räta ut sitt hår? Varför denna “desire to conform”, som Emma Dabiri kallar det? Varför Eldridge Cleavers erotomana önskan att få känna “long, soft, silky hair”? Från början av 70-talet blev ju afrofrisyren ett sätt att sluta “conform” och återerövra sin självbild. Det finns en scen i en dokumentär från den tiden (glömt titeln) när Angela Davis får syn på en vit kille med en lika stor afro som hennes, fast blond, och hon kommenterar med drypande sarkasm: “How cute…!”

Att som vit lägga sig till med, exempelvis, dreadlocks är långt ifrån en oskyldig, historielös popkulturell hommage. Det innebär att man tar ett kliv in i en ofta plågsam kontext, ärrad av historia och förtryck och fördomar, i vilken ens goda intentioner till slut bara får något självgratulerande över sig. Det tolkas ofta som en brist på respekt, och jag måste säga jag förstår varför.