Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.