Bara ett snabbt (gratis)lästips, innan jag försöker fundera ut vad i hela helvetet Ikeas rullgardinsinstruktioner betyder. David Runcimans artikel i nya LRB om Muellerrapporten är något av det bästa jag läst, inte bara om rapporten utan om Trump själv. Vad gäller obstruction of justice, jo, där finns mycket att bita i. Men vad gäller att ha konspirerat med ryssarna – ordet Trump brukar använda, collusion, är inte en juridisk term i USA – så står det ganska klart att någon konspiration aldrig ägde rum. Anledningen är enkel. Trump – likadant med hans medarbetare, som praktiskt taget alla är chancers, som Trump – “gör” inte konspiration. Han är inte kapabel till det. Det är aldrig chancers. En konspiration kräver samordning, kontroll, follow-through, och framför allt tystnad, helst i form av plausible deniability. Inget, säger inget, av detta ingår i Trumps psykologiskt-politiska profil. Tvärtom, faktiskt, när man ser på hur han ständigt saboterar sig själv. Nu senast i hans tweet om att “I had nothing to do with Russia helping me get elected”, som ju bara är språklig förvirring, men en mer än talande sådan.

För man kan ju alltid trösta sig med att vi har en bra sportsommar framför oss. Det börjar i kväll med Arsenal-Chelsea i Europacupfinalen – i Baku… På lördag Spurs-Liverpool i CL-finalen i Madrid. Och så semifinalerna i Uefa Nations League (Portugal-Schweiz, och England borta mot Holland) i början på juni. Därpå damfotbolls-VM i Paris, där England ska ligga bra till. Och så Cricket World Cup här i England under mycket av sommaren, där England också hör till favoriterna. Detta följs av den klassiska Test Matchserien mellan England och Australien, The Ashes. Wimbledon skiter jag i, jag har nästan helt tappat intresset för tennis.

Nå, nu ska jag ut till Ikea och köpa rullgardiner och knäckebröd.

Andy Becketts långläsning om konservatismens kris är utmärkt och tankeväckande, och ett ämne jag varit inne på tidigare. Tories har tappat bort de flesta av sina traditionella politiska “dygder” – lag & ordningsagendan, symbiosen med näringslivet, ekonomisk kompetens, ovilja mot ideologier, osv – och har på några korta år blivit ett enfrågeparti. Slutet för Torypartiet är egentligen inte svårt att tänka sig. Vad som skulle ta dess ställe är mer problematiskt.

Nigel Farages Brexitparti är ju, som M5S i Italien, inte ett konventionellt parti med medlemmar, utan ett bolag med “supportrar” som betalar 25 pundare var för nöjet. De vann som väntat, om än inte riktigt så stort som de sista mätningarna förutspådde: det slutade på 31.6%. Fullständiga resultaten (med samtliga 12 regioner räknade) här.

Precis som i mycket av resten av EU gick de “traditionella” partierna (Tories/Labour) kraftigt bakåt, men inte alltid till förmån för populisthögern. Snarare är det ju de gröna partierna som gått framåt. Inte oväntat vill brexitörerna tolka UK-resultaten som att det “förrådda” folket sagt sitt mot eliten, och att no-deal nu är enda vägen att gå.

Men så är det ju långt ifrån. Med ett valdeltagande på 37% har alltså en knapp tredjedel av en dryg tredjedel av de röstberättigade valt Brexitpartiet. Av de 17.4 miljoner som röstade Leave var det 5.1 miljoner som röstade på Farage. Vad har hänt med resten av dem?

Svaret på den frågan kan få avgörande betydelse i ett parlamentsval. Särskilt som det visat sig att de partier som förespråkar en andra folkomröstning (Labour ej inberäknat) tillsammans hamnade på strax över 40% medan Brexitpartiet + Ukip nådde drygt 34%.

Det finns säkert mer att säga om det hela. Och det gör jag kanske vad det lider.

(Vissa procenttal ändrade efter hand när de sista resultaten kommit in)

Recension följer. Och så detta som hälsning till en av mina läsare:

Naomi Wolfs nya bok ‘Outrages’ har avslöjats för att ha misstolkat en fras – death recorded – som sätter hela hennes projekt i gungning. Jag hörde just intervjun på BBC Radio 3 med Matthew Sweet (länk i länken) där det klarläggs. Det är hemskt. Visst kan man slarva med forskningen, det händer alla, men sånt här är oförlåtligt, tycker jag. Cheeezus, vilken tabbe. Det är sånt man får ångestdrömmar om.

Theresa May avgår fredag 7 juni.

En människa som gjort så många invandrares och flyktingars liv till ett helvete, har mage att säga följande:

For many years the great humanitarian Sir Nicholas Winton – who saved the lives of hundreds of children by arranging their evacuation from Nazi-occupied Czechoslovakia through the Kindertransport – was my constituent in Maidenhead. At another time of political controversy, a few years before his death, he took me to one side at a local event and gave me a piece of advice. He said, ‘Never forget that compromise is not a dirty word. Life depends on compromise.’ He was right.

Hundratals EU-medborgare har nekats rösta över hela landet idag, och det verkar mest bero på adminproblem i och med att valet utlystes i sådan hast. Jag hade inga problem just nu, tack och lov, men det är ju helt oacceptabelt. Demokratin må stå inför allvarliga problem här och var, men inte fan ska de vara administrativa och tekniska, så pass basic stuff.

Resultaten kommer – här som annorstädes – på söndag kväll, detaljerna nästa vecka. Det syrligt ironiska är nu att etermedia inte får rapportera sådant som kan påverka valutgången förrän dess. Skulle May avgå i morgon får man rapportera det som faktum, men inte sätta in det i en EU-valskontext. Förrän efter 22:00 på söndag.

+ Det kan nu bli juridiska följder, som The G rapporterar. Helt riktigt, enligt min mening. Vi EU-medborgare har inte haft ett dyft att säga till om vad gäller Brexit, och nu när vi äntligen fick en slags chans har så många blivit tillsagda (helt olagligt) att “go back where you came from and vote”. Skamligt.

Theresa Mays nya deal – de mytomspunna tio punkterna – har alltså inte vunnit något som helst stöd, inte ens bland hennes f.d. supportrar i regeringen, tvärtom. Nu har dessutom hennes Leader of the House, Andrea Leadsom, avgått, så det finns f.n. ingen att ens introducera den nya dealen i parlamentet. En del hade väntat sig att May skulle avgå i kväll, men det lär dröja några dagar. Sanslöst är inte ordet.

Jag tror nu att utgången kommer att bli att man till slut drar tillbaka A50 och UK stannar kvar i EU för överskådlig. Det finns ju bara tre alternativ och två av dem har stora majoriteter emot sig i parlamentet: May’s deal eller no-deal Brexit. Enda kvarvarande är revoke and remain, för överskådlig. Och i så fall smäller det. Nyval mot bakgrund av national humiliation, torypartiet splittras i minst två delar, kanske Labour också, Brexitupplopp och en främlingsfientlighet som är ännu mer militant än den är idag.

Men kolla också vad som kommer att hända med EU efter valresultaten. Jag tror i och för sig inte att högerpopulisterna kommer att göra riktigt så bra ifrån sig som alla väntar sig. Jag tror den “första vågen” är, mer eller mindre, över. (Och jag kommer nog att få ångra den profetian allvarligt, jag vet). Men om alt-right tar över så tror jag extrembrexitörerna här i UK kommer att trängas in emot allmänt europeiskt extremhögerkonsensus att stanna kvar i EU och omvandla det till ett “nationellt EU”, med mer “självbestämmande” i medlemsländerna, snarare än i Bryssel.

Det är ju just detta som skiljt Farage/Brexit från deras meningsfränder i Europa, dvs att man inte (som Orban, Polen, Salvini, osv) vill remain och förändra EU inifrån utan dra sig ur och hänge sig åt en hundraprocentig imperiefantasi som bara England har råd, eller ork, med. Där tror jag många spänningar inom alt-right-högern kommer att utspela sig efter EP-valen.