Romanen jag översätter – den kommer ut i England i juni, så jag borde kanske inte vara mer specifik just nu – utspelar sig alltså i London i slutet av 1800-talet. En betydande del av handlingen rör Jack the Rippers härjningar under 1888. Här kan jag för övrigt lägga in länken till en intervju i dagens Guardian med författaren till en ny bok, inte om the Ripper, utan för ovanlighetens skull uteslutande om hans fem offer. En av vilka, Elizabeth Stride, var svensk, och göteborgare, för övrigt. Men det visste ni nog redan.

Hur som helst, författaren vill göra gällande, genom sina romanfigurer, att de här ytterligt brutala morden under dessa månader inte bara satte skräck i London, och gjorde staden mer eller mindre folktom på kvällarna, bortsett från poliser. Det har man ju läst om förut. Men han för också fram tanken att London förändrades i grunden och för all framtid som följd, kanske främst för att man aldrig fick visshet om vem The Ripper var. Morden, säger flera av figurerna här, gjorde att staden fick en ny dimension av rädsla, misstänksamhet, farlighet som den inte haft förut. “Det är inte min stad längre” säger någon vid ett tillfälle.

Jag har inte läst tillnärmelsevis så pass mycket om Rippermorden och dess konsekvenser att jag kan uttala mig åt ena eller andra hållet, men jag är ändå lite tveksam till den tolkningen, dvs att de skulle inneburit ett epokgörande skifte i staden själva natur. Med tanke på, särskilt, den våldsamma industrialiseringen och urbaniseringen under det seklet och allt det förde med sig av fattigdom, svält, utarmning, degradering, brottslighet, våld och ond bråd död – varje natt låg över 200 människor och sov på Trafalgar Square – så verkar den tanken lite efterkonstruerad.

Men jag kan alltså ha fel. Kanske var det just personifieringen av skräcken i form av den mystiske, undflyende The Ripper som gjorde skillnaden, en plötslig verklighetens version av de fiktiva motsvarigheterna – Frankensteins monster, Dracula, Mr Hyde och hela gänget – som redan krattat manegen i folks föreställningsvärld.

+ Jag menar, så till den milda grad är jag involverad i översättningen att när jag går och handlar, eller tar bussen in till stan, eller hämtar matåtervinningspåsar på biblioteket, ser jag någon och tänker, ‘Är det han som är mördaren?’

London: 2000 Years of History är en serie som börjar på Channel 5 på tisdag. Och den får man ju slänga ett öga på. Den är i fyra avsnitt, hur långa vet jag inte, så det kan därför bli koncist och bra, eller bara förlita sig på de gamla vanliga rubrikerna och bli trist. En sak jag ska ta som lite måttstock är till vilken grad det blir en genuin “Londonbornas historia” (den intressanta biten, alltså), och detta är något jag tyvärr inte fick med i min bok: nämligen hur de stora kungliga parkerna (Hyde Park, särskilt) brukade vara avstängda för allmänheten långt in på 1800-talet, tills en stor och sällan omskriven gräsrotsrörelse bara rev ner stängslen och grindarna och tog sig in med sina picknickkorgar och cricketbollar och fickluntor. Londons färg är röd, skrev Peter Ackroyd i sin stadsbiografi, men är det kungahusets scarlet eller upprorets blood-red?

(Det där sista, alltså… Ni fattar att ni får sån här bra skit gratis, eller hur? Jag borde egentligen ta betalt.)