Det här kommer säkert att bli en återkommande serie, allt eftersom översättningsarbetet fortskrider. Jag skulle vilja be min abnormt lärda och bevandrade läsekrets om en del tips angående några kniviga svenskspråkiga spörsmål jag stöter på efterhand. Tre till att börja med:

1) Känner någon till en etnolog/folklivsforskare som specialiserar sig på troll och vättar och älvor och liknande? Jag vet att det finns etnologiinstitutioner i både Lund och Stockholm, men jag vill inte slänga iväg ett mail på måfå, bara. Hellre då någon specialist.

2) Om någon känner till Tarot cards, som på svenska ska vara “tarokkort” – vad heter “The Hanged Man”-kortet på svenska? Är det så enkelt som en direktöversättning, bara?

3) Till sist ett ord jag använde i Draculaposten häromdagen: “Gothic”, som man absolut inte kan översätta med “gotisk”, det är ju något helt annat. “Gothic” anspelar ju på specifikt “Gothic fiction” i engelskspråkig litteratur från 1700-talet och framåt (se Wiki för detaljer). Vilken är då den gängse översättningen?

Fintan O’Toole briljant som vanligt idag i Irish Times. Pudelns kärna kan man väl säga…

[Brexit] has merely marked out in bright red ink the fault-lines that have long been less vividly present – the drifting apart of England and Scotland; the economic and cultural divide between what Anthony Barnett calls “England-without-London” and the rest of the UK (Wales being the obvious anomaly); the social and geographic rifts between the winners and losers of the long Thatcherite revolution. Brexit, in a worst-of-all-worlds moment, brings all of these divisions to a head while doing absolutely nothing to address them. It reveals a polity that cannot create consensus because it lacks a foundation in social consent.

Talmannen John Bercow har hu bekräftat att Meaningful Vote n:r 3 inte kan äga rum i morgon, eller förmodligen någon gång alls, eftersom inget “substantiellt förändrats” i Mays avtal sedan förra gången och det strider mot procedurerna så som framlagda i manualen Erskine May. I ett viktigt svar på en fråga från Hillary Benn sa Bercow också att det i så fall ska till “omförhandlingar på EU-nivå”, inte några ytterligare (unilaterala) lagtolkningar av Attorney General. Om EU nu säger nej till en extension av Art50 så har UK att välja på att revoke Art50 helt och hållet, eller krascha ur. Kul.

+ “Ett brott mot konstitutionen” säger ministrar. Andra säger att det tvärtom är konstitutionen som visat sig fungera.

+ Bra Guardiananalys här för morgondagens tidning.

Både i forskningssyfte och för nöjes skull spenderar jag helgen med att läsa Bram Stokers roman ‘Dracula’ (1897). Dels är den förstås ett ledmotiv i romanen jag översätter (Stoker baserade mycket av Greven på Henry Irving) och dels för att senviktorianismens High Gothic är en litterär och konstnärlig genre som aldrig stått särskilt högt på dagordningen för mig. Och kommer nog inte att göra det i fortsättningen heller.

Jag skulle väl inte kallat boken ett mästerverk, som en del vill göra, men Stoker var utan tvekan en driven och skarp berättare. Greppet att använda olika perspektiv och “källor” – huvudpersonernas dagböcker, tidningsreportage, osv – är välfunnet och effektivt, och han bygger upp historiens rörelseenergi ruskigt skickligt. “Ruskigt” i den meningen att det faktiskt är ganska ruskigt ibland, även för oss som inte har särskilt mycket talang för att känna rusk.

Men, herregud, det huvudsakliga intrycket är ju… att Sigmund Freud knappast kunde dykt upp vid ett lägligare tillfälle än han gjorde, i den här vevan. Som med så mycket annat Gothicry är den här romanen, hela vägen igenom, en sjudande kittel av sexuell ångest, lidelse, hämningar, lössläppthet. You hardly know where to look, som min svärmor brukade säga när det dök upp något snuskigt på tv.

En av de mest berömda scenerna beskriver hur Jonathan Harker under sin inledande vistelse på Draculas borg har en mardröm (som inte är en mardröm) om tre vällustiga systrar som närmar sig hans fastbundna kropp med öppna munnar och blottade gaddar och stönande trånanden och trånande stönanden, tills Greven kastar dem åt sidan och vrålar:

“How dare you touch him, any of you? How dare you cast eyes on him when I had forbidden it? Back, I tell you all! This man belongs to me!”

Varvid ens reaktion liksom blir, “If you say so, ducky, but do be gentle won’t you?” Freud hade fanimej att gräva i, den saken är klar.

En annan intressant aspekt av romanen är ju att den ingick i en samtida genre som kallades för “invasion novels”, där ondskefulla européer kommer till Storbritannien för att suga blodet ur stackars oskuldsfulla engelska skönheter som Lucy Westenra och Theresa May. Tack och lov att de fick kål på honom till slut. Så att säga.

Med världen så pass full av lögnare, inadekvater och shit-for-brains tänkte jag lite förströelse kunde vara på sin plats, denna blåsiga fredag. Ett par språkligheter, alltså.

* Den där nya teorin om hur människan la sig till med bokstäverna ‘f’ och ‘v’ är rätt fascinerande. Det skulle berott på att vi började äta mjukare mat som frukt och bär, så att underkäken successivt blev mer framträdande och därmed överbettet mindre, vilket innebar att vi kunde få upp underläppen till övre framtänderna och producera labiodentiva frikativer. Och jag älskar ju frikativer, särskilt i tomatsås.

* Ett språkligt-geografiskt spörsmål. Vad jag fattat är ‘flod’ och ‘älv’ mer eller mindre utbytbara ord i rent geologisk mening, alltså vad gäller bredd, djup, flöde och destination (hav eller större insjö). Men är det så, på svenska, att vi bara använder ‘älv’ när vi pratar om svenska floder? Har ni någonsin sett order ‘älv’ användas på icke-svenska floder? Det har inte jag, tror jag. Amazonälven? Nilälvens brus?

* Bortsett då från älven Elbe. Som lär vara roten till ordet, enligt SO.

De som är intresserade har säkert redan sett detta. Andra folkröstning stort nedröstat, men därmed långt ifrån en död fråga. Indicative votes i parlamentet nedröstat (via vilket parlamentet i princip skulle tagit över makten från exekutiven; lättnadens suck från May: en “seger”). Däremot röstade man för att ge May chansen att göra något hon alltid motsatt sig, att begära uppskov för A50 till 30 juni, eller längre, och det senare kommer att ställa till demokratisk/tekniska problem med EU-valen i maj. Kommer EU27 att (enhälligt) gå med på detta? Allvarliga tvivel finns. May planerar introducera sitt avtal för en meaningful vote en tredje gång, kanske t.o.m. en fjärde inom den tidsperioden. Det är ytterst tveksamt om talmannen kommer att gå med på det, eftersom EU nu sagt att dörren är stängd för vidare tillägg och inget substantiellt kommer att ingå i MV3 eller MV4. Talet om nyval sprider sig, vad jag hör.

(Ovanstående rättat efter hand)

Det är ingen idé att jag försöker sammanfatta vad som händer med Brexit just nu, dvs onsdag kväll. Nu saknar vi inte bara en fungerande regering (folk håller på att avgå ur regeringen medan jag skriver detta) utan det råder fullständigt kaos. Regeringen har inpiskat sina ledamöter att rösta mot deras eget amendment. Bara nåt sånt. Det är fortfarande sexton dagar kvar till en hård Brexit, därför att inget av tilläggen som röstades igenom ikväll äger juridisk kraft (legally binding). Håll fast i hatten, grabbar. Det säger jag bara. Sheeesh...

Ni kanske kommer ihåg Jim, han med revolutionen? Om inte, påminn er här. Jim dog i förrgår, hjärtattack, helt plötsligt. En vemodig dag sedan jag fick reda på det. Han var nog en av dem jag pratat mest med här i huset, gammal kolgruvarbetare, sedan på järnvägen nere vid Waterloo, aktiv i den brittiska filialen av en militant amerikansk socialistorganisation.

Det här huset är alltså vad som kallas ett “boende” på svenska. 55+ sheltered housing. Bra, billigt, rätt centralt. Så sånt här – döden, alltså – händer förklarligt nog titt som tätt. Men det märkliga – eller egentligen inte så märkliga, när allt kommer omkring – är att de är fantastiskt diskreta med att bära ut liken. Det sker nattetid, antar jag. In the dead of night.

Och det är här den jäkla översättningen kommer in igen, för det är hiskligt massa Dracula med i handlingen. Vad man än vill säga om romanen så är den oerhört evocative (ett ord jag finner rätt knepigt att översätta, för övrigt) vilket ju också visade sig i det där med Jack the Ripper härförleden. Var skall väl detta sluta? Om ni hittar mig med massa vitlök i munnen så vet ni alla fall var ni ska börja leta.

Detta som en liten paus i arbetet. Rubriken, från Ortega y Gasset, har jag använt förut under många roliga diskussioner om språk och översättning här på bloggen. Denna sporadiska miniserie är bara till för att belysa några principiellt intressanta (hoppas jag) spörsmål som uppstått ur översättningen jag håller på med nu. Och det skadar väl för fan inte om jag säger att det är Joseph O’Connors nya roman ‘Shadowplay‘, som kommer ut här i juni, i Sverige någon gång i framtiden.

Kort sammanfattning, alltså. Den utspelar sig slutet 1800- och början av 1900-talet. De tre huvudpersonerna är legendarer: skådespelarna Henry Irving och Ellen Terry, samt Irvings teaterdirektör på Lyceum Theatre Bram Stoker, författaren till ‘Dracula’. Den fjärde huvudpersonen är deras inbördes komplicerade förhållande med varandra, känslomässigt, sexuellt, konstnärligt. O’Connor är oerhört skicklig på att gestalta allt detta, och en sån här närläsning gör ju att man börjar fatta hur han bär sig åt.

Nå, en scen från så där en tredjedel in i handlingen, nämligen Ellen Terrys entré i romanen. Hon är inte bara den vackraste kvinna som någonsin sett dagens ljus utan också världens mest framstående skådespelerska (eller “aktris” då’rå), älskad och beundrad, mytomspunnen och ryktbar. Hon dyker här första gången upp i kulissen på Lyceum, oinbjuden, när Irving som bäst håller på med Hamletmonologen, men hon lämnar strax teatern utan att hälsa på honom. Ett plötsligt, magiskt, kortvarigt besök.

När hon då första gången tilltalar någon under detta besök, just som hon kommit in, så säger hon, som alla berömdheter i ett sådant sammanhang – den stora entrén, jag väntar-mig-applåder, bara-knäböj-inför-mig – följande, som om hon håller fram handen att bli kysst, men också i en slags låtsad blygsamhet:

“I am Ellen Terry”.

Hur översätter man det? Jo, jag vet, frågan är skitdum. Men inte okomplicerad, av två anledningar: en språklig, en social. “Jag är Ellen Terry” låter helt enkelt inte rätt på svenska i mina (långvarigt utlandssvenska) öron, hur berömd man än är, hur mycket arkaiskt artonhundratal det än är. Min första instinkt är att skriva “Jag heter Ellen Terry”. Jag tycker någonstans att det inte finns i vår språkliga kultur att säga att man “är” sitt namn, sin berömdhet, sitt rykte. Man heter sitt namn, och sitt rykte.

Det handlar inte om falsk blygsamhet heller, för detta är tvärtom en av de mest effektiva, passivt-aggressiva vapen vi svenskar har i vår sociala och språkliga arsenal. “Jag råkar heta Karl XVI Gustaf och råkar vara Sveriges konung – och du jobbar på Konsum, förstår jag? Så trevligt.” Vi skjuter ner människor genom att underspela vår egen betydelse så att kontrahenten snubblar och faller på sin egen obetydelse. Svenskar, berömda eller oberömda, är jävligt bra på att sätta folk på plats, om så bara genom tystnad, tillbakadragenhet, passivism. Se bara på den där högst märkliga scenen i första avsnittet av Enzensbergers DN-serie om Sverige på 80-talet, som Sundelin skriver om i länken Håkan la upp härom dagen. “Jag är inget. Men du är mindre än inget”.

Så det får nog bli “Jag heter Ellen Terry”. Men jag är inte hundraprocentigt säker. Ännu.

Jag tog mig, för ovanlighetens skull, ähem, en pint på Lord Clyde vid femsnåret idag. Välförtjänt, tyckte jag. Jen bakom baren hade valt som bakgrundsmusik en runda Beatlesklassiker, som faktiskt fick mig att titta upp då och då, och minnas. Men så kom det till “And I love her” och Geoff, som satt med en kompis vid ett av de höga borden, sa: “This is shite, Jen, can we have something else?” Och Patrick, som alltid går omkring i rosa kortbyxor om det så är vinter, vår, sommar eller höst, instämde: “Yeah, fucking rubbish…!” Så Jen satte på Paul Simon och “50 ways to leave your lover” i stället. Genialt. Den damen förtjänar en medalj. Men hur har det kommit sig att dessa pubens regulars, dessa genomsnittlighetens genomsnittligheter, om inte salt of the earth så i alla fall jordens hushållsostar, har blivit så fientligt inställda till The Beatles? Vad har vi förlorat? (Eller vunnit. Jag föredrog alltid Stones).