Kort mail från en gammal vän idag, helt lakoniskt: “Dušan Makavejev – I flew over Niagara Falls with this guy in Moses Znaimer’s plane. He was a funny, interesting fellow”.

Fan, vad jag önskar jag kunde säga nåt sånt…! Vad har jag att ösa ur? Jag skakade hand med Percy Sledge på Jazz Café en gång. R D Laing klev ur vägen för mig på en trång fest och jag sa: “Thanks, I like submissive people” (utan att då veta vem han var…) Jag har sett Ezra Pound, på avstånd, i Venedig 1969. Vad gäller filmstjärnor hade jag över tvåhundra Elvis, inga dubletter. And that’s it.

Ett punkterat däck är något av det sorgsnaste man kan se. Det är så “inte alls”, “inte på något sätt”, det är så “illa tvärtom”. En symmetri bruten, en funktion upphävd, luften har gått ur. Ett fordon har blivit ett ofordon, bara en ansamling metall, plast och gummi. En arbetslöshet, en dum och stum närvaro. Stillaståendet, ett korkat faktum.

Det var ett tungt besked som kom på WhatsApp i morse. “Torsten Kälvemark är död”. Han blev 77 år. Jag mailade med honom bara för några veckor sedan. Han hade just skickat mig sin senaste bok, den fascinerande och skrämmande ‘Katedralen som sprängdes – den ryska kyrkans martyrium 1918-1938’ (Artos 2018) Han hade en imponerande meritlista: som vass skribent på AB:s kultursida; som författare till böcker i ämnen som ofta rörde Ryssland och Baltikum, om så historia, politik eller kultur; som ofta anlitad sakkunnig i exempelvis högskoleutbildningen; och naturligtvis som bloggare på Tidens tecken (se länklistan).

Jag lärde känna Torsten 1989 när han kom hit som nyutnämnt kulturråd; han blev en av de bästa vi haft på den posten, faktiskt. Han stannade till 1992 och de åren sammanföll med Alvar Alsterdals sista tid som pressråd (1983-1991). De två fann varandra kongenialt sällskap, de delade en mängd intressen, inte minst religionskultur (om nu något sådant finns) där Alvars mångåriga fascination med judaica hade många beröringspunkter med Torstens djupa kunskaper om, och engagemang i, den ortodoxa kyrkan. Det blev Torstens och min vemodiga uppgift att anordna minneshögtiden för Alvar i St Bride’s på Fleet Street.

(För övrigt, Torsten beskriver sin vänskap med Alvar i en mycket fin kommentar till ett inlägg från 2009 här)

Om jag skulle välja ett ord för att beskriva Torsten så tror jag det blir “seriös”. Vilket som vi alla vet inte är detsamma som “solenn”, “högtidligt allvarlig”. Jag menar det snarare som att han inte bara visste vad han pratade om, utan han visste det djupt och passionerat. Kunskap och insikter utgjorde en slags befrielse, rentav en källa till glädje. Vilket kanske är något att ta fasta på i dessa tider.

(Jag ville inte lägga upp den här posten förrän Torstens död blivit “officiellt” bekräftad, vilket nu skett i Aftonbladet med Åsa Linderborgs fina runa, och säkert annorstädes också, vad det lider)

+ Här några minnesord i DN av Maria Schottenius och Olle Svenning.

+ En understreckare i SvD om Torstens sista bok.

Det är just sån här snorkighet och dåligt vitsande och dålig smak som ligger bakom så mycket av den tragedi som nu utspelar sig här över. Korvhotellet i Rittersbach! Det är ju dit jag flyttar när allt går åt helvete! Äntligen en fristad. Äntligen ett hem.

Jag skrev om detta för någon månad sedan. I morse hade jag ett långt samtal med en advokat som är specialist på immigrationsfrågor. Jag ska inte gå in på allt vi diskuterade, men det hela är inte fullt så “enkelt” som jag hade trott och hoppats. Situationen är så helt uppe i luften fortfarande, inte bara vad gäller Brexit generellt utan med ansökningarna om settled status i synnerhet. David tyckte det vore säkrast att jag ansöker om settled status, trots att jag (som det nu står i Home Offices instruktioner) egentligen inte behöver göra det pga att jag har indefinite leave to remain.

Men här är det absurda. Skulle jag förlitat mig enbart på mitt ILR så skulle jag nästa gång jag passerar gränskontrollen få bevisa att jag inte sedan 1982 “levt utanför UK i två år eller mer”. Hur bevisar man något sådant? Bankkonto duger inte (även om man har kvar alla saldobladen) eftersom man naturligtvis kan hålla ett konto igång även om man inte bor här. Samma gäller registret över inbetalningar till National Insurance. Vittnen? “Härmed intygas att Gunnar inte rört sig ur fläcken på fyrtiofem år”? Tror inte det duger heller, faktiskt.

Jag tror den längsta, sammantagna tiden jag inte bott i UK är någon dryg månad. Antingen i Sverige när min son hade sommarlov på västkusten, eller i Spanien när det var som mest kaotiskt kring restaurangen, osalig i åminnelse. Lika absurt är dessutom det faktum att jag inte är någon förmögen människa utan skulle behövt jobba under dessa två år, vilket borde lämnat spår i skattelängder och annat. Spår som inte heller existerar. Ännu a negative to be proved… Jag påpekade förstås allt detta för David, advokaten, och han kunde bara sucka och säga, “Jag vet, jag vet…”

Det här landet befinner sig mitt i ett nervöst sammanbrott, och det är förmodligen bara vi utlänningar som ännu är någorlunda vid våra sinnens fulla bruk. Men det är fanimej touch-and-go ibland…