(Faktiskt, en lättnad att slippa skriva om Brexit…)

För de som är intresserade måste jag å det varmaste rekommendera vännen Gunnar Walls noggranna och kunniga analys av Jan Stocklassas bok om Stieg Larsson och Palmemordet. Gunnar drar fram i ljuset det väsentliga, det oväsentliga och det rent mystifika med Stocklassas redogörelse. Sällan får man läsa en recension som är minst lika bra som boken, men så är faktiskt fallet här.

Jag har dock stannat för en sak, som inte är mycket mer än en fotnot i den här frågan, men som kan vara värd att spåna vidare på. Hoppas jag. (Varning: det här kommer att bli lite långt)

Det har sin utgångspunkt hos den, ähm, ökände Bertil Wedin (läs Gunnar W för bakgrund) som bl.a. påstod sig ha gjort underrättelsejobb om sovjetiska operationer i USA i slutet av 70-talet, på uppdrag av något mysko gäng inom CIA och MI6. Så här säger Wedin:

När jag var klar med mitt uppdrag ville CIA ha rapporten direkt från mig, men jag gav den till [den brittiske journalisten och underrättelsemannen Brian] Crozier som personligen överlämnade den till Ronald Reagan, vars kommentar var: ’Det här kommer ta död på Sovjetunionen’.

Att det, trots Wedins sensationella rapport, tog ytterligare dryga tio år att “ta död på” Sovjetunionen kan vi kanske lämna därhän. Det var när jag läste namnet Brian Crozier, först i Stocklassas bok och sedan i Gunnars citat från den, som några talgdankar började… (ja, vad gör talgdankar? går upp? tänds?) Jag intervjuade nämligen Crozier i en radiodokumentär (pdf) om konspirationsteorier från 1991. Här är det transkriberade avsnittet:

There’s one particular period in recent British history that’s given rise to a great amount of conspiracy theory – and indeed conspiracy research. This is the period of the last Wilson Government, marked at one end by the 1974 miners’ strike and rumours of an intervention by elements within the army and secret services, and at the other end by the various conspiracies said to be behind the Wilson resignation in March 1976. For Brian Crozier, a veteran opponent of Communism and subject of several conspiracy theories himself, the Communist threat and the possibility of army intervention were very real indeed, particularly around Wilson’s resignation.

(Crozier:) The conspiracy to take over this country and turn it into a People’s Democracy in my view was a reality. Now, there was an interest in certain circles of the Army in countering this. And I know a great deal of consideration was given to it. I mean supposing that at one time Her Majesty the Queen had called on Mr Foot to form a Government, there would have been considerable anxiety and some people may have been tempted then to say that we can’t put up with this and we might seize power. Callaghan took over, so that was regarded as relatively safe. If Mr Foot had taken over at that time the perception would have been that this country was heading for a People’s Democracy.

(GP:) It’s somehow difficult to imagine Mr Foot as the head of a People’s Democracy, though…

(Crozier:) I don’t think this would necessarily have been his personal view, but he would have taken over a Labour party which was very deeply penetrated. And the mini-coup-d’état we had which brought Mr Livingstone to power, in a way, in the LCC, was an example of the kind of thing that can be done. You have a weak leader in office, and the weak leader can be overthrown and somebody stronger can take over. This could happen in the British parliament. I think the Thatcher years have put paid to that, thank God, but there was a very real danger at that time. 

Det väsentliga att konstatera – för den som eventuellt inte fattat det redan – är att Croziers teori här, precis som Wedins historia ovan, är fantasier. Ken Livingstones val till GLC 1981 (inte “LLC”, som Crozier ville ha det till) var den slags “mini coup d’etat” som vanligtvis kallas allmän rösträtt. Tanken på Michael Foot (som för övrigt bara talade i bisatser, inte huvudsatser) som en provisorisk place guy för en starkare Pol Potfigur inom Labour vid den tiden är ett lysande uppslag för en komediserie – vem? Tony Benn? Neil Kinnock? Den unge Jeremy “Jam Tomorrow” Corbyn…???

Dessa två exempel är som sagt fantasier, men de är inte rena fantasier. Här är min poäng. Det finns mycket som talar för (återigen, se Gunnar W:s bloggpost) att Wedin haft omfattande samröre med både svenska och utländska underrättelsetjänster. Likadant betraktades Brian Crozier som något av ett skämt runt den tiden jag intervjuade honom, det fick jag flera gånger höra. Men, återigen, det har visats många gånger (bl.a. i Lobster magazine) att han haft många olika roller att spela i den anglosaxiska och europeiska underrättelsesfären.

Dock skulle jag inte precis kallat Crozier “underrättelseman”, som Gunnar W gör. Liksom Wedin är han ett av många, många exempel på “frilansare” i den branschen. Det vill säga, folk som spionväsendet har stor nytta av i olika avseenden, mindre nytta i andra (se t.ex. Wedin/PKK!) men som alltid har den inbyggda fördelen att vad de än företar sig så är det underkastat ett narrativt undantagstillstånd: plausible deniability. De är inte så mycket nyttiga idioter som nyttiga amatörer. De står inte på lönelistan, de får “traktamenten”. Jag har träffat en del sådana typer under åren: en annan av dem var Oswald LeWinter, som jag skrev om här.

Vad är då själva nyttan med dem? Jo, att de levererar de fantasier som så mycket av underrättelseväsendet är beroende av. Spionorganisationer är ett slags berättelsemaskiner och dessa frilansande scriptwriters levererar manus åt dem. Vi vet sedan långt tillbaka att en avsevärd del av den sekretess och mystik och avdankade romantik som omger spionväsendet är till för att dölja en förfärlig massa klantighet och inkompetens och brist på information (eng: lack of intelligence), planer som går i stöpet och tjallare som tjallar för fel personer. Tänk Irakdossiern, tänk 9/11, det är bara att läsa vidare i en mycket omfattande litteratur om saken.

Jag säger självklart inte att underrättelseväsendet, vare sig i Sverige eller annorstädes, aldrig åstadkommer några positiva resultat. Visst gör de det. Problemet för dem är att proportionen misslyckanden (om inte rentav katastrofer) är för stor för att tillåtas bli offentlig, därav den motsvarande proportion sekretess som de omger sin verksamhet med. I en någorlunda sansad värld skulle deras enorma budgetanslag kapas ungefär i knähöjd om vi fick reda på hur det egentligen står till, och det är de smärtsamt medvetna om.

Därav, som sagt, nyttan med de amatörer och fantasister och konspirationsteoretiker de ständigt och omtänksamt kultiverar i den periferi där tankesmedjor, lobbyorganisationer, högerpress och underrättelseväsende möts. Figurer som Crozier och Wedin och LeWinter berättar historier åt sina uppdragsgivare som är, bokstavligen, too good to be true, och därför perfekta för deras ändamål. De fyller på bränsle när berättelsemaskineriet går på tomgång. Det är därför “proffsen” får så mycket tid och pengar över att jaga tjackpundare från Rotebro, och lägga in ett åtal mot honom som i sin bevistekniska helhet (och det var alltså inte en händelse) faktiskt var en klassisk konspirationsteori. De har lärt sig av sina frilansare att det de inte vet inuti sina confirmation-biased bubblor, det får de mer än gärna reda på av sina icke-kontrakterade skönlitteratörer.

Jag tror läxan är att inte intressera sig något särskilt för det som står att läsa om underrättelseväsendet i böcker, medier, online, osv. Den sidan av spelet – “berättelsen” – har de klarat av sedan länge, mycket tack vare dessa sina frilansare. Det man däremot bör intressera sig för är vad som inte står, särskilt i svenska medier, t.ex. detta. Tystnaderna, snarare än babblet, är nyckeln.