Svenska medier tycks sakna några grundläggande insikter om visuella effekter.

Exempel 1. Kolla den här bilden i Expressen. OK, om jag står med extremt böjd rygg som i den vänstra bilden så har jag också ölmage. Om jag däremot står med rak rygg som i den högra bilden, så har jag inte ölmage. Det är så korkat att man… tja, fyll i själva. Mine’s a pint.

Exempel 2. Av någon anledning vill algoritmerna på YouTube att jag ska titta på Leif Mannerström när han lagar mat, här t.ex. när han lagar Stroganoff. Vad gör filmteamet då? Jo, de placerar två stora örtväxter mitt i vägen för att man ska se vad han sysslar med. Gkxnxtekgd… som det heter på rumänska.

Exempel 3. Svenska Akademien.

(Londonboken sid 71ff) Herrejösses, där här är t.o.m. allvarligare än jag trodde när jag skrev boken. Länken här. Promenera på smågatorna bakom trafiklederna. Cykla inte. Ansiktsmask en bra idé. Gå helst inte ut. Titta på vykorten i stället. Vi kommer alla att dö någon gång. Men varför så här?

* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.

Till skillnad från inkompetenta chefer som någon måste betala för att bli av med, så är Frostenson åtminstone utan tvivel en kompetent poet. När det gäller “svenska språkets renhet, styrka och höghet” kan hon springa i cirklar kring Akademiens tre nyinvalda ledamöter (som må ha andra meriter, men vars inträdestal tyvärr var bitvis plågsam läsning för en stilistiskt och grammatiskt känslig själ).

Detta från Malte Persson i dagens Excessen. Parenteser kan döda.

Och det kommer ju att bli en hel del i det ämnet under kommande månader…

* Fintan O’Toole lika bra och sylvass som vanligt i Irish Times i dag om det politiska våldet som det behandlas i engelsk diskurs och som det ligger strax under ytan i irländska (och nordirländska) medvetanden.

* Många kommentatorer menar nu att det troligaste som kommer att hända är att May som väntat förlorar omröstningen nästa vecka. En hel del beror i och för sig på hur stor röstmarginalen blir, men sannolikt kommer hon då att begära en förlängning av Artikel 50 med tre månader (till 29 juni) vilket EU väntas gå med på*. Tiden kommer hon att använda till att antingen presentera ett nytt WA för parlamentet (man kan inte lägga fram samma dokument för omröstning mer än en gång) eller mer långtgående förberedelser för en no-deal Brexit.

* Dessa “förberedelser” i nuläget kan kategoriseras antingen som idioti eller fars. Chris “Failing” Grayling, transportministern, “organiserade” en exercis i helgen för att se hur långtradare skulle kunna parkeras på Marston airport i Kent i väntan på att köerna till tullen i Dover skulle lättas. De använde 89 långtradare när en motsvarande situation i verkligheten skulle krävt c:a 10 000. Som nån sa på Twitter: det är som om Beckett skulle skrivit manuset till ‘Smokey and the Bandit’…

* Channel 4:s dokudrama igår kväll ‘Brexit: The Uncivil War‘ (manus av den i dessa sammanhang erfarne James Graham) har fått ordentligt med kritik, bl.a. av Lucy Mangan i The G här. Jag har inte sett den själv ännu, men det bådar inte gott…

* Fotnot: En del menar att EU bara kommer att gå med på förlängningen om tiden används till antingen en andra folkomröstning eller nyval, ska sägas.

Chefredaktören Katharine Viner skriver ett brev till lösnummerköparna idag (hittar ingen länk, sorry) med tack för stödet och för att vi “litar på” tidningen. Yes, well… (se gårdagens post) Hon beskriver The G:s finansiella situation som “…we are on path to financial sustainability” och det tycks de flesta observatörer hålla med om, till skillnad från ett par år sedan när läget var mycket mer prekärt.

Men det är också en fras som berättar en alltför konkret historia om fallande upplagor och annonsintänkter, parat med stigande produktionskostnader och dyr undersökande journalistik. Än så länge håller man fast vid “arvet från Alan Rusbridger” och vägrar införa betalvägg, medan man ganska framgångsrikt rekryterar betalande “medlemmar” över hela världen, inte minst i USA (medlemsantalet där sköt kraftigt i höjden samma dag som Trumps installation!)

Så kommer då Viners slutkläm. Lösnummerpriset går upp nästa vecka, “för första gången på tre år”, från £2 till £2.20 på vardagar och från £2.90 till £3.20 på lördagar. Systertidningen Observer (just nu £3) kommer förmodligen att annonsera en liknande höjning i morgon. Och det är här man börjar skönja början på slutet för papperstidningen. Jag har i och för sig en bit kvar till min egen smärtgräns för lösnummerpriset, men jag tror inte man kan fortsätta med särskilt många fler höjningar i framtiden.

Bör man sörja papperstidningens kommande frånfälle? Egentligen inte. För mig är det nog mer en fetisch än något annat. Min morgon måste bestå av två koppar kaffe (ingen mjölk, tack) och en prasslande tidning, annars blir dagen fel. Men så har jag märkt att dagen ofta blir fel lik förbannat.

+ Mycket riktigt, Observerpriset höjs till £3.20 från nästa vecka. Samma prisläge som lördags-Guardian, alltså, vilket verkar rimligt med tanke på att den senare är så mycket större till omfånget i fråga om bilagor.

Glenn Greenwald må numera ha sin egen agenda, särskilt vad gäller The Guardian, men hans redogörelse i The Intercept för eftermälet till The G:s Manafort/Assange-historia för några veckor sedan är utan tvekan både förvånande och oroväckande. Det är en historia med massor av glapp och luckor, namn på medarbetare som försvinner, brödtext som ändras/mildras allt eftersom kritiken kommer, och de bryr sig inte ens om att blåneka, bara tiger som muren. Vad är första lektionen i kursen “Communication 101”? Erkänn omedelbart att det här var ett klaver och att man just trampat i det. Sträck upp händerna: “vi kommer att lära av detta, se över våra rutiner” bla-bla-bla. Men inte detta.

Det har varit – och är till viss mån fortfarande – lite fram och tillbaka med vad som ska hända med EU-medborgare i UK efter Brexit. Mycket därför att ingen förstås vet vad som kommer att ske den 29 mars kl 23:00.

Men om det nu blir en deal av något slag så kommer alla EU-medborgare, med några undantag, att få ansöka om s.k. settled status. Det gäller framför allt de som är här p.g.a. den fria rörligheten: en blankett att fylla i, förmodligen några bevis på att man betalat skatt och har ett National Insurance number, plus en avgift på £65.

Undantagen är irländska medborgare och de som har Indefinite Leave to Remain (ILR), alternativt Indefinite Leave to Enter (ILE), antingen i form av en stämpel i passet eller ett brev från Home Office. Dessa behöver överhuvudtaget inte ansöka om settled status, men kan göra det om man så föredrar. Det är detta som gäller mig: jag har en ILR-stämpel i ett gammalt pass. Pust, liksom.

Om UK däremot skulle krascha ut ur EU i en no deal så blir situationen mer komplicerad, särskilt för de som är här via den fria rörligheten. Ingen verkar veta (som med så mycket annat) vad som kommer att hända. Vad gäller min egen situation i sådant fall så sitter jag nog ändå ganska säker, vad jag hittills fattat.

En klok människa sa till mig för inte så länge sedan att om Home Office skulle ifrågasätta, eller försöka dra in, ens ILR så skulle det förmodligen strida mot internationell rätt. Det rör sig om internationella konventioner och protokoll, snarare än om enbart UK/EU. Och det låter ganska rimligt, i mina lekmannaöron.

Men osäkerheten finns alltså kvar, i allra högsta grad. Ens känsla av hemhörighet – a sense of belonging – har rubbats i sina grundvalar. Man borde ju inte ens behöva konstatera att man “nog sitter ganska säker”, eller att man hör till de undantag som inte kommer att påverkas något särskilt, eller att man överhuvudtaget belönats med någon slags jävla “status”.

Man vet ju att många britter – i personliga möten, i pressen, på sociala medier – uttrycker grav pinsamhet och kokande ilska över hur EU-medborgare såväl som immigranter i allmänhet behandlats av regeringen under Brexitprocessen. Vi har bl.a. kallats för queue-jumpers, att vi “utnyttjar” och “drar fördel av” EU och våra medborgarskap.

Jag skulle faktiskt också känt mig pinsam och arg, om jag vart som dom. I feel their pain, som det heter.