Detta som lite blessèd relief men ändå inte helt obesläktat med föregående poster, eftersom det handlar om BBC. I kölvattnet på Huttonrapporten skrev jag en artikel i DN Kultur (18/2/2004) om organisationens framtid. Den började så här:

En dag för cirka femton år sedan klev jag in på en BBC-producents kontor i Broadcasting House, radiohögkvarteret alldeles vid Oxford Circus. En dörr till grannkontoret stod på glänt och jag kunde inte låta bli att titta in: neddragna gardiner, lyset var släckt, en man satt med huvudet lutat mot skrivbordet i vad som verkade vara outsäglig förtvivlan, alternativt djup sömn.

Jag undrade lätt om han mådde bra. “O ja,” sa producenten och stängde dörren försiktigt. “Han är något av en klenod här i huset. Inte särskilt flitig, förstås. Har väl producerat något halvdussin program under sina tjugo år här”. Han satte sig ner och tillade, som om det var den naturligaste sak i världen: “Jag var hans fag på Eton, för övrigt. Knullade skiten ur mig varenda dag i två år. Men – nu ska vi inte prata om mig…”

Och så fortsatte jag:

BBC på den tiden påminde på många sätt om monarkin. Den vilade på en uppsättning traditioner som i själva verket inte var så gamla som många ville tro. Det var en av de vitaste platserna på jorden: de enda mörkhyade ansiktena man såg var i stort sett i receptionen. Som institution rörde den sig med en ledig naturlighet genom världen, dess betydelse och inflytande och makt något som man sällan ens behövde reflektera över. Och, inte minst, där fanns ett fantastiskt slöseri med resurser.

Jag avslutade min artikel med att uttrycka en viss optimism inför framtiden, trots att Hutton givit BBC som institution en sådan rallarsving: de åtnjuter “ett grundmurat allmänt förtroende”, och så vidare. Men av min artikel är det egentligen bara det där sistnämnda, slöseriet med resurser, som fortfarande gäller. Idag ser läget helt annorlunda, nästan väsensskilt, ut för BBC. För en sylvass och välinformerad analys av “BBC som institution” kan jag inte varmt nog rekommendera Owen Bennett-Jones artikel i nyutkomna LRB, ‘Can’t Afford to Tell the Truth‘ (gratis).

Han tar förstås upp saker som den nyliga kritiken mot BBC:s nyhetsredaktionella partiskhet i fråga om både Brexit och klimathotet. Men nästan som mest intressant, i mina ögon, är hans exempel på det fantastiska slöseriet med pengar och resurser (senast en historia just idag) med programredaktioner i ständiga skyttegravskrig med varandra. Bennett-Jones spekulerar också att licensens tidevarv verkar lida mot sitt slut: vad som i verkligheten är en poll tax kommer i sinom tid att ersättas av ett prenumerationssystem, som med Sky och Netflix och alla andra.

Med störst lidelse skriver Bennett-Jones om den del av BBC där han har lång arbetserfarenhet i det förgångna: World Service, denna under decennierna efter kriget så magnifika radioskapelse, som idag monterats ner, tabloidiserats och blivit managementified till döds. Visst var den alltid ett verktyg för den brittiska statens soft power, finansierad som den brukade vara av UD. Men ändå, vilket verktyg…