The Triumph of Dulness

In vain, in vain,—the all-composing hour
Resistless falls: the Muse obeys the Pow’r.
She comes! she comes! the sable Throne behold
Of Night Primeval, and of Chaos old!
Before her, Fancy’s gilded clouds decay,
And all its varying Rain-bows die away.
Wit shoots in vain its momentary fires,
The meteor drops, and in a flash expires.
As one by one, at dread Medea’s strain,
The sick’ning stars fade off th’ ethereal plain;
As Argus’ eyes by Hermes’ wand oppressed,
Closed one by one to everlasting rest;
Thus at her felt approach, and secret might,
Art after Art goes out, and all is night.
See sulking Truth to her old cavern fled,
Mountains of Casuistry heaped o’er her head!
Philosophy, that leaned on Heav’n before,
Shrinks to her second cause, and is no more.
Physic of Metaphysic begs defense,
And Metaphysic calls for aid on Sense!
See Mystery to Mathematics fly!
In vain! they gaze, turn giddy, rave, and die.
Religion blushing veils her sacred fires,
And unawares Morality expires.
Nor public flame, nor private, dares to shine;
Nor human Spark is left, nor Glimpse divine!
Lo! thy dread Empire, CHAOS! is restor’d;
Light dies before thy uncreating word:
Thy hand, great Anarch! lets the curtain fall;
And Universal Darkness buries all.

Alexander Pope, The Dunciad (1728-1743)

En liten nyårsenkät, om ni inte har något annat för er. Detta från vännen Frank, som nyligen mailade mig dessa två versioner musik under ovanstående rubrik. Det handlar om ‘Bach’s Harpsichord Concerto no. 1 in D-Minor BWV 1052’, den ena spelad på piano av Helene Grimaud, den andra på cembalo av Jean Rondeau.

Många intressanta frågor kommer med i spelet här. Det viktiga är att man lyssnar igenom båda till slutet, för det är så mycket som händer ju längre in man kommer. Frågan är alltså: vilken version föredrar ni?

Obs: Ljudkvaliteten hos Grimaud är inte lika bra som hos Rondeau.

Nyuppsatt affisch på busshållplatsen om hörnet. Frestad att tro det har något med Brexit att göra.

Jag ska ta min an en romanöversättning som nästa större projekt, detta så fort jag får slutmanuset någon gång in på nyåret. Nose to the grindstone, alltså, i ett antal månader framöver. Jag har pratat med kollegor om olika aspekter av jobbet, för det var en hel del år sedan jag senast ägnade mig åt översättning (1991, närmare bestämt, med Hanif Kureishis ‘Förorternas Buddha’)

En av de saker som ofta dykt upp i samtalen är att man får förhållandevis hyggligt betalt, tack vare avtal och vad man kanske kan kalla våra kulturella konventioner, men att det också är ett otacksamt jobb. Detta främst i bemärkelsen att recensenter sällan eller aldrig kommenterar själva översättningen, dess kvaliteter eller brist på kvaliteter. Jag har själv lagt märke till det, och tycker det är beklagligt, främst av två anledningar.

Den ena är att den svenska kulturen av förklarliga skäl är så beroende av att ha en betydande kår av duktiga översättare från alla världens språk att deras arbete uttryckligen borde erkännas, i synnerhet i recensionerna, dvs tas på det allvar de förtjänar, om så bara med en mening eller två. Och detta absolut inte bara som en slags “gest”, för den andra anledningen är att sådant är oerhört betydelsefullt för översättarna själva: positiva omnämnanden ger, av förståeliga skäl, större chanser till mer arbete. Så enkelt är det.

(För övrigt, det där med att recensenter skulle ha svårt att bedöma översättningens kvalitet om man inte behärskar originalspråket stämmer egentligen inte: jag tog upp det för några månader sedan här)

Nu ska jag också säga att det verkar vara lika tunt med sådana språkliga bedömningar i den brittiska litteraturkritik jag läser. Men brittisk kultur är förstås inte lika beroende av översättningar och översättare som till storleken mindre kulturer som vår (more’s the pity!). Enda undantaget är kanske poesiöversättningar, ett av de få områden där översättare uppskattas och värderas, både här och i amerikansk kritik.

Vilket i sin tur leder till det faktum att man i engelskspråkiga medier mer och mer kommit att ta upp debatten inom den akademiska specialitet som sedan ett par årtionden går under namnet Translation Studies: jag tänker särskilt på författaren och översättaren Tim Parks många bloggposter i ämnet i NYRB, senast här. Kanske borde de mer teoretiska aspekterna av översättning också omfamnas av svenska kritiker? Det vore en möjlig väg in mot en djupare förståelse.

Jag gick till affären i morse och köpte tidning, skosnören och champagne. Det kallar jag julafton! Jag önskar alla läsare en nöjsam midvinterblot med många hårda paket, och sillsallad.

Jag hade inte tidigare hört talas om vare sig Kajsa Norman eller hennes bok ‘Sweden’s Dark Soul‘, som recenseras i dagens The G. En allmän fråga, ni som vet. Hur överensstämmande med verkligheten är det att svenska media generellt är ovilliga att täcka just sådana här frågor, dvs grupper av invandrare som påstås sexuellt ofreda kvinnor i mer eller mindre publika sammanhang? Eftersom anklagelsen så ofta dyker upp i högermedia (här över i alla fall) så har jag tenderat att ta det med en gruva salt, hittills. Å andra sidan, att svensk mediekultur innehåller en hel del tystnader och tabun kring vissa frågor är ju inga, så att säga, nyheter. Till vilken grad finns det fog för Normans kritik? (Har alltså inte läst boken själv) Hur har boken tagits emot i Sverige?

Och, jo, jag vet att det här en ordentlig troll-fråga, det kan bli ett jävla rabalder om en stund. Men Pressyltas läsekrets är ju en sansad och belevad kohort, så jag hoppas på det bästa…

+ Efter lite letande fick jag reda på att boken “än så länge” bara kommit på engelska (www.kajsanorman.com)

++ Jag hade tänkt lägga till några ytterligare tankar om detta, men ändrade mig, därav att rubriken blev fel ett tag. Fuck it, it’s Christmas…

Ett flertal tv-program och tidningsartiklar, förstås. Människor med minnen och hågkomster som är minst lika smärtande nu som då. Inte ens julihändelserna 2005 kan jämföras med Lockerbie som det mest chockerande terrordådet i UK, i alla fall om man räknar antalet offer.

Jag har skrivit om ämnet flera gånger på bloggen (skriv bara in “Lockerbie” i sökfältet) och då mest med anknytning till mitt ett och ett halvt år långa samarbete med filmaren Allan Francovich. Allan gjorde den kontroversiella dokumentären ‘The Maltese Double Cross‘ och (kortfattat:) pekade ut de skyldiga som Iran via bulvanerna PFLP(gc). Många menar att hans tolkning också stått sig ganska väl med åren, eftersom Libyens påstådda roll mest tycks ha varit resultatet av storpolitiskt fuffens.

Daily Mail, av alla tidningar, har en rapport idag.

Först ett stort tack till alla de som fyllde i enkäten, tjugofem stycken allt som allt. Det är en rätt hygglig siffra, tycker jag, faktiskt lite mer än jag hade väntat mig. Men statistiskt är den naturligtvis alltför liten, dels för att man ska kunna dra några långtgående slutsatser om den “genomsnittlige Pressyltaläsaren” och dels för att specifika procentsatser ska bli särskilt meningsfulla.

Däremot finns det en del “kortgående” slutsatser man kan dra om just detta urval läsare.

(more…)

Bara för att meddela att jag stänger ner läsarundersökningen i morgon bitti, onsdag. Sista chansen, alltså! Klicka här, om du inte redan gjort det. Resultatet kommer antingen senare samma dag eller torsdag.

OK, häng med nu. Detta bara idag. Jeremy Corbyn tabled a motion of no confidence om Theresa May som PM, inte om regeringen (vilket skulle kunna framkalla nyval). Rent kosmetiskt, alltså. Då annonserar May att en omröstning om hennes WA och PD kommer att hållas veckan som börjar 14 januari. Då drar Corbyn tillbaka sin motion. Tretton sekunder senare är hans motion tillbaka igen, på samma meningslösa grunder som förut, dvs han kommer att förlora omröstningen.

Det här är konsensus nu i början på veckan: Brexit är inte längre frågan om “en jävla röra”, eller en “fars”, eller en “tragedi”. Det här är en konstitutionell kris. Regeringen har idag annonserat 2 miljarder pund åt förberedelser för No Deal. Och Labour bara viftar med armarna. Och ägnar sig åt meningslösheter. Pathetic. Hur skaffar man bostad i Sverige? Finns det bostadsköer och sånt…?

+ Statsvetaren Vernon Bogdanor förklarar en del av de konstitutionella aspekterna i dagens The G.