Här The G:s rapport om resultatet av undersökningen. Inga större överraskningar, vad jag kan se.

Fascinerande karta över brottsligheten i 1300-talets London. Mer om projektet här. Cheapside, alldeles bakom St Paul’s, var och är ju särskilt beryktat. Gillar också historien om han som blev irriterad på en sjungande minstrel (eller busker då) och slog ner honom med en järnstång. I know the feeling…

Här är länken till den interaktiva kartan. Glömde lägga in den, sorry.

Gratulerar! Svenskar är de som tror minst på konspirationsteorier jämfört med fransmän, tyskar, britter, ungrare, italienare, polacker och amerikaner. Detta enligt en undersökning utförd av universitetet i Cambridge och YouGov, bekostad av Leverhulme Trust (som ju i och för sig är den hemliga världsregeringen).

+ Jag får återkomma med att ta tag i de problem som finns i bakgrunden till undersökningen, liksom mycket annat som sägs om konspirationsteorier. Men betänk bara ett kognitivt problem här: kan man verkligen “tro” på en teori?

Detta frågar The G i ett quiz, i samband med att man börjat publicera ett sex månader långt projekt om populismen som fenomen. Jag hamnade någonstans “lätt vänsterpopulist” sisådär, inte särskilt långt från Obama… Kanske får se över min åsiktsrepertoar vad det lider.

(Quiz-sidan verkar vara lite svårladdad av någon anledning, men försöker man några gånger så funkar det till slut)

+ Men quizzet har också sina kritiker, som @DrPhilEdwards:

Not often I say this about anything from the Graun, but this is dangerous nonsense. Nonsense b/c (despite appearances) it excludes entire dimensions of politics in favour of the populist schema, and dangerous b/c it schools the reader in thinking within that schema.

Jag är nog inte så övertygad om den kritiken. Svaret på frågan ‘Hur populistisk är du’ kräver väl att man håller sig just inom det “populistiska schemat”. Vad han efterlyser verkar mer vara svaret på frågan ‘Är du populist överhuvudtaget?’ vilket i och för sig kunde varit intressant, men inte riktigt vad saken gällde.

Nedanstående satte jag ihop för några år sedan, efter att många frågat mig hur man tar sig in i voiceover-branschen, för det finns några basics som är bra att veta. Det är alltså skrivet i ett engelskt sammanhang, men mycket går ju att överföra på svenska förhållanden också (om än kanske inte det där med arvodena på slutet…)

Gunnar Pettersson – VOICEOVERS : A START

If you want to get into voiceovers (VO’s), these are a few tips you might find handy. Bear in mind there’s a lot of competition, even in foreign languages, so don’t give up at the first hurdle, or even the second, or third.

(more…)

Richard Baker har avlidit, 93 år gammal. Han var BBC:s första och kanske mest emblematiska nyhetsuppläsare i tv. Baker var alltså inte journalist så mycket som performer, så det är värt att lyssna på hans röst för att höra mycket av vad BBC så att säga går ut på, om inte i sitt innersta väsen så i alla fall i sin timbre.

Hans accent är för det första så BBC den vill bli: absolut inte överklass, men en RP som står med båda fötterna stadigt på jorden och med huvudet i ett inrökt common room på något av de större universiteten. Rösten i sig är en ganska mjuk men stabil och mycket vederhäftig baryton, en typ av röst man ofta använder ordet avuncular för att beskriva, farbroderlig alltså. Men lyssnar man på den en lite längre stund så hör man också hur den faktiskt nästan helt saknar karaktär. Man kan liksom inte sätta ett ansikte på Bakers röst: den har få eller inga “drag”, bokstavligen.

Det är alltså väldigt talande (ähem) att till en början fick BBC:s nyhetsuppläsare inte synas på tv-skärmen, försåvitt deras ansiktdrag och miner skulle avslöja någon form av partiskhet. Så när de till slut fick synas, från 1954, hängde det alltså helt och hållet på att rösten skulle utgöra motsvarigheten till just ett osynligt ansikte, på att there’s nothing there. BBC:s nyhetsförmedling är så neutral och opartisk att den i praktiken inte finns. Där är myten, och den har överlevt förvånansvärt länge.

Det är med dessa ur-BBC-röster som med inläsare av ljudböcker. Såvida man inte har en känd röst, som Stephen Fry exempelvis, och lyssnaren därför vet vad de har att vänta sig, så är just karaktär i en röst något som tenderar att vara en distraktion för lyssnaren. Texten, handlingen, orden måste få regera ensamma, inte the performance. Det är för övrigt därför jag själv aldrig spelat in ljudböcker under mina år som voiceover, och säkert aldrig kommer att göra det heller. Jag har en reklamröst, inte en narrativ röst.

Dessutom: en av de bästa narrativa rösterna, och flitig ljudboksinläsare, är Samuel West (ett klipp här, han börjar 0:50 in). Återigen en ytterligt behaglig, auktoritativ stämma – men “karaktär”? Not so much.

H/t French_Tone

…därför att det har med Brexit att göra. FN:s “poverty envoy” har efter ett veckolångt besök i Storbritannien sagt att “The UK government has inflicted ‘great misery’ on its people with ‘punitive, mean-spirited, and often callous’ austerity policies driven by a political desire to undertake social re-engineering rather than economic necessity…” (Typiskt har BBC News rapporten långt ner på dagordningen) Den utmärkte Aditya Chakrabortty kommenterar dock i The G här.