Jag har stängt av kontaktfunktionen här pga spam. Om ni vill ta kontakt via Pressylta Redux, lämna en kort kommentar så hör jag av mig via den epostadress du har fyllt i.

* Var i går på releasefest för den engelska översättningen av Caterina Pascual Söderbaums ‘Den skeva platsen’, fenomenalt översatt av min gamla vän Frank Perry som ‘The Oblique Place‘. Frank ledde ett mycket intressant samtal med Steve Sem-Sandberg, som hade en hel del med romanens tillkomst att göra. Jag tror aldrig jag läst en roman så noggrant som jag läser denna.

* Jag firar som vanligt med ett glas Merlot att jag inte befinner mig på Bokmässan. Skål!

* I stället följer jag senatsförhören med Christine Blasey Ford och Brett Kavanaugh i direktsädning. Vilken dramatik. Det här kan bli Dagen Som Förändrade Amerika. Förundrade, snarare. Bisarrt.

* Det finns mycket att säga om Brexit just nu, men jag tänker vänta tills partikongresserna är över med Tories nästa vecka. Vi börjar närma oss nerförsbacken.

* I morse såg jag en sikh med en väldigt slarvigt knuten turban. Har aldrig sett något sådant förut. Visste inte om jag skulle säga något. Jag teg.

Jag kan inte varmt nog rekommendera Gunnar Walls nya bloggpost “Ett långt farväl till Sven Anér”. Det handlar för det första om två av de stora frågor Anér så energiskt engagerade sig i, kärnkraften och Palmemordet. Båda ämnena må ha en doft av anno dazumal över sig, men den doften borde man i så fall omedelbart vifta bort, för de är fortfarande högst aktuella frågor. Men Gunnars text handlar också om hans personliga och professionella vänskap med Sven Anér, som alltså avled tidigare i år, och hur det personliga/professionella ofta stöter mot varandra och får oförutsedda men varaktiga konsekvenser. Det är helt enkelt fascinerande läsning.

Precis som med Hyde Park härförleden hade jag inte satt min fot på Leicester Square på säkert tio-femton år, förrän i går kväll. Det var ett drinkspartaj med voiceoverkolleger, varom inte mycket ska sägas annat än att, fan vad högljudda voiceovers verkar vara, alla projicerar som om livet hängde på det, man kunde knappt höra sig själv projicera.

Men Leicester Square, alltså. Det finns inga biografer kvar! Jo, dom håller på och bygger om Odeon, som brukar vara premiärbiografen, och så ligger det en Vue på Cranbourn Street om hörnet. Men här brukade ju finnas fyra stycken. Nu är det bara teaterbiljettkiosker och kedjerestauranger och “casino” och så dessa eviga street performers (finns det något mer ledsamt…?)

Och turistigt har det ju alltid varit, men herregud… Det ligger något vilset över turistintensiva platser. Jag tog en sväng om Trafalgar Square också, som ju brukade vara rätt imponerande rent “platsmässigt” så att säga. Nu är det mer som en lekstuga för trottoarmålare och fiolspelare. Selfie Square.

Tips inför Londonresan: undvik.

(PS: Undrar om det finns nån liten kustort i Sverige som heter Undvik?) (Med grav accent alltså)

Thomas Nydahl har just påbörjat en serie om Merseysound på sin blogg Kustvandringar. Den är värd att följa, inte minst för mig själv, eftersom jag kanske äntligen kan komma fram till en någorlunda slutgiltig ståndpunkt om Adrian Henri, Roger McGough och Brian Patten och allt de åstadkom. Min inställning har varit neutral, blandad med en viss – möjligen orättvis – misstänksamhet mot performance poetry, alltså en utpräglat deklamatorisk och slagfärdig stil som tenderar att strikt höra-till-sin-tid och därför åldras aningen brutalt. Jag vet inte. Kanske färgas den inställningen av att Författarförlagets Tidskrift (där jag var perifert inblandad en tid i början av 80-talet) en gång planerade trycka ett urval av John Cooper Clarkes texter (i både original och översättning). Men vi fann att i trycksvärta på papper – i motsats till en röst på scen – bara dog texterna. Helt livlösa. Utom all räddning. Men, som sagt, jag är mer än villig att låta mig övertygas om att så inte alltid är fallet!

Gabrielle skriver så generöst och uppskattande om boken att jag nästan fick gå bort till hyllan och bläddra igenom den igen…

Men nej, som jag skrivit förut nånstans, det bär mig helt emot att läsa igenom mina böcker när de väl finns i utgiven form. Konstigt, kanske, men det är som om det inte längre är jag som talar i den, utan någon annan, som jag inte har så mycket med att göra. The man who sings my songs and drinks my whisky, som han kallades i den gamla countrylåten.

Det var längesen Gabrielle var i London, säger hon, och det slår mig att vi kanske borde ordna ett möte vid någon korvkiosk här över någon gång, som några av oss gjorde i Stockholm i april. Eller om nu inte en kiosk så en pub-som-har-korv, i alla fall. Tål att tänka på.

h/t @bigmonsterlove

Anne Applebaum skriver i The Atlantic om politisk och intellektuell degradering i paranoians, konspirationsteoriernas och polariseringens Östeuropa under senare år, särskilt Polen och Ungern, fast förstås också med USA i synfältet. Kanske inte alltid helt övertygande, men absolut läsvärt.

Tamsin Shaw skriver på NYRB:s blogg om ‘Edward Snowden Reconsidered’, också oerhört läsvärt. Jag är väl inte ensam om att sedan några år tillbaka betrakta gänget kring Wikileaks som aningen suspekta, men här får man mer kött på benen, bl.a. att många av dem visar sig vara Links-Schmittianer.

The G skriver idag om en nyutkommen bok som hävdar att ett par RAF-element som infiltrerat den östtyska demokratirörelsen planerade mörda Gorbatjov under dennes besök i Berlin i oktober 1989 (det gällde firandet av DDR:s 40-årsdag). Detta för att provocera fram en sovjetisk invasion och därmed återställa den kommunistiska ordningen i Östtyskland.

Nu är jag ingen totalexpert i ämnet, och jag har förstås inte läst boken i fråga ännu, men det finns flera aspekter av den här historien som i min mening liksom bara inte “stämmer”, i betydelsen don’t make sense. Jag får återkomma till detta, tror jag.

+ (Ett par koppar kaffe senare) Här bara några saker som framstår som särskilt mysko. Att vår hjälte skulle tillhört SAS, snarare än någon av underrättelsetjänsterna, kan i och för sig stämma. Det är mindre viktigt än det faktum att han talar om proteströrelsen i DDR , framför allt “Måndagsprotesterna” i Leipzig – och detta synbarligen under 1989 – som en undanskymd, hunsad och förhållandevis liten (och numera nästan bortglömd!) rörelse i stort behov av hans hjälp och framför allt av hans radio. Det är ju bara fånigt.

Och den där radion, förresten. Det kanske framgår av boken, men om det då var någon slags kommunikationsradio (det här är det analoga åttiotalet, alltså) så behövde man naturligtvis en likadan radio i andra ändan av kommunikationen, så att säga. En ensam kommunikationsradio är inte särskilt mycket värd. Var fanns då mottagaren?

Mer allvarligt. Mordet på Gorbatjov skulle alltså ha instigerats av gammalkommunisterna i Politbyrån i Moskva som en false flag operation för att lägga skulden på proteströrelsen och därmed berättiga en sovjetisk invasion för att återställa ordningen.

Cui bono-frågan först. Jag tror inte ens gammalkommunisterna var senila nog att tro att något sådant skulle gå vägen. Om det fanns någon proteströrelsen i DDR hade all anledning att inte bringa om livet så var det ju Gorbatjov. Alla skulle omedelbart fatta vad för krafter som låg bakom det. Och sedan: ge upphov till en sovjetisk invasion?! Förmodligen då genom Polen och/eller Tjeckoslovakien…?! I slutet av 1989…??!!

Do me a favour, mate…