Det måtte väl för jösse namn finnas något svenskt teatersällskap som just nu håller på att repetera inför höstpremiären av Tartuffe, ou l’Imposteur. Jag menar, den är ju en given akademiesk succès de scandale. Jean-Kladd Arnault som huvudpersonen, Madame Pernelle är Katarina Frostenson, Orgon naturligtvis Horace Engdahl, Elmire som Ebba Witt-Brattström och Mariane som Sara Danius. Jag skulle köpt biljetter på momangen.

Den vänsterradikalaste människan jag känner heter Jim. Han bor här i huset, vi byter några ord mest varje dag. Han är över 70, går lite stelt och stapplande med käpp, mörka glasögon för solljuset. Han kommer från Newcastle och är gammal kolgruvarbetare, var med om båda de stora strejkerna 1974 och 1984-85, så han har mycket att berätta. Dessvärre är det ganska svårt att förstå honom, dels beroende på hans Geordiedialekt och dels på hans brist på tänder, vilket gör att han mumlar en del.

Jim jobbar frivilligt några dagar i veckan för tidningen The Militant, den brittiska avnämaren av en amerikansk trotskistorganisation, Socialist Workers Party (SWP), som värnar arbetarklassens intressen. Smärre begreppsutredning här. Tidningens namn har inget att göra med mullvadsorganisationen ‘Militant Tendency’ som härjade i UK, och särskilt Liverpool, på åttiotalet. Amerikanska SWP har heller inget att göra med brittiska SWP, som dragits med anklagelser om sextrakasserier i åratals och numera krympt till, tja, tjugotvå medlemmar, kanske. Amerikanska SWP tycks snarare lierat med UK:s Communist League. Som har tjugotre medlemmar.

Jag köper tidningen av Jim då och då, och det är rätt intressant läsning ibland, mest alltså om amerikanska förhållanden. De ägnar sig åt mycket gräsrotsarbete, mobilisering på lokalnivå, stöd åt lokalkampanjer, samlar in socialistisk litteratur till (den växande) fängelsebefolkningen, osv. Och allting, säger allting, betraktas ur arbetarklassens perspektiv. Kärnvapennedrustning i Nordkorea är bra för arbetarklassen, importtarifferna mot Kina inte bra. Ibland dyker det upp rubriker som “Det är hög tid för arbetarklassen att ta över makten”. Och då far ju en lite vemodig suck genom ens förhärdade hjärnvindlingar. Those were the days.

Joe Kennedy: “Authentocrats” (Repeater Books 2018) Det här är en djup och bred kritik av “the populism of the centre” med vilken mittenliberaler söker och omfamnar en påstått folklig autenticitet, om så inom politik eller populärkultur eller de nya formerna av naturskrivande. Det yttrar sig enligt min mening som mest flagrant i, kalla det Blaircentristernas omtanke om den Brexitröstande “vita arbetarklassens” så kallade legitimate concerns vad gäller invandringen. Och även om boken naturligtvis är utpräglat engelsk i sina referenser så finns massor av paralleller med Sverige. Kennedy debuterade 2016 med fotbollsboken “Games Without Frontiers” (som jag skrev om här). Med den här nya boken är JK på god väg att bli en av våra skarpaste och mest läsvärda kulturkritiker. Rekommenderas starkt. (Läs en bra och mer utförlig Guardianrecension här)

Gabrielle Roland Waldén: “En flicka som heter Anna” (Arundo Förlag 2017) Precis så här ska man skriva släktkrönika, som jag ser det. Det handlar om Gabrielles morfars mor, Anna Cecilia Härdelin, född i Delsbotrakten, sedemera gift med Karl Hjelmström och inflyttad till Söderhamn, det senare trakter som vad jag förstått fortfarande ligger författaren varmt om hjärtat. Det här är en mycket fint avvägd framställning baserad på både gedigna kunskaper och skapande fantasi, på en prosa som är lite återhållsam men därför också oerhört effektiv. Men det handlar förstås också om Sverige i brytningstider: det är slutet av 1800-talet, folk drar sig från landet till staden, från jordbruket till tjänstemannabanan, nya kvinnoroller mot gammalt patriarkat, alla ambitioner som alltför ofta kvävs av de alltför verkliga sjukdomsriskerna, som också blev det tragiska fallet med Anna. En mycket läsvärd, gripande bok.

Johan Erlandsson: “Desertörerna” (Carlssons 2016) Det här är en bok jag blev tvungen att läsa efter Matthew Sweets “Operation Chaos” i våras (se här). Där Sweet i mycket följer spåren ut ur Sverige och bort mot det sinnessjuka Schlaraffenland som var EAP och Lyndon LaRouche, håller sig Erlandsson i huvudsak till Sverige, och gör det på ett föredömligt vis. Här får man en mycket bättre bild av de oerhört varierande öden och personligheter som desertörerna utgjorde, vad gäller deras politiska eller opolitiska motiv, vad gäller deras vilja och förmåga att anpassa sig till det svenska eller deras nära nog orubbliga alienering gentemot sin nya hemvist. Likaså får man en mer detaljerad bild av det svenska politiska spelet, och hur det förändrades över tid, bakom mottagandet av desertörerna, relationerna med USA, osv. Det var en märklig tid, som jag själv fick se en del av (se länken ovan) och Erlandsson har gjort den all rättvisa.

Nästa omgång sommarläsfrukter inkluderar Fabio Stassis roman “Luffarens sista dans” i Olov Hyllienmarks översättning, som ser mycket lovande ut.

Nu har jag mer eller mindre läst igenom det jag behöver av 30- och 40-talsböckerna jag nämnt förut. Det är för övrigt Gustaf Ericsson igen, jag jobbar på uppdateringen av ‘Mannen som kom tillbaka från de döda’; mer detaljer om detta senare. Dock, Ericsson – och förmodligen andra – hade några språkliga egenheter på den tiden.

Man förkortade “eventuell/a/t” inte som “ev.” utan som “event.” Jag tror aldrig jag sett detta förut.

Man särskrev inte “så småningom”, utan det blir “såsmåningom”.

Och så ordet “förbrytare”. Används det överhuvudtaget idag? Ericsson applicerar det, med all retorisk kraft han kan uppamma, på alla slags människor från diverse skumma typer han mötte under sina luffarresor i Amerika på tjugotalet, ända till de mäktiga (oftast judiska) intressen som fick Ivar Kreuger på fall och som tjänade storkovan på Sveriges vacklande neutralitet under kriget.

Om jag har rätt i att “förbrytare” mer eller mindre försvunnit från allmänt språkbruk, tal som skrift, beror det på en kulturell förändring i synen på kriminalitet, och/eller en annan slags retorik numera, t.ex. vad gäller alla de olagligheter som begås i den högre finanssfären, osv. När såg ni senast ordet “förbrytare” i skrift?

En gammal irländsk vits. Förmannen anställningsintervjuar en ny byggjobbare.

-What’s the difference between “joist” and “girder”?

-Well, one wrote ‘Ulysses’ and the other wrote ‘Faust’.

Tillbaka till svenskan. Joist betyder “bjälke” och girder betyder “balk”. För att repetera frågan, vad är det alltså för skillnad på bjälke och balk, annat än att de har “bärande funktion” i byggnader (allt enligt den oumbärliga svenska.se)?