Den vänsterradikalaste människan jag känner heter Jim. Han bor här i huset, vi byter några ord mest varje dag. Han är över 70, går lite stelt och stapplande med käpp, mörka glasögon för solljuset. Han kommer från Newcastle och är gammal kolgruvarbetare, var med om båda de stora strejkerna 1974 och 1984-85, så han har mycket att berätta. Dessvärre är det ganska svårt att förstå honom, dels beroende på hans Geordiedialekt och dels på hans brist på tänder, vilket gör att han mumlar en del.

Jim jobbar frivilligt några dagar i veckan för tidningen The Militant, den brittiska avnämaren av en amerikansk trotskistorganisation, Socialist Workers Party (SWP), som värnar arbetarklassens intressen. Smärre begreppsutredning här. Tidningens namn har inget att göra med mullvadsorganisationen ‘Militant Tendency’ som härjade i UK, och särskilt Liverpool, på åttiotalet. Amerikanska SWP har heller inget att göra med brittiska SWP, som dragits med anklagelser om sextrakasserier i åratals och numera krympt till, tja, tjugotvå medlemmar, kanske. Amerikanska SWP tycks snarare lierat med UK:s Communist League. Som har tjugotre medlemmar.

Jag köper tidningen av Jim då och då, och det är rätt intressant läsning ibland, mest alltså om amerikanska förhållanden. De ägnar sig åt mycket gräsrotsarbete, mobilisering på lokalnivå, stöd åt lokalkampanjer, samlar in socialistisk litteratur till (den växande) fängelsebefolkningen, osv. Och allting, säger allting, betraktas ur arbetarklassens perspektiv. Kärnvapennedrustning i Nordkorea är bra för arbetarklassen, importtarifferna mot Kina inte bra. Ibland dyker det upp rubriker som “Det är hög tid för arbetarklassen att ta över makten”. Och då far ju en lite vemodig suck genom ens förhärdade hjärnvindlingar. Those were the days.