Det är en igenbommad gammal port där på andra sidan Henshall Street. Tills i morse var den puce till färgen, vilket vanligen översätts “rödbrun”. Men det stämmer inte, snarare något åt “gammalrosa”. Hur som helst var den exakt samma färg – puce – som omslaget på första numret av den vorticistiska tidskriften BLAST år 1914, vad än Wikipedia säger om bright pink eller Ezra Pound säger om the great MAGENTA cover’d opusculus. Både omslaget och porten var puce, punkt slut.

Denna gammalrosa, igenbommade port hade sedan några månader prytts av en c:a meterhög graffiti i form av ordet BESA (som i Besame mucho) utfört i ett ganska snyggt, komprimerat, Disneyliknande typsnitt. Men så, strax efter frukost idag, anlände kommunens skåpbil (“Keeping Islington’s Streets Clean” – remind you of anything?) och två gubbar klev ur, tog sig ett bloss och bestämde sig efter en stund för att lösningen måste bli svart. Svart som själva kyssen.

Det här är antigraffitiåtgärdernas eviga konundrum. Om den inte går att tvätta bort med såpa så lånar man bara graffitins färg och målar över den. Samma sak hände med ett turkosfärgat hus jag bodde i för några år sedan, där man i stället lånade bakgrundsfärgen. Fast gubbarna hittade aldrig riktigt rätt turkos nyans så väggarna såg till slut ut som ett lila-blått-turkost lapptäcke. Bortsett då från hur meningslös hela manövern är. Som om det, i det här fallet, bara fanns svarta sprayburkar, inga vita.

Eller gammalrosa. Jag skulle välkomna en gammalrosa kyss mot svart bakgrund, definitivt.

Phew… Och medan allt det där pågick blev jag både citerad och censurerad i svensk press.

Citerad i Mattias Hagbergs G-P-recension av Wernes ‘Allt är en konspiration’ och Ekströms ‘Att hitta’. (Vanligtvis är G-P:s artiklar spärrade, men här verkar vara fritt inträde, passa på!). Jag tror inte jag har kvar det där numret av Ord & Bild, så jag kan inte ge närmare referenser men den publicerades ’91 eller ’92 tror jag. Jag höll på med sånt i den vevan.*

Censurerad i SvD när jag kommenterade en artikel av Dick Harrison om katolska kyrkans s.k. magdalenahem. Tyckte det var lite konstigt att han inte nämnde ett ord om Irlands magdalenahem i vår egen tid, dessa helvetiska institutioner som blivit en så viktig del i avslöjandena om den irländska kyrkans vidriga beteende mot kvinnor och barn. Men den kommentaren togs bort. Utan vidare kommentar.

För familjeärans skull ska jag också nämna att min bror dagen efter även han blev citerad, eller snarare parafraserad, i Andrew Browns utmärkta Observerartikel om SD och det svenska valet.

Den som nu nämner nåt om rent-a-quote blir omedelbart blockerad från Pressylta.

*Jag har nog länkat detta förut, men jag gjorde kring samma tid en radiodokumentär i ämnet konspirationsteorier: transkription finns här (pdf)

Bara lite kort om det där med d’Ancona och Corbyn och ironin. Den förre citerar, och klargör, Christopher Hitchens:

“The struggle for a free intelligence has always been a struggle between the ironic and the literal mind.” Unlike rigid ideology and fundamentalism, irony – saying one thing while meaning another – helps us to recognise complexity, paradox, nuance and absurdity.

För det första tror jag Hitchens bara har delvis rätt, vilket markeras av det historiskt riskabla ordet “alltid”. Det måste finnas massor av exempel på motståndare till “den fria intelligensen” (vad nu det är?) som inte släpar på den rigida bokstavlighetens bojor, inte minst just inom religiös fundamentalism med sina oändliga exegetiska övningar.

För det andra tror jag Hitchens egentligen menar något annat. Han talar här som den Balliol Man han var, och i förlängningen om den “effortless superiority” dessa lär bära med sig ut i livet, och det i sin tur handlar följaktligen inte så mycket om substansen i vad man har att säga, utan den retoriska gestik med vilken man lägger fram det.

När man på YouTube tittar igenom alla de livliga ateismdebatter Hitchens deltog i åren innan han dog, så fattar man också snart att vad han ägnar sig är nästan aldrig ironi, utan sarkasm – “ironi med knytnävarna”, liksom – och han gjorde det dessutom väldigt skickligt. Jag tror alltså engelsmän alltid gör en fetisch av ironin, men oftast kommer att fetischisera något annat: sentimentaliteten.

“Ironi och sentimentalitet hör samman … de är beroende av varandra”, skrev Ernst Jünger (Sgraffiti, 1960). Vilket är ett ämne man ur engelskt perspektiv kan hålla på hur länge som helst med. (Se t.ex. min bok ‘Idiotikon’ (1985) sid 37ff)

In i det längsta försökte jag ge Jeremy Corbyn the benefit of the doubt vad gäller antisemitismen. Han är inte världens mest välartikulerade människa, tänkte jag (med rätta). Man får kanske avväga vad han säger gentemot sammanhang som i sig kan få hans ord att misstolkas. Allting går att redigera till sin motsats, tänkte jag. Men med den nya videon från så sent som 2013, först offentliggjord i Jewish Chronicle igår och se/hörbar i dagens The G här, så finns det inte längre något tvivel. Corbyn är antisemit. Att han för det första kallar dem “sionister” är så pinsamt genomskinligt det kan bli. Att han sedan anklagar judarna för att inte vara intresserade av historien (!!!) och att inte förstå “engelsk ironi” “trots att de kanske bott här hela sina liv” är bara… flagrant, ogenerat, skamlöst. Och fasansfullt avslöjande som den klassiska antisemitiska trop det är: de må ha integrerat sig så mycket de vill i vårt samhälle, men vissa saker är för evigt främmande för dem.

Där passerade han gränsen, till slut. Om Labour har kvar Corbyn som partiledare vid kongressen senare i höst så kommer de inte att ha någon som helst trovärdighet kvar.

PS: Och The G:s Simon Hattenstone håller nästan med mig, men han vägrar fortfarande kalla Corbyn antisemit. Det gör inte jag.

PPS: Avslutningen på Corbyns uttalande är så avslöjande som något: “I am now more careful with how I might use the term ‘Zionist’ because a once self-identifying political term has been increasingly hijacked by antisemites as code for Jews.” Underförstått: “Men att jag själv skulle vara en av dom som hjälpte till att kapa denna politiska term i antisemitiskt syfte…? Nej, det vore väl att ta den ‘engelska ironin’ lite för långt…”

PPPS: Matthew d’Ancona i morgon är bra, men det finns problem med hans resonemang också, som jag ser det. Ska återkomma till detta.

Mänskligheten går mot allt större klarhet. En gång i forntiden diskuterade vi varför det inte finns några bruna bilar längre, och kom väl inte fram till något definitivt svar. I dagens Notes & Queries i The G får samma fråga vad som ser ut som ett ganska trovärdigt sådant. Jag citerar signaturen “NIXXXX”:

“Firstly, there is a financial reason. Making brown paint you need to use an exact mix of primary colours, which makes it expensive. Secondly, it is perceived within the industry as an “unlucky colour” and has an association with 70s poor quality. By the way, the use of brown paint for many cars in the 70s was caused by a Ministry of Defence surplus: when the cold war began, military vehicles moved away from sandy-brown to green. The MoD sold the paint off cheap to Austin Morris. Much of this history is documented online. I cannot for the life of me think why this was actually researched.”

Så det så.

* Jag har inte lyssnat på dem än, men Yanis Varoufakis sju audioessäer om ‘The Deep State’ är nog värda att ägna lite uppmärksamhet åt under veckan. “Är det en konspiration eller är det något mer ‘intressant’ än så?”

* Algoritmerna på YouTube tycker sedan några dagar tillbaka att jag ska titta på klipp om hur korkade amerikanerna är. Jag tänker inte länka, men de heter saker som ‘Dumb Republicans’ och ‘Stupid Trump supporters’ och folk säger saker som “Är Afrika ett land?” Ibland tjänar de här klippen konkreta politiska intressen i att de läggs fram som “bevis” för den intellektuella nedrustning som decennier av mushy liberalism åstadkommit i skolorna: inga läxor, elevernas medbestämmande, ingen utantillärning. Vilket ju är lite korkat i sig.

* På tal om vilket. Matthew d’Ancona skriver bra om Nigel Farages politiska återkomst i The G idag: “Farage is ghastly rather than stupid…”

(Det här relaterar till lite överallt i boken, men mest femte kapitlet om marknaderna)

Borgmästaren Sadiq Khan har nu gett “London Resilience Forum” uppdraget att titta närmare på hur en hård Brexit skulle påverka staden i allt från livsmedel och mediciner till personalbrister i byggbranschen och sjukvården (The G:s rapport här) LRF utgörs av representanter från 170 organisationer, inkluderat akuttjänsterna, kommunerna och sjukvården. En av de saker man bör få fram är var era drönare med matpaketen kan landa. (Om inte annat så finns det en lämplig parkeringsplats alldeles utanför här; närmare koordinater när det blir så dags).

Den största av dem alla. Vet inte ens vilket YouTubeklipp jag ska välja… Jo, det får bli Chain of Fools.

Nej, jag har ändrat mig. Ain’t No Way från samma år.

En liten fotnot till det där om Fabio Stassis bok i går. Jag har ibland hört folk undra hur en recensent kan bedöma kvaliteten på en översättning om man inte behärskar originalspråket, långt mindre läst boken i fråga i original (som då är fallet med mig och italienskan). Men det är egentligen inte så konstigt. Dåliga översättningar skorrar. Det är som när man ror en eka utefter en stenig strand och hör ett plötsligt skrap i underredet. Ingen panik, men man får passa sig: det där oljudet var inte en del av resan, av själva tanken med resan. En dålig översättning doesn’t cohere, den stämmer inte överens med det som helt klart pågår i texten. Det är därför recensenter ofta prisar översättningar med ord som “smidig”, “ledig”, att den “flyter” (!).

Men det är ju lika självklart att man då också kan missa saker, fast det rör sig mest om små detaljer. Jag recenserade Ian McEwans ‘Cementträdgården’ i Aftonbladet (15 juni 1980) och jag hade för ovanlighetens skull redan läst boken i original, så jag hittade några underligheter: “Bara två exempel: ett ironiskt litet ‘Oh dear!’ har blivit ‘Du har inte sett mycket, din stackare!’ och ‘a bus shelter’ har blivit ‘ett cykelställ med tak’!” Och jag kände mig nog väldigt smart när jag hade skrivit det, men eftersom jag inte sa något annat om översättningen generellt så framstår det ju snarast som lite grinigt pedantiskt, särskilt som det blev recensionens avslutande piruett.

(No names, no packdrill men översättaren i det fallet var gift med min gamla tyskalärare på högstadiet, så länge sen var det… Eeek…!)

Fabio Stassi: “Luffarens sista dans” (Brombergs 2014; övers. Olov Hyllienmark) Jag fick den här Chaplinromanen av Olov när vi träffades i Stockholm i april och den har sedan dess legat och blinkat förföriskt åt mig i den olästa bokhögen. Häromdagen öppnade jag den och slöt mig i dess armar, och vi har praktiskt taget legat kvar i sängen hela tiden sedan dess… Stassi lyckas med något som är notoriskt svårt i romaner, att skriva en (världs)känd persons buktalarprosa i första person. Och jag tror han lyckas framför allt därför att han kapar så många band till den biografiska autenticiteten och gör en slags verklighetsskröna (en re-imagining, för att använda en sliten fras) av Chaplins liv. Eller snarare, hans tidiga liv, innan den herostratiska berömmelsen kom att välsigna och förbanna honom. En trolsk, komisk, politisk, riskfylld roman på smidig och lyhörd svenska. Tack för några underbara timmar, Olov! (Ja, alltså, jag menar inte så, alltså… Som läsning, alltså…)

Maebh Long (red.): “The Collected Letters of Flann O’Brien” (Dalkey Archive Press 2018) Jag har inte läst varenda bokstav i den här 600-sidiga brevsamlingen, utan har dykt ner i den lite på måfå var och varannan dag. Det här är naturligtvis ithe ag ithe* för oss flannianer, fattas bara annat. Gapflabben är många under läsningen, inte minst hans sanslösa insändare till Irish Times i slutet av trettiotalet; som resultat gav tidningen honom vad som skulle bli den mångåriga krönikan ‘Cruiskeen Lawn’. Men här finns också sorgligheter, inte minst kopplade till hans allt svårare alkoholism, och hans eviga problem med att få förlagen att ge ut hans romaner. Ett av vad jag anser är hans tre mästerverk (jämte just ‘Cruiskeen Lawn’ och debutromanen ‘At Swim-Two-Birds’), nämligen romanen ‘The Third Policeman’, kom inte ut förrän sex månader efter hans död 1966. Det var ett liv allt mer präglat av nedgång och patos, men det var också ett livsverk av himlastormande komik. (Hans två ovan nämnda romaner finns f.ö. i fina svenska översättningar av Magnus Hedlund).

*Frasen är en irisk översättning av gefundenes Fressen… Jag älskar Google Translate! Fast om man slänger in ithe ag ithe att översättas till engelska så blir det “eat eating”. Och jag menar, warum nicht?