Vilket då leder tankarna till hur språkliga förändringar äger rum. Vad gäller verbens pluraländelser ser man en konsensus växa fram från, säg, krigsslutet, som avvisar den formen som för stel och formell och högtidlig (dvs diskrepansen mellan tal- och skriftspråk blev allt mer iögonenfallande) och framför allt onödig – och onödigheten är ju alla språkliga förändringars urkälla.

Jag tror heller inte man går för långt om man spårar detta till de liknande processer som ägde rum i det svenska samhället i stort, lite vagt uttryckt som “demokratiseringen” av Sverige: välfärdsbygget tog fart osv, men lika viktigt vad gäller just skriftspråket: militären, diplomatin, industrin och (i mindre mån) politiken/universiteten dominerades allt mindre grad av adel och högborgerlighet och deras behov av språkliga kastmärken, språkliga klasskillnader.

Kanske något liknande är på gång i min gamla käpphäst om de förändrade imperativsatserna, som i “Våga granska!” men “Våga anmäl!” (se Londonboken sid 346-7) Även om man kanske inte kan spåra motsvarande samhälleliga förändringar bakom det hela, så verkar samma slags konsensus ha vuxit fram de senaste femton eller så åren, som säger att (det f.d. korrekta) “Våga anmäla!” låter… fel, klumpigt, tvetydigt, onödigt.

(Det är för övrigt därför “hen” – bortsett från allt annat – inte kommer att överleva som språkform särskilt länge: den är onödig).