Bortsett från – och det är inte alldeles lätt att bortse från – att Trump just klampat igenom Storbritannien med leriga stövlar, så ser det allt mörkare ut för May just nu. Hennes White Paper, ett försök till kompromiss som aldrig skulle fungerat, inte ens inom Torypartiet, långt mindre i förhandlingarna med EU, är nu i princip död och begraven. I kväll accepterade regeringen fyra amendments av Rees-Mogg-ligisterna bara för att bekräfta det. Om May överlever fram till summer recess den 24:e är frågan nu. Många är tveksamma, bland andra BBC:s duktiga political editor Laura Kuenssberg nu i kväll. Och vem kommer i hennes ställe? Under tiden rullar Labour under Corbyn tummarna, och det är oförlåtligt, enligt min mening. What a shitshow…

Frankrike förtjänade att vinna, men Kroatien hade turen emot sig.

Det var inte frispark, för det första. Griezmann filmade. Men det var Kroatiens fel att det blev mål, de satte muren tre meter för långt bak och drog en gardin för målvaktens synfält.

Straffen. Jag tyckte handsen var tveksam och borde därför inte blivit straff. Det ska vara clear and obvious, enligt VAR-reglerna, och det var det inte. Personligen tyckte jag faktiskt det såg ut som avsiktlig hands, försvararen sänkte medvetet armen när han såg bollriktningen. Det går inte att försvara med att man sänker armen när man är på nedåtresa i ett hopp, för det gör man inte, man håller armarna högt i luften så länge det går. Vi försöker trots allt ännu att bli fåglar. Men clear and obvoius var det inte.

Kroatiens lejonhjärtan till trots, så var Frankrike överlägset som lag. Som ungt lag. De kommer att dominera EM och VM framöver. Och Pogbas 3-1-mål var inte klokt, han gjorde turneringens passning utan like, och sen la han målet själv, till slut. Incroyable…

Min kvartersbutik togs över för ett par år sedan av en driftig och rolig turk, Hassan, som går in för ett lite annorlunda sortiment än vanligt i sådana fall. Mycket återvunnet, organiskt, non-bio, osv. Men också kvalitetsvaror vad gäller maten. Här hittade jag för övrigt, efter många års sökande, min ultimata harissa, gjord av Harry Brand. Men sedan några veckor tillbaka har de också tagit in ett ganska stort urval italienska charkvaror av märket Diforti, en firma som grundades på Sicilien 1875 men nu verkar ha det mesta av sin försäljning i UK, både i butiker och online. Tack vare Diforti har jag blivit nyförälskad i mortadella, den är splendido på alla sätt, lagom kryddig och pepprig. Och nu ser jag på deras charksida (klicka på Cured meats till vänster) att de har en tryffel-mortadella också. Non posso aspettare!

+ Detta alltså medan jag borde varit på Trumpprotesten i stan just nu. Men jag tror faktiskt jag hellre bloggar om chark, ärligt talat. Desillusionerad kanske.

Att det engelska landslagets VM-äventyr fick så stort och positivt genomslag här över berodde till övervägande del på att det handlade om en engelsk institution där både teamet och ledarskapet uppenbart visste vad de gjorde. Det ser man sällan i politiken numera, till exempel.

Om ni är i London idag och vill se the fly-past med anledning av RAF:s 100-årsjubileum, med massor av moderna och historiska flygplan (jag är själv lite barnsligt förtjust i sådant) så kommer de in över stan (ca 12:45-13:00) via Leyton, Olympiaparken, Hackney, Bethnal Green, Shoreditch, City och sedan över centrala staden mot Buckingham Palace. Själv ska jag nog placera mig i Shoreditch Park, tio minuters promenad härifrån. See you there.

+ On This Day: Den 10 juli 1940 såg början på Battle of Britain, för övrigt.

++ Och det var ju… ståtligt. Inte minst så “samlar” jag på ljud som man nästan aldrig hör längre (har skrivit om detta förut, men hittar inte). Det kan vara pubskyltar som gnisslar i blåsten (de är alltid fastbultade i väggen numera), eller hästhovar mot kullersten, eller jublet när Sverige höjer VM-pokalen (sorry). Att höra Spitfires och Lancasterbombare dåna förbi hör ju heller inte till vanligheterna.

Men det låg också en hel del melankoli över den här luftparaden. Oundvikligen, skulle jag sagt. Allt detta miljarddyra hardware att visa upp för en värld som bryr sig mindre och mindre, därför att Storbritannien blir mindre och mindre. Och det var en känsla som fick sitt perfekta avslut när det var över och några spridda applåder spred sig över de uttorkade, blekgula gräsmattorna. Thank you. And goodbye.

Jag hörs i två separata halvsekunder under en McDonaldsreklam under VM. OK, jag väntar mig inte Nobelpriset (särskilt inte i år) men lite mer än bara två halvsekunder, för jösse namn. Vad mer behöver jag göra? Springa naken ner för Essex Road och ropa “Se på mej!”…? Jag orkar inte, det är för varmt. Tredje veckan med 25-30 grader.

Jag tänker inte kommentera kaoset i brittisk politik just nu, inte förrän det lugnat ner sig lite med Donald Trumps ankomst på torsdag. Han undviker ju London för det mesta, så jag tänker inte gå på fredagsmarschen, det är bara gestik, och jag är trött på gester. Däremot Regents Park på torsdag kväll, för Trump sover över på ambassadörens residens där.

Rapporter följer.

Se Londonboken sid 77 och framåt.

Det tragiska fallet med nioåriga Ella Kissi-Debrahs död av en akut astmaattack är illa nog, men historien ser nu ut att få en oväntad men välkommen effekt rent juridiskt. Familjen har fört en kampanj för att “luftföroreningar”, som var en starkt bidragande faktor bakom Ellas död, för första gången ska bli officiell dödsorsak på attestet: “[They] allege the government’s repeated failure to reduce air pollution breached Ella’s right to life under Article 2 of the European Convention on Human Rights”. Kanske ett rättsligt förfarande är enda vägen att gå för att få något gjort…

Detta relaterar i sin tur till nästan hela boken… En läsare frågade mig häromsistens om det, enligt min mening, över huvud taget finns något positivt att säga om Margaret Thatcher? Och visst finns det.

Bortsett från att hon säkert var snäll mot barn och hundar, så är det första man kan notera att hon alltid var passionerat mot dödsstraff, detta till skillnad från en del av hennes partikamrater, och det ska hon ha heder av. Det andra är att hon också spelade en avgörande roll i hur EU kom att utvecklas, särskilt vad gäller enskilda marknaden. Det får man sedan tycka vad man vill om, men hon var absolut inte bara den fradgande EU-skeptiker som många nu vill framställa henne som.

Det tredje, och kanske viktigaste, är att hon på ett ovanligt tidigt stadium var medveten om och bekymrade sig för klimatförändringarna. Hon hade ju en bakgrund i vetenskap (kemi) och var raka motsatsen till en skeptiker i den frågan, till skillnad från en del av hennes f.d. partikamrater som Nigel Lawson. Hon tog klimathotet på största allvar, insåg att problemet skulle komma att påverka så gott som alla politiska beslut och hon förde ofta upp det på möten och konferenser.

För övrigt blev mina runa över Thatcher den överlägset mest läsa posten på Pressylta. Those were the days…

Det här relaterar mest till sid 189-90 i boken. Den som är nyfiken på den där “lyxiga arkitektritade kåken” i Hackney som vi flyttade in i 2005 kan studera en del bilder på den här på arkitektens hemsida. En del av fotona togs efter att vi flyttat in: det är vår hund, Blue, som står utanför dörren, det är vårt matsalsbord och våra böcker i hyllorna. Tyvärr ser man inte den bastanta porten här, men det gör man å andra sidan på Google Streetview här. Det var på en del sätt en konstigt genomtänkt kåk: dörrar som verkade öppna åt “fel håll”, sovrummen på mellanvåningen, inte längst upp, och så vidare. Men vad vet jag om arkitektur, annat än att ha bott inuti den?