Jag läser en bok som har detta exlibris på insidan pärmen. Tror inte man behöver tveka så mycket om herr Jernbergs politiska sympatier (ledtråd: ej sosse). Den lilla texten i marginalen lyder “C. Ellsén pinxit 1944”. Har googlat men inte hittat något om Östen Jernberg. Runtecknen i mitten får jag till “S” och “Ö”. Värjan, sabeln och pistolen tyder väl på militär bakgrund, men handslaget vet jag inte riktigt vad det ska stå för. Någon som har fler idéer?
Jag stötte på några fina rader om boken hos “Nyfiken Grå“, alias Ann Pettersson (vi måste ju vara släkt!). Och ja, Clerkenwell är ett utmärkt promenadområde, faktiskt, särskilt om man tar sin tid och tittar in lite här och var på bakgårdar, småpubar, osv. För att inte tala om den fina Finsbury Savings Bank, där Dickens hade sina besparingar. Men jag ser också att huset var till salu år 2014. Ska försöka få reda på vad som hänt med den sedan dess. Lyxlägenheter, antagligen. Suck.
Det är förstås många som gör jämförelser med den långa, heta sommaren 1976, se t.ex. ett fint bildgalleri i The G här (inte så lite nostalgiskt: bilarna, kläderna…) Vi brukade sova på madrasser och tältsängar ute i trädgården på Priory Road.
Skillnaden den gången var att högtrycket höll sig i princip bara till de brittiska öarna och nordvästra Frankrike, inte hela jordklotet som det nu verkar. Visserligen har klimatförändringarna kommit till, men den triggande orsaken verkar ha varit precis som nu: att jetströmmen flyttat sig längre norrut än vanligt och att den saktat ner ganska drastiskt, vilket lär göra väderleken mer ihållande.
Och då som nu får man ändra sina vanor. Jag går alltid upp vid 7-snåret och jobbar igenom det jag har att göra fram till ungefär 12, medan skuggan ligger på min sida av huset och det är svalt nog. På eftermiddagen ligger jag bara och läser, det är inget annat som funkar.
I morgon ska vi dessutom få den hetaste dagen hittills, man räknar med 37 grader, men det historiska rekordet på 38.5 kan också ryka. Och hur och när ska det sluta? Sommaren 1976 var över i slutet av augusti med spektakulära åskväder som varade i flera dagar, följt av en bedrövligt regnruskig höst. Can’t wait.
Det där med att skicka matpaket till mig från nästa vår är alltså – bara för att understryka – inget skämt. Nye Brexitministern Dominic Raab bekräftar att regeringen nu börjat hamstra mat inför (den alltför möjliga) möjligheten att det blir en no deal Brexit. Han talar om “adequate food supplies”, vilket utan tvekan låter som ransonering. Inte bara det, hälsoministern Matt Hancock uppger att sjukhusen nu också börjat lägga viktiga mediciner på lager.
Vi har alltså lämnat skämtet långt bakom oss. Och det är på sätt och vis bortom ideologier nu, det har börjat handla om överlevnad, om att motverka panikstämningar, om att Keep calm and carry on. Overkligt.
Hur som helst, undvik alltså färskvaror, men gärna charkprodukter som sagt, och pastapaket, burkar med tomater, soppa, vissa grönsaker. En påse dillchips är alltid välkommen också. Tack på förhand.
Jag har fått brev från Ulf Kristersson och Annie Lööf, som vill att jag ska rösta på dem den 9 september. “Utlandssvenskarna är viktiga för Moderaterna” säger Kristersson, och det kan jag säkert tro. De vill sänka “SINK-skatten” och avskaffa “exitskatten” och de vill “värna” om “IB-programmens” fortlevnad i Sverige. Jag har personligen ingen aning vad dessa skatter och program är för något, men att gamla IB fortfarande härjar i Sverige tycker jag är lite oroväckande.
Att bo utomlands “breddar horisonterna” säger Lööf. Jag är inte så säker på det, egentligen. Det kan också få världen att krympa rätt drastiskt, det har jag sett exempel på under åren, hur man blir lite räddhågsen, defensiv och passiv-aggressiv, sentimental, både i förhållande till den nya miljön och den man lämnat bakom sig. Det är väl just därför så många utlandssvenskar röstar på moderaterna, om nu den klyschan fortfarande stämmer.
För övrigt vågar jag nästan lova att den enda utlandssvenska röst KFML någonsin fick var min. Jag tror det var valet ’76.
Jag är lite osäker på varför jag just i det här valet uppmanas återinrätta mig i röstlängderna och delta. Jag trodde om man inte varit folkbokförd i Sverige på tio år så stod man utanför. Kanske har lagstiftningen ändrats? Men det blir nog inget röstande för min del, varken åt ena eller andra hållet. Jag har sedan länge känt det som lite oetiskt att rösta i ett land vars politik jag följer på det ytligaste av manér och inte engagerar mig i något särskilt. Det är därför jag röstar så flitigt här, när jag får lov.
Vilket då leder tankarna till hur språkliga förändringar äger rum. Vad gäller verbens pluraländelser ser man en konsensus växa fram från, säg, krigsslutet, som avvisar den formen som för stel och formell och högtidlig (dvs diskrepansen mellan tal- och skriftspråk blev allt mer iögonenfallande) och framför allt onödig – och onödigheten är ju alla språkliga förändringars urkälla.
Jag tror heller inte man går för långt om man spårar detta till de liknande processer som ägde rum i det svenska samhället i stort, lite vagt uttryckt som “demokratiseringen” av Sverige: välfärdsbygget tog fart osv, men lika viktigt vad gäller just skriftspråket: militären, diplomatin, industrin och (i mindre mån) politiken/universiteten dominerades allt mindre grad av adel och högborgerlighet och deras behov av språkliga kastmärken, språkliga klasskillnader.
Kanske något liknande är på gång i min gamla käpphäst om de förändrade imperativsatserna, som i “Våga granska!” men “Våga anmäl!” (se Londonboken sid 346-7) Även om man kanske inte kan spåra motsvarande samhälleliga förändringar bakom det hela, så verkar samma slags konsensus ha vuxit fram de senaste femton eller så åren, som säger att (det f.d. korrekta) “Våga anmäla!” låter… fel, klumpigt, tvetydigt, onödigt.
(Det är för övrigt därför “hen” – bortsett från allt annat – inte kommer att överleva som språkform särskilt länge: den är onödig).
Från det ena till det andra. Sitter just och läser en del böcker från fyrtiotalet. Är det nån som vet hur och när de där pluralformerna av verben försvann ur svensk skrift? Som alltså “De funno varandra…”, “Vi ligga nära kusten…” och så vidare. Skedde det successivt och generellt över tid? Eller infördes någon slags direkt språkreform – som du-reformen på sextiotalet – så att alla mer eller mindre samtidigt övergav det? Och när ungefär skedde detta: slutet av fyrtiotalet, in på femtiotalet? Det känns faktiskt som att jag borde veta detta, men det gör jag inte. Alla tips mottages med taxamet.
Cliff Richard fick alltså rätten med sig i åtalet mot BBC om intrång i privatlivet, vilket organisationen nu ska överklaga. Det var visserligen ett ganska klantigt genomfört journalistjobb, men Mr Justice Manns utslag kan också föra med sig ett allvarligt hot mot yttrandefriheten (Greenslade skriver en bra sammanfattning här). Framför allt att media med detta kan förhindras juridiskt att nämna personer vid namn innan de formellt häktats.
Problemen är egentligen trefaldiga. Först inkräktar det på press- och yttrandefriheten så som den tolkats sedan långt tillbaka. Sedan är det problematiskt rent polisärt och rättsligt, eftersom namns nämnande ofta för med sig att fler vittnen träder fram. För det tredje är det just därför en så pass betydelsefull inskränkning i lagen att den borde lagstiftas av de folkvalda, inte av att en enskild domare skapar case law i sedvanerätten på det här viset.
De läsare som varit med här från början minns kanske rättsfallet jag var med om 2005-6 (se bland kategorierna ovan, eller Wikipediaartikeln). Där, och i tre-fyra andra liknande rättsfall vid den tiden, hände något liknande. Tyngdpunkten i domstolarnas tolkning av ECHR flyttades gradvis bort från Artikel 10 (om yttrandefriheten) till Artikel 8 (om privatlivets helgd) vilket många förutspådde skulle få en chilling effect, som advokaterna kallar det, på medias sätt och rätt att granska.
Det är alltså värt att hålla ögonen på hur det här kommer att utveckla sig.
Har just sett första avsnittet av Sacha Baron Cohens ‘Who is America?’ (här på Channel 4, men det är kanske blockat)
Han är, som vanligt, inte klok i huvet. Som han säger i en intervju idag: “Man ska alltid gå lite för långt” Bara det här med att få kongressledamöter med på att “beväpna fyraåringar, men inte treåringar, det är att gå för långt”. Man vrider sig i smärtsamt asflabb. Vansinnigt.
