Jag tog för givet att Londonboken skulle trilla ut från DN:s “Tio bästa böckerna just nu” efter att under tre veckor gått från 6:a till 8:a till 10:e plats. Men icke, den klamrar sig faktiskt kvar på 10:an när v.24-listan publiceras idag (hittar dock ingen länk online). Visst är det roligt och hjärtevärmande, men också aningen förbryllande. Jag får nog ta och läsa den nån gång. Alltså inte bara skriva den, menar jag.
* Av anledningar jag inte behöver gå in på just nu söker jag i Libris och annorstädes efter svenska skönlitterära böcker som blev översatta till ryska och utgivna i Sovjet, särskilt under tidsperioden 1917 till, säg, efter kriget. En av dem var Frank Hellers roman (utgiven där 1926) Den tusen och andra natten, som översattes av ingen mindre än Osip Mandelstam. Kunde Mandelstam svenska…?!? Nån som vet?
* En av Flann O’Briens korrespondenter (se föregående post) var svensken Gunnar Rugheimer, som då arbetade på Raidió Teilifís Éireann i Dublin. Jag hörde först talas om Rugheimer när jag gjorde några radioprogram på BBC R3 i början av 90-talet, och förstod att han var en imponerande figur. Men varför finns det knappast något alls skrivet om honom i Sverige, inte ens en Wikipediaartikel? Vilket liv! Hjältemodigt arbete med flyktingar under kriget, en oerhört framstående figur inom anglosaxiska medier, särskilt tv. Läs runan i Telegraph från 2003 så får ni se.
* Det har varit två dagars pandemonium i parlamentet kring debatterna och omröstningarna om överhusets många amendments till Brexitlagstiftningen. Idag marscherade alla SNP-ledamöterna ut ur underhuset i protest mot att knappt någon tid blev över att debattera och rösta om devolutionsaspekterna. Det verkar mer och mer luta mot en mjuk Brexit, någon slags Norgevariant, och extrem-brexitörerna kommer till slut att få den dolkstötslegend de alltid trängtat efter.
Thomas Nydahl skriver en mycket fin recension av Londonboken på sin blogg ‘Nydahls kustvandringar’. Thomas tar bl.a. upp det där med undertitelns “en berättelse…” och påpekar att det så klart handlar om en mängd olika berättelser inordnade under den singularitet som är mitt eget perspektiv.
Faktum är att när jag funderade på olika titlar slog det mig att man kunde kalla den “OM LONDON (inte existerade skulle det vara jävligt svårt att uppfinna den)”… Men den ratades på ett tidigt stadium. Undrar varför.
Men det där med perspektivet är värt att dröja vid. En ämnesindelad bok som den här avspeglar naturligtvis sådant som alltid intresserat mig vad gäller London, där jag hållit mig informerad under åren, där jag visste på ett ungefär vad jag ville ta upp, var källorna fanns och vem jag eventuellt ville prata med.
För man skulle ju kunna resonera, som en del också gjorde medan jag höll på, att en bok om London uppbyggd på det här viset skulle fått plats för andra ämneskapitel också. Klädmodet, till exempel, som särskilt sedan 60-talet varit en mycket londonsk företeelse, med dynamiken mellan street fashion och haut couture som gällt sedan dess.
Men mode är alltså inte något som intresserar mig i särskilt hög grad. Skulle jag gett mig på det skulle det nog blivit lite, vaskamansäja, krystat… det skulle känts framforskat, skoluppsatsigt, snarare än en ledighet och nära-till-hands-känsla i förhållande till materialet som jag försökte få fram. Modet får alltså någon annan berätta om.
Peter Stringfellow har gått och dött, 77 år gammal. Han representerade alltid det London som var billigt och pråligt och tacky… Och är: nattklubben som bär hans namn finns ju fortfarande kvar på Upper St Martin’s Lane, med topless-servitriser och äckligdyra “cocktails” och svettiga fastighetsmäklare. Poll Tax-kravallerna 1990 började på Trafalgar Square men spred sig snabbt in i Covent Garden. Puben på hörnet till Long Acre lämnade dom ifred, men Stringfellow’s slogs i spillror. Ingen blev särskilt förvånad.
Teatertermer som mat och dryck… Do your damndest!
Le Salade Imaginaire
Hamlet
Milkshakespeare (gammal, sorry!)
Glassmenageriet
Lång dags färd mot nattvickning
Lope de Vegan
I väntan på Godost
Dario Focaccia
De muntra fruarna i Windsorbet
Körsbärsträdgården
Sam Shepard’s Pie
Ett dockhembakat
En mycket bra profil av Horace i Svenskan av Malena Rydell och Sam Sundberg, bland annat detta:
Efter tolkskolan vidtog litteraturstudier vid Stockholms universitet. Men Horace Engdahl kunde aldrig nöja sig med att låta kursplanen diktera studierna. Han lade märke till att många diskussioner bland kurskamraterna kretsade kring marxistisk teori, ett ämne han inte behärskade. Därför begav han sig en januarimorgon 1974 till VPK:s bokhandel och frågade om de hade några böcker av Karl Marx. Det hade de, och han köpte samtliga.
Med tiden växte projektet, han bättrade på sin tyska, djupdök i Hegel och den logiska positivismen, och fem år senare var han, med egna ord, “fullärd i marxistisk teori”.
“Nöja sig” = orkade inte med. “Diktera” = fattar inte. “Köpte samtliga” = kvitto, plus avdrag.
Här står Horace avslöjad som den Wikipedia-intellektuell han är, avant la lettre. Inget djup, bara luttrad och självsäker ytlighet. Ingen insikt, bara förståelse. Han har aldrig lyssnat på vår kloka Gertrude Stein: “Remarks are not literature”
Läs nu också Gunnars briljanta, nästan smärtsamt detaljerade analys av Mikael Hylins tv-serie “Palme, träsket och mordrättegångarna”. Jag såg bara de två-tre första avsnitten när jag var i Sverige i april, men när jag fick höra speakern säga något om “trovärdiga knarkare” (inte ordagrant) tappade jag lusten. Gunnar Wall förklarar i mycket varför. Lysande journalistik av Gunnar, helt enkelt. Och avslutningen är så gripande den kan bli. Läs alltihop, och begrunda, och begrunda igen.
