För er som står och väntar i bibliotekskön följer här en text som inte kom med i boken, om London och drogerna. Kanske kan vara bra att veta.

Londons drogmarknad har också den sett ett slags uppsving, om det nu kan kallas det, de senaste åren. Forskningen verkar vara överens om att bruket av illegala droger blev drastiskt mer utbrett bland yngre människor under just 1980- och 90-talen, och att det var ecstasy-eran och the raves som blev vattendelaren. Miljontals unga kom varje helg i kontakt med droghandeln i en utsträckning som aldrig skett förut. De växte sedan upp till att bli den överallt närvarande kokaingeneration vi ser idag, i allt från finansvärlden till musikindustrin.

Samtidigt har synen på drogbruket förändrats. Innehav av cannabis “för personligt bruk” har mer eller mindre avkriminaliserats. Polisen har varken resurser eller intresse nog för spaningsinsatser mot vad man kan kalla det vardagliga rutinbruket, enbart om det som t.ex. med crack tenderar att ge upphov till våld och vapenbruk. En del polisdistrikt bryr sig inte ens om att arrestera någon för droginnehav efter 15.00 eftersom övertiden blir för dyr. Likadant har domstolväsendet fått en allt mer tolerant inställning, mycket på grund av att spridningen av drogbruket fört med sig att fler och fler av de som ställs inför rätta kommer från samma stabila medelklass som advokaterna och domarna själva gör.

Därifrån är det dock en lång väg kvar till en mer utbredd avkriminalisering, långt mindre legalisering. Det kommer inte att ske så länge lagstiftningen är till för att vidmakthålla missbruket och de internationella brottssyndikaten, och inte minst för att lagstiftarna själva ska slippa få högerpressen mot sig.

Vi lär alltså få leva för överskådlig framtid med den eländiga och våldsamma verklighet som är handeln med, och bruket av, olaglig narkotika. Jag har det själv ganska nära inpå. Sedan en del år tillbaka har norra innerstaden sett ett krig om heroinhandeln mellan två mäktiga och hänsynslösa gäng, det turkiska Bombacilar och det kurdiska Tottenham Boys, som båda använder svarta gatugäng som insatstrupper. Tjugosex mord har begåtts de senaste sex åren, nitton av dem med skjutvapen.

Vad som gör det här kriget än mer desperat är att det nu finns tecken på att heroinet är på väg bort från marknaden. Sedan ett flertal år ligger antalet missbrukare ganska stadigt kring 250 000 över hela landet, men de håller bokstavligen på att dö ut. Det är i de yngre årsgrupperna – särskilt under 35 – som det går dåligt med nyrekryteringen: där “rasar siffrorna”, enligt myndigheterna. Farhågan att nerskärningarna och den ekonomiska krisen skulle skapa en heroinepidemi likt 1980-talets har alltså visat sig överdriven.

En del vill också hävda[1] att den illegala droghandeln inte längre utgör någon undre värld, utan en övre värld, där langare av alla typer integrerat sig i samhällslivet på alla nivåer från gatan och de dunklare hörnen av internet ända upp till storbolagen i City och lyxhotellen i West End. Det går också att se med egna ögon att här har skett en “normalisering” av många slags drogbruk, särskilt av de som klassificerats som “lätta”.

Om detta nu kan ses som positivt så får man ju inte blunda för de negativa sidorna. Den kemiska styrkan på drogerna har i många fall blivit avsevärt högre. Skunk, en starkare form av cannabis, är nu lika vanligt förekommande som hasch och marijuana av ordinär styrka. Det destruktiva crack cocaine, som började dyka upp på åttiotalet, är ett annat exempel, liksom heroinet från Afghanistan som blivit starkare genom att man inte längre blandar upp det i så hög grad, kanske för att locka nya användare.

På samma gång har narkotikabruket ökat stort inom flera av Londons ”scener”. På gatan utanför dansställen och klubbar ligger hundratals tomma lustgaskapsyler på lördag- och söndagsmorgnarna. Lustgasen, som också kallas cake eller hippy crack, är en relativt ofarlig substans med kortvarig effekt. I den motsatta ändan av skalan över klubbdroger förekommer mycket ketamine, som vanligtvis används för att bedöva elefanter. Ämnet ger vanligtvis en djup och katatonisk trans under någon halvtimmas tid: det sägs att man försvinner ner i ett K-hole.

På gayscenen experimenterar man på senare år med saker som chemsex, där en osalig blandning av droger som skapar sexuell upphetsning blir bränsle till långvariga och månghövdade orgier. Den vanligaste är poppers, slangordet för den kemiska gruppen alkylnitrit, som ofta kombineras med ecstacy och crystal meth, även kallad metamfetamin. Enligt många forskare är denna nya drogkultur en av orsakerna bakom de stigande AIDS-siffrorna på senare år.

Det hör också till saken att priserna i allmänhet rasat på den hårdare narkotikan. Ett gram heroin kostade 100 pund i slutet av sjuttiotalet, idag kostar det hälften så mycket. Priset för ett gram kokain av hygglig kvalitet har legat kvar på samma nivå under samma period, mellan £70 och £80, men med inflationen innebär ju det en rejäl sänkning. Däremot har snittpriset för cannabis generellt gått upp från £1.40 per gram till ungefär £7.15 idag[2].

När man då tänker på de helt lagliga bryggerierna som tillverkar extra stark cider till extra billiga priser anpassade just för de som redan är utslagna och alkholiserade (man skulle gärna vilja varit med på styrelsemötet som tog det beslutet) så får man sig en tankeställare om hur det ser ut inte bara med lagstiftningen utan med våra behovs- och drogkulturer.

Precis som det gör – för balansens skull – när man ibland i svenska tidningar läser upprörda opinioner om mellanölets lättillgänglighet för ungdomen, medan man några sidor längre fram trycker en helsida med snapsvisor inför kräftpremiären, dessa helsvenska lovsånger till akut alkoholförgiftning.

[1] Se t.ex. Max Daly/Steve Simpson: Narcomania: How Britain Got Hooked on Drugs (2013)

[2] Se intressant artikel av Will Self i LRB 2015-11-05