Skam till sägandes var gårdagen första gången på cirka tjugofem år som jag befunnit mig någonstans norr om London. Vi begravde min gamla vän Geoff Moore i Hereford i West Midlands, närmare bestämt i den vackra Wye Valley nära gränsen till Wales. Herefordshire har bland de lägsta befolkningstätheter av alla engelska grevskap (jämte Northumberland, kan jag tänka mig). Och det kändes verkligen så.

Men det där med att det var så länge sen jag åkt norrut kom som en liten chock på tåget upp, när jag kom att tänka på det. Jag är fasansfullt obildad om det övriga England, faktiskt, bortsett alltså från de södra delarna. Jag har litet eller inget hum om hur det ena förhåller sig till andra på kartan. Var börjar och slutar Midlands? Varför sägs Manchester ligga i “norr”?

En del annat kom som välkomna bekräftelser. Industrialismens intrikata transportsystem via floder och kanaler finns i mycket fortfarande kvar. Tåget stannade vid “Malvern Hill”, där vattnet kommer ifrån. Och “Droitwich Spa” – saltet! Som man säger:  I need to get out more… Fram mot kvällen fick jag lift ner till Oxford och därifrån tåget hem. Bilresan gick genom ett av Englands mest pittoreska områden, Cotswolds, men det var ju becksvart så jag såg inte ett dyft. Vilket jag tyckte var helt rättvist, under omständigheterna.