Jag läste nyligen en intressant artikel i The Atlantic om Google Translate, författad av Douglas Hofstadter. Som för övrigt skrev ‘Gödel, Escher, Bach: An Eternal Golden Braid‘ (1979), en bok som imponerade mig väldigt när jag läste den, men kanske inte skulle haft samma effekt idag.

Hur som helst, jag håller inte med allt Hofstadter säger om översättningsmaskinerna. Jag tror t.ex. inte det kan vara många som behandlar GT som ett allt mer perfekt instrument att överföra ett språk till ett annat, utan att de allra flesta använder den som jag själv gör, dvs för att få the gist av en text – kontentan, liksom – särskilt i språk man bara bitvis behärskar.

Men det är utan tvekan ett intressant problem detta med att den allt mer sofistikerade dekodifieringen synbarligen aldrig kommer att resultera i ens den sparsammaste form av kontextuell understanding. Vilket man, som lekman, kanske skulle tro, alltså en slags motsvarighet till den marxistiska dialektikens tanke om att kvantitet så småningom övergår i kvalitet.

Nu har tydligen Facebook kommit upp med något annat i fråga om förståelse, Deep Text kallat, men det går lite över huvudet på mig hur det fungerar. Jag ska för övrigt diskutera detta med min son, som sysslar med machine learning, så fort han kommit tillbaka från sina resor. Men om någon har tankar om detta så kommentera gärna (främst tänker jag kanske på Fredrik… sorry, Fredrik!)

Jag kom tyvärr hit lite för sent för detta, men ändå.