Bilden för övrigt tagen med min nya mobil, en Google Pixel 2 vars kamera ska vara bland de bättre nu för tiden. But what do I know from nothing?

Labour har nu alltså, rätt sent omsider, tagit ställning för någon form av tullunion med EU efter Brexit (med vissa vidhängande krav) vilket både extrem-Brexiters och regeringen i princip motsätter sig. Labour agerar både principiellt och politiskt med detta: en koalition av LibDems och EU-vänliga konservativa kan föra med sig att regeringens politik röstas ner i parlamentet, med eventuellt nyval som följd.

Men med allt extrem-Brexiters skräniga ursinne över en sådan vändning, så tror jag de också innerst inne skulle vara rätt tillfredsställda med ett sådant bakslag för deras kapa-av-alla-band-planer. Paradoxalt nog. De inser mycket väl att en crash-out vore katastrofalt, så vad de helst av allt nu vill ha är en dolkstötslegend, ett förräderi, för det är just den sortens ressentiment som är deras ideologiska livsblod, deras plus-minus-noll, den källa ur vilken all politisk näring flyter.

Nu kommer Sibirienkylan. Om ni är i London och ser någon uteliggare, kontakta @Tell_StreetLink, så ska dom förhoppningvis kunna greja det. Vi måste få in dom. Så här kan det inte fortsätta.

Nä, men allvarligt. Officiella siffror säger att det finns ca 2000 uteliggare i London, men antalet är två- eller tredubbelt, det vet alla som har ögon att se med. Och antalet har skjutit uppåt kraftigt bara det senaste året, inget vet riktigt varför.

via @KingTutNews

Jag blev biten av en hund på bussen idag. Den låg på golvet under mitt säte och just när jag skulle gå av fick den tag i högra bakbenet, det gjorde ont som fan till en början. Lyckligtvis bet den inte sönder huden, upptäckte jag, så den medicinska faran var snart över. Men ändå. Jag blev rasande och sa åt killen att om han inte kan kontrollera jycken bättre ska han fan inte ta den ut bland folk. Han svarade, “It was probably just a friendly nip…” – “Fuck off with your friendly nips!”  sa jag och drog upp den ansvarskännande medborgaren som alltid residerar i mig. “Go practise on a hamster before you take the dog out again, dick…” Så gick jag av, haltade ner till Phoenicia och köpte en tub av stans bästa harissa.

Men jag menar… Brexit. Och nu detta.

Jag har upptäckt en svensk kulturdebatt om det (o)etiska i att flyga med flygplan, till skillnad från att flyga med vingar gjorda av vax. Den tycks mig som vanligt handla om vårt behov av tröst, i den meningen att en personlig bojkott av flygresor inte har någon som helst effekt på verkliga förhållanden – mängden flygtrafik, mängden utsläpp – men den får oss att känna oss bättre om oss själva, lättar på våra samveten. Och absolut inget fel i det, för det ger en en personligt-etisk grund att stå på när man kritiserar andra. Helt OK.

Men det kommer inte att ha någon som helst effekt på verkliga förhållanden därför att flygen flyger ändå, beroende på att den överväldigande majoriteten flygresenärer är “affärsmän” – i verkligheten, som vi vet, middle management riff-raff  med illasittande kostymer och billigt rakvatten – vars hela tillvaro i en global kapitalistisk värld vilar på, bland mycket annat, flygresor. Inte ens långsiktigt kommer den verkligheten att förändras genom individuella bojkotter, därför att den verkligehten är systemisk. “Systemisk” alltså – the clue is in the word.

Det här låter för mig lite grand som “hen”, alltså än en gång en svensk åtgärd som inte har någon som helst effekt på verkligheten, om det så gäller könsutjämning eller andra relaterade (och viktiga) områden, utan är till för att vi ska kunna göra en personlig markering, inget mer. Det är ett rockmärke, inte ett genuint försök till reell förändring. Jag citerar än en gång W E B Du Bois: “It is not the name – it’s the Thing that counts. Come on, Kid, let’s go get the Thing!”

Några spridda noteringar.

* Brexit går som sagt alldeles utmärkt (not). Regeringen har inte ens börjat förhandla med EU27, de förhandlar bara med sig själva. Det är cirka 9 800 timmar kvar tills utträdet 29 mars 2019 och ingen vet ännu vilket slags Brexit de vill se. Kärnfrågan – den cirkel som inte går att kvadrera – är hur man kan stå utanför tullunionen utan att få en hård gräns mellan Nordirland och Republiken och därmed upphäva – författningsstridigt – Good Friday Agreement.

* Vad kommer uttrycket “skriva fram” ifrån? Det syns mig allt vanligare under senare tid. Jag har själv råkat ut för det i katalogtexten för Londonboken: jag “skriver fram” min hemstad, heter det. Det funkar ju i och för sig, jag har inga särskilda invändningar mot uttrycket. Har det rötter i att “ta fram” – ett förslag, en plan…? Men “ta fram” varifrån? Garderoben?

* Titta nu på något väldigt fint, a BBC interlude från femtiotalet: tågresan London till Brighton på fyra minuter – “using trick photography” enligt speakern. Helt underbart, inte minst (reklaminslag igen!) därför att det illustrerar en poäng jag gör i boken. Som kommer om någon månad, tror jag.

Gick och såg Tanztheater Wuppertals “Viktor” på Sadlers Wells i kväll. Vi såg den första versionen tidigt 1990-tal på samma teater. Uppsättningen har visserligen förändrats avsevärt sedan dess, men återseendet blev – i alla fall just nu, i skrivande stund – inte riktigt lika imponerande. Jag vet inte vad det är, det kommer nog att framgå under kommande veckors hågkomster, men själva den distinkta stilen de har, deras estetik, den, hmm…  it’s wearing a bit thin… Och eftersom detta är en av de få danskompanier jag frivilligt går och ser på så är det lite oroväckande. Jag vågar inte säga att de blivit arkivarier år Pina Bauschs minne, men tanken dyker onekligen upp. Får nog återkomma om detta.

Måns Zelmerlöw! There’s no escape. Brexit. Och nu detta.

Vet inte om länken funkar. Nej, det gör den inte! Sorry.

Det är egentligen nu i dagarna som Berlinmuren varit nere lika länge som den var uppe (ignorera tidigare post!). Så här såg förstasidan ut i den kommunistiska dagstidningen Morning Star när det begav sig. En klassiker.