Jag har glädjen att meddela att jag inte bara är i livet, utan fått det certifierat av Svenska kyrkan i London. Erhåller man någon slags pension från Sverige, som jag nätt och jämnt gör, måste man varje år få någon bemyndigad institution att “Härmed intyga(s) att ovan angivna person lever” för att Pensionsmyndigheten inte ska behöva betala pengar till de döda.

Jag stannar lite inför den något prosaiska formuleringen “…lever”. Inte “…är vid liv”. Eller “…existerar i sinnevärlden”. Eller “…sågs just idag av flera vittnen vid gatukorsningen White Lion Street/Islington High Street”. På de andra språken blir det “…is alive”, “…lebt”, “…vive”, “…e in vita”, “…est en vie”, och så något på grekiska som jag inte förstår.

Nu lever jag faktiskt ett ganska rikt och varierat liv, tackar som frågar, men tänk om ett sånt här “Levnadsintyg” landar på dörrmattan hos någon som har anledning att tveka innan de svarar. “Lever?” mumlar han kanske. “Ja, om man kan kalla detta ett liv, så…”.

Och så tar han på sig rocken och tar bussen till svenska konsulatet i Bremen, som är stängt, så han får åka vidare till Bremerhaven och sjömanskyrkan där, som omedelbart konstaterar, inte bara att han lever utan skriver under på det, med stämpel och allt, och sedan bjuder på en kopp kaffe och en kanelbulle och en stunds samkväm före gudstjänsten.

“Ja, jag lever…” tänker han på bussen tillbaka hem. “Hurra.”