Jag brukade ha förfärligt ambitiösa jul- och nyårsinlägg här på Pressylta, med alla slags tävlingar och profetior inför det kommande året. Men det var längesen. Och profetior – kanske t.o.m. själva framtiden – verkar på nåt sätt redundant sen ett par år tillbaka. Who needs it? Det är som den där skämtteckningen i New Yorker för nästan exakt ett år sedan. Ett åldrat och fårat 2016 kommer ut ur herrtoaletten och säger till den väntande unge pojken 2017: I’d leave it a couple of minutes, kid…

Det underliga är att en rad lyckliga omständigheter plötsligt kommit med i spelet för mig personligen. Jag flyttade in i lägenheten bredvid för ett år sedan och upptäckte att husets wifi-hub sitter i taket alldeles under mitt golv, alltså inga mer dyra bredbandskontrakt. Ett kreditkort upptäckte att de tagit ut för mycket ränta under åren, så att jag inte bara inte längre var skyldig dem en penny, de var skyldiga mig flera hundra pund. Brittiska pensionsmyndigheten upptäckte i sin tur att de borde betala mig tjugofem procent mer i månaden än vad de dittills gjort. Tjosan, som sagt.

Andra trösteämnen är att ett par gamla vänner och vapendragare – Cedric och Ragge – kom på sällsynta Londonbesök under året. Klas Östergrens roman I en skog av sumak kom faktiskt som något av en chock, så bra är den*. Min bror och jag har kommit en god bit på vägen att (under 2018) ge ut vår pappas tidigare opublicerade roman, som faktiskt blir bättre och bättre för varje gång jag (korrektur)läser den. Ett par nära vänner överlevde livshotande sjukdomar, tack och lov. Och resan till Zagreb med Eva för att hälsa på Bodil har verkligen etsat sig fast i minnet.

Så långt det personliga planet, på vilket jag önskar alla ett gott 2018. Vad gäller allt det andra, däremot…

* Jo, alltså… min svenska, som sagt… jag menade inte att jag chockades av att Klas skrivit en bra bok, utan av påminnelsen att det går att skriva sagolik prosa på svenska.